EU öppnar nya möjligheter men ställer också krav
Nr 6 2004 Årgång 70
EU-parlamentet har på senare tid avgivit två resolutioner, 16.12.2003 och 29.1.2004. I den första uttalades att ”liberal professions are the expressions of a fundamental democratic order based on law and, more particularly, are an essential element of European societies”.
Vidare uttalades att ”the goal of promoting competition in the professions must, in each individual case, be reconciled with the objective of maintaining purely ethical rules specific to each profession and that the pursuit of this goal must respect the public-interest tasks with which liberal professions are entrusted.” I den senare resolutionen uttalar parlamentet att organisationerna ” too often, in some Member States, use their self-regulatory powers to benefit the interests of their own members, more than those of consumers”.
EU-kommissionen har det senaste halvåret presenterat dels ett förslag till tjänstedirektiv, dels den så kallade Monti-rapporten. I England har samtidigt utarbetats en omfattande rapport. Dessa dokument, som närmare beskrivs på annan plats i denna tidning, adresserar för advokatyrket centrala frågor. På Irland pågår redan en motsvarande översyn och i Danmark har en parlamentarisk utredning av advokaterna inletts. Utvecklingen går mot en öppnare och mer konkurrenseffektiv advokatmarknad.
Innehållet i nyss nämnda rapporter påverkar villkoren för tillträde till advokatyrket, liksom advokaters möjligheter att verka utanför sina hemländer. De berör frågor om reklam, fasta priser, försäkringsskydd, MDP och – kanske viktigast – advokatsamfundens roll som självreglerare. De kommer följaktligen att också inverka på advokaters arbetsbetingelser nationellt. Konkurrenssituationen kommer att förändras. Konkurrensen kommer i ökad omfattning från andra konsulter. Inom affärsjuridiken kommer konkurrensen från utländska advokatbyråer att bli ännu starkare.
Tjänstedirektivet skall antas 2005 och kommer att implementeras till lag. Det är ett komplement till det tidigare antagna etableringsdirektivet respektive tjänstedirektivet för advokater. Det nya direktivet accepterar advokatorganisationernas roll och självregleringen som princip. Det kommer att vara bindande för gränsöverskridande verksamheter, men kommer att få effekter också nationellt. Det föreskriver att ursprungslandets regler skall tillämpas vid tillfällig verksamhet. Förslaget uppställer bland annat krav på att advokater skall ha en adekvat ansvarsförsäkring och innehåller förbud mot kollektiva försäkringar, vilket kan komma att leda till behov av förändringar för Sveriges del.
Även Monti-rapporten behandlar advokatyrket och ger anvisningar till myndigheter och advokatorganisationer inom EU. Slutsatserna i rapporten kräver beslut av berörda myndigheter respektive advokatorganisationer. Syftet är också här avreglering. Rapporten föreskriver i likhet med tjänstedirektivet bland annat förbud mot omfattande reklambegränsningar liksom fasta och rekommenderade priser. Andra frågor som berörs är inträdeskrav, obligatoriskt medlemskap, privilegier och monopol, liksom regler angående bolagsstrukturer för advokatbyråer m.m.
Vad gäller frågan om MDP ger Monti-rapporten uttryck för en mer positiv syn på rätten att bedriva integrerade samarbeten än vad EG-domstolen fastslagit och tjänstedirektivet medger.
Såväl tjänstedirektivet som Monti-rapporten innebär dessutom en uppmaning att införa enhetliga europeiska etiska regler för advokater. En utvärdering av rapporterna skall senare äga rum i samråd mellan kommissionen och advokatorganisationerna. Förhållanden som kommer att påverkas rör ägande, struktur och bolagsform i advokatbyråer, fasta priser–taxor, samt access to justice. Utgångspunkten är att de nya reglerna skall tillgodose proportionalitetsprincipens krav och att de skall vara icke-diskriminerande.
I England har på uppdrag av lordkanslern Sir David Clementi utarbetats en rapport rörande advokaters förhållanden. Rapporten syftar till att undersöka möjligheterna att öppna upp den juridiska tjänstemarknaden. Den behandlar frågor om självreglering, uppdelning av regulatoriska uppgifter kontra yrkesintressen, tillsynen, struktur–MDP m.m. Härutöver diskuteras allmänintresset och frågan om tillåtligheten av ”oreglerade” konsulter som tillhandahåller juridiska tjänster. Även om förhållandena i England skiljer sig väsentligt från vad som gäller i Sverige och i övriga Europa kan konsekvenserna av Clementi-rapporten komma att påverka utvecklingen också utanför England. Smittoeffekten skall inte underskattas, särskilt med beaktande av att England har över 116 000 solicitors och cirka 14 000 barristers.
