Pigg 70-åring firar i år!
Nr 2 2004 Årgång 70
I år firar tidskriften Advokaten sin 70:e årgång.
Fast det är nästan 100 år sedan planerna på en tidskrift lanserades för första gången.
Tanken då som nu var att skapa ett forum för den svenska advokatkåren.
Fast det är nästan 100 år sedan planerna på en tidskrift lanserades för första gången.
Tanken då som nu var att skapa ett forum för den svenska advokatkåren.
I det första numret av tidskriften Advokaten från år 1935 berättas om hur advokat Gösta Huselius i början av 1900-talet gjorde ett resolut försök att starta en tidskrift. Men försöket kom av sig. Tanken på en tidskrift visade sig dock vara livskraftig.
PÅ ÅRSMÖTET 1910 väckte Huselius ett förslag att samfundet skulle ställa sig som ansvarig utgivare av en tidning. Gösta Huselius hade konstaterat att advokatyrket i Sverige hade en annan – sämre – ställning än i andra länder. Visserligen hade Advokatsamfundet bildats, men enligt Huselius var det nödvändigt att kämpa på två fronter, ”och ledamöterna fingo icke glömma att de voro en stridande och icke en redan segrande kyrka”.
Det lämpligaste sättet att föra advokatståndets talan med kraft var att ”utgiva en facktidning”. Denna skulle dock kunna utnyttjas även för ett annat av advokaterna omhuldat syfte; advokaterna hade för lite att säga till om i fråga om lagstiftning. ”Byråkratism och juristeri” hade fått göra sig alltför brett gällande. En oavbruten agitation behövdes från advokaternas sida. Med hjälp av en periodisk tidskrift kunde förhållandet ändras. Ja, ”det vore icke otänkbart att justiteombudsmannen inom kort skulle bli arbetslös”, menade Huselius.
Förslaget om en tidskrift möttes av gillande på årsmötet 1910. Det enda missnöje som märktes var att Huselius bestämt förklarade att han själv inte tänkte ställa sig i spetsen för företaget. 2 500 kronor avsattes till tidningsutgivningen. Men projektet kom inte i gång. De följande åren nämns understundom startande av en tidskrift på styrelsens årsmöten, men starten dröjde.
VID ÅRSMÖTET 1934 väckte frågan om en tidskrift en utförlig diskussion. Vid det följande årsmötet (1935) antogs styrelseförslaget att starta en tidskrift. Äntligen bar det av.
Ansvarig utgivare blev advokat Gunnar Bomgren. Övriga redaktionella medarbetare var Georg Stjernstedt och Birger Barre. Tidskriften distribuerades kostnadsfritt till ledamöterna samt till bland andra domstolarna, departementen, ett flertal ämbetsverk och myndigheter. Lösnummer av tidskriften erhölls å expeditionen till ett pris av en krona per häfte.
Under tidskriftens första år infördes bland annat artiklar med rubriker som Nödvärnsrätten samt Advokatsammanslutningars upplysnings- och vägledande verksamhet. Ett ämne som ägnades rader var Advokattiteln. I artikeln beskrivs det florerande oskicket att ”annektera titeln advokat av personer som inte är advokater eller ens jurister”. Det konstateras att Högsta domstolen och även numera hovrätterna förbehåller titeln advokat till samfundets ledamöter. Men titelmissbruket leder ofta till ”att i pressen den mest okunnige och okände kvacksalvare blir till ’en känd advokat’ så fort han begår ett brott”.
För att råda bot på missbruket gjorde Advokatsamfundet en framställan till Tidningarnas Telegrambyrå, Publicistklubben och Svenska Tidningsutgivareföreningen om att titeln advokat endast används om ledamöter av Advokatsamfundet och inte om vilken sakförare som helst.
I FÖRSTA NUMRET konstateras att bakom de vid olika tider framförda förslagen att starta en tidning har alltid legat tanken att det svenska advokatståndet måste beredas möjlighet att diskutera frågor som för advokaterna är av särskilt intresse.
Så var det 1910, 1935, liksom 2004.
TOM KNUTSON
PÅ ÅRSMÖTET 1910 väckte Huselius ett förslag att samfundet skulle ställa sig som ansvarig utgivare av en tidning. Gösta Huselius hade konstaterat att advokatyrket i Sverige hade en annan – sämre – ställning än i andra länder. Visserligen hade Advokatsamfundet bildats, men enligt Huselius var det nödvändigt att kämpa på två fronter, ”och ledamöterna fingo icke glömma att de voro en stridande och icke en redan segrande kyrka”.
Det lämpligaste sättet att föra advokatståndets talan med kraft var att ”utgiva en facktidning”. Denna skulle dock kunna utnyttjas även för ett annat av advokaterna omhuldat syfte; advokaterna hade för lite att säga till om i fråga om lagstiftning. ”Byråkratism och juristeri” hade fått göra sig alltför brett gällande. En oavbruten agitation behövdes från advokaternas sida. Med hjälp av en periodisk tidskrift kunde förhållandet ändras. Ja, ”det vore icke otänkbart att justiteombudsmannen inom kort skulle bli arbetslös”, menade Huselius.
Förslaget om en tidskrift möttes av gillande på årsmötet 1910. Det enda missnöje som märktes var att Huselius bestämt förklarade att han själv inte tänkte ställa sig i spetsen för företaget. 2 500 kronor avsattes till tidningsutgivningen. Men projektet kom inte i gång. De följande åren nämns understundom startande av en tidskrift på styrelsens årsmöten, men starten dröjde.
VID ÅRSMÖTET 1934 väckte frågan om en tidskrift en utförlig diskussion. Vid det följande årsmötet (1935) antogs styrelseförslaget att starta en tidskrift. Äntligen bar det av.
Ansvarig utgivare blev advokat Gunnar Bomgren. Övriga redaktionella medarbetare var Georg Stjernstedt och Birger Barre. Tidskriften distribuerades kostnadsfritt till ledamöterna samt till bland andra domstolarna, departementen, ett flertal ämbetsverk och myndigheter. Lösnummer av tidskriften erhölls å expeditionen till ett pris av en krona per häfte.
Under tidskriftens första år infördes bland annat artiklar med rubriker som Nödvärnsrätten samt Advokatsammanslutningars upplysnings- och vägledande verksamhet. Ett ämne som ägnades rader var Advokattiteln. I artikeln beskrivs det florerande oskicket att ”annektera titeln advokat av personer som inte är advokater eller ens jurister”. Det konstateras att Högsta domstolen och även numera hovrätterna förbehåller titeln advokat till samfundets ledamöter. Men titelmissbruket leder ofta till ”att i pressen den mest okunnige och okände kvacksalvare blir till ’en känd advokat’ så fort han begår ett brott”.
För att råda bot på missbruket gjorde Advokatsamfundet en framställan till Tidningarnas Telegrambyrå, Publicistklubben och Svenska Tidningsutgivareföreningen om att titeln advokat endast används om ledamöter av Advokatsamfundet och inte om vilken sakförare som helst.
I FÖRSTA NUMRET konstateras att bakom de vid olika tider framförda förslagen att starta en tidning har alltid legat tanken att det svenska advokatståndet måste beredas möjlighet att diskutera frågor som för advokaterna är av särskilt intresse.
Så var det 1910, 1935, liksom 2004.
TOM KNUTSON