JK oroar sig för rättssäkerheten

Längst ut på ”myndighetsholmen” ligger Överkommissariens hus med Birger Jarls Torn. Där intill tornet som Gustav Vasa lät uppföra sitter i dag en av landets högsta jurister och oroar sig för rättssäkerheten i riket.
– Ja, svarar Göran Lambertz utan några reservationer på frågan om det sitter oskyldiga i svenska fängelser.
Sveriges justitiekansler (JK) ser stora brister i polis, åklagare och domstolarnas arbete. Hur de under allt hårdare tidspress ska tillämpa ibland svårtydda lagar som forcerats fram genom riksdagen.

Göran Lambertz vet inte riktigt var han ska göra av sina långa ben. Än är de uppe på soffbordet, ibland korslagda och ibland rakt ned i golvet som fundament för armbågarna.

Orden har han däremot inga bekymmer att hitta och placera. För att vara jurist och myndighetsperson är han förvånansvärt öppen. Sticker gärna av och ut och söker synpunkter från andra än ”lagvrängare”. Han tycks mer intresserad av vad lagarna gör med människorna än av paragraferna i sig.

Lambertz tillträdde som JK och därmed regeringens högste ombudsman 1 oktober 2001. Våren året därpå intervjuades han av Dagens Eko.
– Jag svarade då nej på frågan om det sitter oskyldigt dömda i svenska fängelser. Nej det trodde jag inte svarade jag lite försiktigt och lite naivt.

I dag blir svaret det rakt motsatta.
– Vi har de senaste åren sett flera fall som i efterhand måste betraktas som rättsövergrepp från samhället mot enskilda personer, förklarar han och nämner hemvårdaren Joy Rahman som han beviljat ett skadestånd på åtta miljoner. Rahman fick sedan ytterligare två miljoner av hovrätten.
Rahman precis som Yasser Askar friades efter att ha suttit åtskilliga år i fängelse dömd för mord.

Men i dag då?
– Jag ska som JK inte ha några synpunkter på hur domstolarna dömer i enskilda fall. Jag kan gå in först när en högre instans friat en person och granska hur fallet handlagts och vilka fel som eventuellt begåtts av enskilda domare, åklagare och poliser.

För lite drygt två år sedan hamnade fallet med den för mord livstidsdömde Veija Borg på justitiekanslerns bord (läs mer i artikel här intill). Efter att ha läst handlingarna och bland annat träffat ett antal personer med inblick i den finsk-romska kulturen blev Göran Lambertz övertygad om att Veija Borg var oskyldig.

Inte övertygande bevisning
Lambertz ordnade en advokat som ställde upp som ombud och deltog själv aktivt när resningsansökan skrevs.
En ansökan som Högsta domstolen (HD) avslog i slutet av januari i år.
– Det är inte ovanligt att personer döms trots att bevisen inte är helt övertygande. Det är svårt att säga något om antalet men jag anser mig se sådana fall då och då.

Vad säger det om kvalitén på tingsrätterna?
– Allt är relativt. Svenska tingsrätter håller en hög standard internationellt. Jag tror inte det förekommer otillbörliga hänsyn till andra intressen som till exempel politiska uppfattningar.
– Men det finns fall där de borde lagt större vikt vid rättssäkerheten. Enligt min uppfattning finns risken att domstolarna ibland är alltför osjälvständiga gentemot åklagare och polis. De gör inte alltid en tillräckligt oberoende prövning. Resursbristen är det stora problemet. Domstolarna hinner inte ägna de svåra målen tillräcklig tid.

Han tycker också att det är ett bekymmer när domare och åklagare börjar känna en kollegialitet.
– De bör inte ens umgås privat. Det undergräver förtroendet för hela rättsväsendet.

Advokaterna?
– Många gör ett mycket bra jobb. De ställer egna frågor och gör egna undersökningar. Men dessvärre är det även många som inte tar upp frågor som borde tas upp. De gräver heller inte tillräckligt djupt. De får betalt för x antal timmar och många nöjer sig av förståeliga skäl med att jobba just så mycket. De åtalade skulle ibland behöva mer hjälp än advokaterna kan få betalt för.