Harmonisering av de olika regelverken är nödvändig om avregleringen skall kunna få önskade effekter. Det råder dock betydande skillnader mellan common law-länders rättstraditioner samt regelverk och de traditioner som gäller i Kontinentaleuropa, de nya medlemsländerna ej att förglömma. Det internationella arbetet med inriktning på såväl nationell som gränsöverskridande verksamhet är därför i princip hänvisat till att ta sin utgångspunkt i minimistandards och grundläggande principer. Att detaljreglera till exempel etiska frågor torde i praktiken vara uteslutet. Harmonisering leder med nödvändighet till en viss urvattning. Den svagaste länken riskerar att bli den minsta gemensamma nämnare som förenar. Vad angår såväl inträdeskrav som de etiska regelverken är faran att denna lägsta nivå på sikt blir huvudregel. Det i sin tur kan leda till en urholkning av det som vi i Sverige anser höra till yrkets kärnvärden. För att långsiktigt inte urholka yrkesrollen och för att bibehålla en hög etisk och professionell kvalitet är det därför angeläget att vi från svensk sida aktivt deltar i det internationella arbetet.
Den kanske angelägnaste frågan är självregleringen. Advokatorganisationernas rätt till självreglering är lika central och självklar som domarnas oavsättlighet. Den garanterar nämligen advokaternas oberoende i förhållande till andra än klienten. De nordiska ländernas advokatsamfund och då särskilt de i Sverige och Finland är vid en internationell jämförelse de minst reglerade till skillnad från vad som gäller i Sydeuropa där advokatyrket är underkastat betydande regleringar.
En tydlig tendens tycks vara att med långtgående yrkesprivilegier i ett visst land följer också en hårdare reglering av yrket. I Sverige har vi valt att upprätthålla en i det närmaste helt fri juridisk tjänstemarknad, utan monopol och advokattvång. Vi har också varit befriade från problem med konkurrensmyndigheterna i motsats till vad flertalet andra advokatorganisationer i Europa fått erfara. I en tid av ökad rörlighet och samverkan mellan länder växer kraven på nedmontering av gamla monopol. När advokatorganisationerna inte är beredda att ge upp dessa, ökar förutsättningarna för inskränkningar i självbestämmandet. Det kan på sikt leda till begränsningar också för svensk del. Det är ytterligare ett skäl för att vi aktivt måste delta i det internationella samarbete som pågår.
En viktig uppgift är att ”lagvalsfrågorna” får en bra lösning. Men allt kan inte lösas den vägen. Internationellt samarbete innebär kompromisser. Alla kan inte vidmakthålla sina regelverk intakta. Det kräver att envar ställer sig frågan vad är vi beredda att avstå ifrån respektive vad är värt att kämpa för. Det kräver bland annat kunskap och förståelse för de olika roller advokaten har i olika länder. I Sverige är advokatens främsta uppgift lojalitetsplikten mot klienten inom ramen för lagstiftning och regler om god advokatsed.
I många andra länder är advokatens uppgift inte begränsad till att tillvarata klientintressen. Advokaten är också en rättens tjänsteman, en ”servant of the court”. Advokaten har samtidigt förpliktelser gentemot domstolen och rättssamhället i stort. Regler om tystnadsplikt är exempel på ett område där de nationella bestämmelserna skiljer sig åt markant. I vissa länder kan klienten inte lösa advokaten från dennes tystnadsplikt till skillnad från vad som gäller i Sverige. I Frankrike är det till exempel otänkbart att en advokat skickar kopia av ett brev som denne mottagit från en kollega, vilket i Sverige är kutym. Detta är bara några exempel på de olikheter som råder. Behovet av viss etisk harmonisering är påtagligt i ett Europa där advokaterna i ökad omfattning arbetar över nationsgränserna.
