Nya sambolagen
Nr 4 2003 Årgång 69
”Brister sticker i ögonen redan vid en hastig läsning”
Regeringen har i proposition 2002/03:80 lagt fram ett förslag till ny sambolag, som i allt väsentligt bygger på den gällande sambolagen. Man gör den bedömningen från regeringens sida, ”att 1987 års sambolagstiftning uppfyller sitt övergripande syfte väl, men att det i vissa avseenden finns anledning att ändra och komplettera reglerna”.
Det finns enligt min mening goda skäl för att ändra och komplettera de nuvarande reglerna, dock inte i den riktning och på det sätt som föreslagits. De nya föreslagna reglerna har dock kommit att debatteras mest utifrån hur de slår beträffande sambornas bilinnehav, vilket trots allt är en detalj som skymmer viktigare frågor.
Nedan ämnar jag ta upp några andra synpunkter på den gamla gällande sambolagen och den nya föreslagna.
Först frågan om vem sambolagen skall vara tillämplig på, som inte är så alldeles enkel att precisera så att inte ”fel” samboende av misstag kommer att omfattas och andra glöms bort. (Lagrådet fick tillfälle att ironisera över en del formuleringar som tycktes peka på att t.ex. syskon omfattades – det visar på svårigheten att göra bra definitioner.) Jag lämnar för min del den nya textens preciseringar därhän och framför härmed den hädiska tanken, att sambolagen endast skall vara tillämplig på de par, som valt att aktivt, exempelvis genom ett registreringsförfarande, velat få lagens regler tillämpliga på sitt förhållande.
Som bekant – för jurister som arbetar med dessa frågor och naturligtvis många andra välinformerade personer – så kommer sambolagens regler att gälla för de par som definitionsmässigt faller in under lagens regler. Det kommer dock som en överraskning för många sambor, att lagens regler gäller för dem, och vad dessa regler innebär är det ytterst få som kan redogöra för. Dessvärre är reglerna även oklara för yrkesjurister; mera härom nedan.
Om man som jag föreslår låter sambolagen bli tillämplig endast på dem som aktivt valt att få sina förhållanden så ordnade skulle det vinnas, att man påverkade dem som valde sambolagen att verkligen sätta sig in i dess regler. Därmed skulle mycket vara vunnet ur pedagogisk synpunkt – som det nu är kommer reglernas innehåll oftast som en överraskning vid samboförhållandets upplösning. Jag tror att nästan alla praktiskt verksamma jurister kan instämma i det påståendet.
Det är något lömskt i en lag som så att säga smyger sina regler på par som kanske inte alls har tänkt att lagen skulle gälla för dem. Jag vet att det finns andra synpunkter som går ut på att något slags skydd skulle etableras i parförhållanden där kontrahenterna inte är gifta, men min mening är, att den nuvarande (och den aviserade) lagen härvidlag är felkonstruerad. Många sambor blir överraskade av att arvsrätt saknas, andra av att inte all egendom skall gå i delning och ”orättvisorna” i delningsreglerna. Andra åter blir överraskade över att lagen alls gäller för dem.
Om lagen för sin tillämpning alltså som jag förespråkar förutsatte ett aktivt val skulle i största utsträckning de oväntade och ofta ovälkomna effekterna av delningsreglerna utebli.
Vidare: Om ett aktivt val erfordrades skulle osäkerheten om när ett samboförhållande inletts eller om ett sådant alls föreligger undanröjas. Det är inte alls så enkelt som lagstiftaren tycks tro: Det förekommer faktiskt, att personer helt fräckt bor ihop ett slag, bor för sig själva ett slag och kanske åter flyttar samman igen – har samborna då flyttat isär om särboendet bara varade en vecka? Eller för att ta ett annat exempel: Om sambor blir osams för gott, parförhållandet i lagens mening upphör och man äter var för sig men tvingas att bo ihop därför att bostadsmarknaden inte erbjuder en snabb lösning – är då dessa personer sambor? Eftersom det hela tiden handlar om levande personer som följer egna och alltmera föränderliga mönster är lagreglerna med nödvändighet svåra att i praktiken tillämpa om man bibehåller nuvarande konstruktion.