Hovrätterna?
– Den juridiska kvaliteten är mycket hög. Men tidsbristen är ett stort problem även där. I praktiken blir de ofta beroende av tingsrätternas genomgång av målen. Deras självständighet borde vara större, säger Lambertz och vinklar om kroppen i soffan.

För att inte trampa in i pågående processer och klaveret väljer han att inte ge några konkreta exempel.
Utöver att lagarna forceras fram har intresset inte alltid varit överväldigande för att korrigera brister.
Och nu blir han konkret.
– Det så kallade styckmordet på en prostituerad kvinna 1984 i Solna länder till eftertanke. De bägge åtalade läkarna fick inte en fullständigt rättssäker process, menar han.

I den friande domen ansåg tingsrätten i domskälen att de bägge, trots sitt nekande, hade utfört själva styckningen av kvinnan. Ett brott som var preskriberat och som de inte kunde dömas för.
– Men det fick säkert en viss betydelse för att deras läkarlegitimationer drogs in efter en process i en administrativ domstol, kammarrätten. En domstol som inte är van eller rustad för komplicerad bevisprövning i mordmål men som nu tvingades ta upp fallet.
– I allmänhetens ögon betraktas läkarna som mördare. Sådant kan inträffa ibland och är svårt att göra något åt. Men här har en domstol utan tillräckliga rättssäkerhetsgarantier i praktiken slagit fast att de är mördare. Det är bekymmersamt.

Rättshaverister
Enligt Lambertz borde justitieminister Thomas Bodström se till att lagen ändras så att det blir möjligt att även överklaga vissa domskäl.
Svåra lagar, felaktiga eller tvivelaktiga domar. Lägg därtill tidsbrist och en rejäl dos okänslighet hos somliga och det är som upplagt för rättshaverier.
– Jag har sett människor utvecklas till rättshaverister delvis på grund av det bemötande de fått. Det är så lätt hänt att allt från enskilda poliser och andra tjänstemän till granskningsmyndigheter som JO eller JK vänder ryggen åt personer som vill ha en förklaring till vad som skett. De känner sig övergivna och sedan går det fort utför. Många tappar fotfästet i livet och det enda som existerar är den kränkning de anser sig utsatta för.
De tappar kontakten med verkligheten och börjar nära konspiratoriska tankar om att alla, inklusive JK, är emot dem.

Telefonen börjar ringa men Lambertz svarar inte. Signal på signal. Ilsknare och ilsknare.
– Så brukar det vara med rättshaveristerna. De ger sig aldrig. Jag talar inte så ofta med dem själv men när det sker får jag många gånger förklara att jag inte har tid och lägga på luren.

Rättshaveristernas öde gör honom beklämd. Han kan inget göra för dem som redan passerat gränsen. De är ofta närmast ett fall för psykiatrin menar han.
– Det borde finnas en påtagligt större vilja hos domstolar och myndigheter att lyssna till dem som klagar. Lyssna och förklara varför det blivit på ett visst sätt. Ofta räcker det med en stunds vänligt bemötande, förklarar han och upprepar att tiden inte räcker till. Nästa ärende väntar.

Utöver respekt för enskilda krävs upprättelse. Ett erkännande att samhället gjort fel som också många gånger tar sig uttryck i skadestånd. Ett förlåt omräknat i kronor där det är JK:s uppgift att sätta ”prislappen”.
Förra året beviljade JK 848 personer ersättning sedan de suttit oskyldigt anhållna, häktade eller fängslade. Det är en ökning med över 200 sedan 1995. En anledning är att fler oskyldiga frihetsberövas.
– Det går inte att komma ned till idealet att enbart skyldiga ska gripas och hållas frihetsberövade. Det allvarliga är om antalet fortsätter att öka för att man tänjer på de lagliga möjligheterna att frihetsberöva människor.

NILS FUNCKE

Publicerad i nr 2, 2005