Vi kommer att i ökad utsträckning tvingas inrikta oss på de internationella frågorna. De blir nationella om inte förr i samma ögonblick som ett direktiv är antaget eller en förordning beslutas. Då är det för sent att söka påverka. Därför krävs det att vi bevakar inte bara advokatfrågorna internationellt utan också alla viktiga lagstiftningsprodukter på det gränsöverskridande planet. Viktiga regler beslutas inte i riksdagen utan inom EU:s organ. Det kan antas att även folkrätten får en ökad betydelse. Detta öppnar nya möjligheter men ställer också nya krav.
ANNE RAMBERG
Generalsekreterare
EU-kommissionen har det senaste halvåret presenterat dels ett förslag till tjänstedirektiv, dels den så kallade Monti-rapporten. I England har samtidigt utarbetats en omfattande rapport. Dessa dokument, som närmare beskrivs på annan plats i denna tidning, adresserar för advokatyrket centrala frågor. På Irland pågår redan en motsvarande översyn och i Danmark har en parlamentarisk utredning av advokaterna inletts. Utvecklingen går mot en öppnare och mer konkurrenseffektiv advokatmarknad.
Innehållet i nyss nämnda rapporter påverkar villkoren för tillträde till advokatyrket, liksom advokaters möjligheter att verka utanför sina hemländer. De berör frågor om reklam, fasta priser, försäkringsskydd, MDP och – kanske viktigast – advokatsamfundens roll som självreglerare. De kommer följaktligen att också inverka på advokaters arbetsbetingelser nationellt. Konkurrenssituationen kommer att förändras. Konkurrensen kommer i ökad omfattning från andra konsulter. Inom affärsjuridiken kommer konkurrensen från utländska advokatbyråer att bli ännu starkare.
Tjänstedirektivet skall antas 2005 och kommer att implementeras till lag. Det är ett komplement till det tidigare antagna etableringsdirektivet respektive tjänstedirektivet för advokater. Det nya direktivet accepterar advokatorganisationernas roll och självregleringen som princip. Det kommer att vara bindande för gränsöverskridande verksamheter, men kommer att få effekter också nationellt. Det föreskriver att ursprungslandets regler skall tillämpas vid tillfällig verksamhet. Förslaget uppställer bland annat krav på att advokater skall ha en adekvat ansvarsförsäkring och innehåller förbud mot kollektiva försäkringar, vilket kan komma att leda till behov av förändringar för Sveriges del.
Även Monti-rapporten behandlar advokatyrket och ger anvisningar till myndigheter och advokatorganisationer inom EU. Slutsatserna i rapporten kräver beslut av berörda myndigheter respektive advokatorganisationer. Syftet är också här avreglering. Rapporten föreskriver i likhet med tjänstedirektivet bland annat förbud mot omfattande reklambegränsningar liksom fasta och rekommenderade priser. Andra frågor som berörs är inträdeskrav, obligatoriskt medlemskap, privilegier och monopol, liksom regler angående bolagsstrukturer för advokatbyråer m.m.
Vad gäller frågan om MDP ger Monti-rapporten uttryck för en mer positiv syn på rätten att bedriva integrerade samarbeten än vad EG-domstolen fastslagit och tjänstedirektivet medger.
Såväl tjänstedirektivet som Monti-rapporten innebär dessutom en uppmaning att införa enhetliga europeiska etiska regler för advokater. En utvärdering av rapporterna skall senare äga rum i samråd mellan kommissionen och advokatorganisationerna. Förhållanden som kommer att påverkas rör ägande, struktur och bolagsform i advokatbyråer, fasta priser–taxor, samt access to justice. Utgångspunkten är att de nya reglerna skall tillgodose proportionalitetsprincipens krav och att de skall vara icke-diskriminerande.
I England har på uppdrag av lordkanslern Sir David Clementi utarbetats en rapport rörande advokaters förhållanden. Rapporten syftar till att undersöka möjligheterna att öppna upp den juridiska tjänstemarknaden. Den behandlar frågor om självreglering, uppdelning av regulatoriska uppgifter kontra yrkesintressen, tillsynen, struktur–MDP m.m. Härutöver diskuteras allmänintresset och frågan om tillåtligheten av ”oreglerade” konsulter som tillhandahåller juridiska tjänster. Även om förhållandena i England skiljer sig väsentligt från vad som gäller i Sverige och i övriga Europa kan konsekvenserna av Clementi-rapporten komma att påverka utvecklingen också utanför England. Smittoeffekten skall inte underskattas, särskilt med beaktande av att England har över 116 000 solicitors och cirka 14 000 barristers.