Skall det aktiva valet ske genom ett registreringsförfarande eller genom ett avtal mellan kontrahenterna? Det finns skäl för både den ena och den andra lösningen. Enklast är väl ett avtal, där man uttryckligen väljer att låta lagens regler bli tillämpliga på samma sätt som man nu kan skriva bort lagens regler genom ett avtal.
Ett registreringsförfarande skulle i någon mån göra det besvärligare, men skulle kanske kunna kombineras med någon pedagogisk broschyr från registreringsmyndigheten där lagens innehåll klargjordes, vilket alltså behövs. (Det skulle inte vara så helt enkelt att utarbeta en sådan skrift.)
Exempel på registreringsförfarande finns i lagen 1994:1117 om registrerat partnerskap. Den lagen är en helt överlägsen produkt i förhållande till sambolagen. Om man inte vill låta effekterna bli så omfattande som i den förstnämnda lagen – vilket jag personligen dock finner lämpligt – så kan man ju göra de inskränkningar som befinns lämpliga men dock använda tekniken. I 1994 års lag har man kommit ifrån alla de brister och otydligheter som vidlåder sambolagen både i dess gamla och föreslagna skepnad.
Ovan har konstruktionen med tillämpligheten kritiserats. Jag skall nu ta mig an att peka på en viktig otydlighet i nuvarande och kommande lag. Otydligheten rör delningen av sambornas fastighet, som ju oftast är den viktigaste tillgången att dela, om den nu skall gå i delning. Det finns mycket annat beträffande delningen som skulle kunna kritiseras, t.ex. de många gummiparagraferna om jämkning av avtalsvillkor, jämkning med anledning av samboendets kortvarighet, frågan om vem som ”bäst behöver” bostaden m.m., men jag nöjer mig alltså med att peka på följande tekniska oklarhet:
Antag att samborna förvärvar en fastighet avsedd att vara deras gemensamma bostad. Vanligen finansierar man den med gemensamma krediter och får gemensam lagfart med hälften var på fastigheten. Antag vidare att en kontantinsats måste göras på 100 000 kronor men att endast den ene kontrahenten förfogar över ett sådant kapital och alltså satsar detta. Vid delningen efter samboförhållandets upphörande tycks sambolagens regler ge vid handen, att nettoöverskottet skall delas lika mellan parterna. Men man kan lika gärna se det så, att den kapitalstarke försträckt sin kapitalsvage sambo beloppet 50 000 kronor inför förvärvet, och att dessa 50 000 skall återbetalas efter delningen enligt sambolagen. Särskilt om försträckningen har manifesterats i ett skuldebrev är ett sådant synsätt naturligt; sambolagen talar ju endast om hur delningen enligt den lagen skall göras. Den som vill vara säker på att återfå det försträckta beloppet gör klokt i att avtala bort lagens regler. Låter man i exemplet den kapitalsvage i stället låna till sin insats i en bank skall den parten tveklöst ges täckning för krediten innan delning av överskottet sker, och då går definitivt den kapitalstarkares egeninsats på 50 000 kronor i delning mellan parterna. – Här hade funnits plats för den större tydlighet, som man säger sig eftersträva i den nya lagen.
En helt ny otydlighet eller möjligen en rejäl regeländring införs genom den nya lagen när det gäller egendom som någon av samborna förvärvat genom arv, testamente eller gåva.