Harmonisering av de olika regelverken är nödvändig om avregleringen skall kunna få önskade effekter. Det råder dock betydande skillnader mellan common law-länders rättstraditioner samt regelverk och de traditioner som gäller i Kontinentaleuropa, de nya medlemsländerna ej att förglömma. Det internationella arbetet med inriktning på såväl nationell som gränsöverskridande verksamhet är därför i princip hänvisat till att ta sin utgångspunkt i minimistandards och grundläggande principer. Att detaljreglera till exempel etiska frågor torde i praktiken vara uteslutet. Harmonisering leder med nödvändighet till en viss urvattning. Den svagaste länken riskerar att bli den minsta gemensamma nämnare som förenar. Vad angår såväl inträdeskrav som de etiska regelverken är faran att denna lägsta nivå på sikt blir huvudregel. Det i sin tur kan leda till en urholkning av det som vi i Sverige anser höra till yrkets kärnvärden. För att långsiktigt inte urholka yrkesrollen och för att bibehålla en hög etisk och professionell kvalitet är det därför angeläget att vi från svensk sida aktivt deltar i det internationella arbetet.
Den kanske angelägnaste frågan är självregleringen. Advokatorganisationernas rätt till självreglering är lika central och självklar som domarnas oavsättlighet. Den garanterar nämligen advokaternas oberoende i förhållande till andra än klienten. De nordiska ländernas advokatsamfund och då särskilt de i Sverige och Finland är vid en internationell jämförelse de minst reglerade till skillnad från vad som gäller i Sydeuropa där advokatyrket är underkastat betydande regleringar.
En tydlig tendens tycks vara att med långtgående yrkesprivilegier i ett visst land följer också en hårdare reglering av yrket. I Sverige har vi valt att upprätthålla en i det närmaste helt fri juridisk tjänstemarknad, utan monopol och advokattvång. Vi har också varit befriade från problem med konkurrensmyndigheterna i motsats till vad flertalet andra advokatorganisationer i Europa fått erfara. I en tid av ökad rörlighet och samverkan mellan länder växer kraven på nedmontering av gamla monopol. När advokatorganisationerna inte är beredda att ge upp dessa, ökar förutsättningarna för inskränkningar i självbestämmandet. Det kan på sikt leda till begränsningar också för svensk del. Det är ytterligare ett skäl för att vi aktivt måste delta i det internationella samarbete som pågår.
En viktig uppgift är att ”lagvalsfrågorna” får en bra lösning. Men allt kan inte lösas den vägen. Internationellt samarbete innebär kompromisser. Alla kan inte vidmakthålla sina regelverk intakta. Det kräver att envar ställer sig frågan vad är vi beredda att avstå ifrån respektive vad är värt att kämpa för. Det kräver bland annat kunskap och förståelse för de olika roller advokaten har i olika länder. I Sverige är advokatens främsta uppgift lojalitetsplikten mot klienten inom ramen för lagstiftning och regler om god advokatsed.
I många andra länder är advokatens uppgift inte begränsad till att tillvarata klientintressen. Advokaten är också en rättens tjänsteman, en ”servant of the court”. Advokaten har samtidigt förpliktelser gentemot domstolen och rättssamhället i stort. Regler om tystnadsplikt är exempel på ett område där de nationella bestämmelserna skiljer sig åt markant. I vissa länder kan klienten inte lösa advokaten från dennes tystnadsplikt till skillnad från vad som gäller i Sverige. I Frankrike är det till exempel otänkbart att en advokat skickar kopia av ett brev som denne mottagit från en kollega, vilket i Sverige är kutym. Detta är bara några exempel på de olikheter som råder. Behovet av viss etisk harmonisering är påtagligt i ett Europa där advokaterna i ökad omfattning arbetar över nationsgränserna.
Vi kommer att i ökad utsträckning tvingas inrikta oss på de internationella frågorna. De blir nationella om inte förr i samma ögonblick som ett direktiv är antaget eller en förordning beslutas. Då är det för sent att söka påverka. Därför krävs det att vi bevakar inte bara advokatfrågorna internationellt utan också alla viktiga lagstiftningsprodukter på det gränsöverskridande planet. Viktiga regler beslutas inte i riksdagen utan inom EU:s organ. Det kan antas att även folkrätten får en ökad betydelse. Detta öppnar nya möjligheter men ställer också nya krav.
ANNE RAMBERG
Generalsekreterare