I nuvarande sambolag heter det i 3 §: ”Med sambors gemensamma bohag avses i denna lag, om inte annat följer av 4 §, möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre som är avsett för det gemensamma hemmet”. Den citerade regeln måste dock läsas ihop med 5 § där det sägs så vitt nu är i fråga: ”När ett samboförhållande upphör, skall på begäran av någon av samborna deras gemensamma bostad och bohag fördelas mellan dem genom bodelning, om egendomen förvärvats för gemensamt begagnande.” (Markeringen är författarens, som dessutom tycker, att denna viktiga markerade text hade platsat bättre redan i 3 §, som man i förstone tror ger en tillräcklig definition).
Sådant som man fått genom arv, gåva eller testamente kan knappast med normalt språkbruk sägas ha förvärvats för gemensamt begagnande. Möjligen och undantagsvis kan en eller annan gåva ha förvärvats så, även om ordet ”förvärva” leder tanken till ett aktivt agerande från förvärvarens sida. Men i det stora hela torde de flesta arv och testamentsfång inte vara försedda med någon bruksanvisning alls, i vart fall inte att mottagaren skall begagna det som erhålles för gemensamt begagnande med någon sambo. Såvitt gäller arv utan medföljande testamente är det ju definitionsmässigt så.
Vad innehåller nu den nya sambolagen härvidlag? Jag citerar lagtexten:
3 §: Sambors gemensamma bostad och bohag utgör samboegendom, om egendomen förvärvats för gemensam användning och inte annat följer av 4 eller 9 §§.
(Här kan noteras den förbättringen av texten, att definitionen står i en och samma paragraf, som jag ovan efterlyste beträffande den gamla lagen.)
4 §: I samboegendom ingår inte
1. egendom som sambo har fått i gåva av annan än den andra sambon med det villkoret att egendomen skall vara mottagarens enskilda
2. egendom som en sambo har erhållit genom testamente med det villkoret att egendomen skall vara mottagarens enskilda,
3. egendom som en sambo har ärvt och som enligt föreskrift i testamente av arvlåtaren skall vara mottagarens enskilda och
4. vad som trätt i stället för egendom som avses i 1–3, om inte annat har föreskrivits genom den rättshandling på grund av vilken egendomen är enskild.
Vad menas nu med denna nya skrivning ? Fortfarande tycks alltså gälla, att egendom skall ha förvärvats för gemensam användning för att den skall falla in under sambolagen. Men samtidigt verkar det vara så, att egendom som ärvts etc. omfattas av sambolagen om den inte särskilt är försedd med föreskrift att den skall vara enskild . I vart fall leder min oreflekterade läsning av 4 § till denna contrarioslutsats: Har man ärvt etc. något utan särskilda föreskrifter omfattas det ärvda av sambolagens regler. Hur det går ihop med att egendomen skall ha förvärvats för gemensam användning förstår jag inte. Betyder det månne något när man ärvt eller fått som gåva eller testamentsfång? Har man avsett att åstadkomma någon förändring av nuvarande regler?
I den ytterst kortfattade motiveringen i propositionen heter det på s. 32, att ”det finns anledning att gå fram med försiktighet när det gäller att utvidga den egendom [sic] som skall omfattas av sambolagen.” I näst sista stycket på samma sida skriver man, ”att en annan fråga är vad som bör gälla beträffande egendom som någon av samborna förvärvat genom arv, testamente eller gåva med föreskrift om att egendomen skall vara förvärvarens enskilda egendom i ett äktenskap. Redan i dag, torde egendomen normalt undantas från en bodelning mellan samborna, men rättsläget är inte helt klart”.
Ja, menar jag, redan i dag undantas ärvd och gåvofången egendom eftersom den normalt inte förvärvats för gemensamt begagnande. Självklart gäller detta i högsta grad även sådan egendom till vilken överlåtaren fogat ett villkor att det skall vara mottagarens enskilda egendom; en term och ett begrepp som endast hör äktenskapsbalken till och som man inte bör blanda in i sambolagen, även om en del personer gör så. För att ett sådant villkor skall få effekt i samboförhållanden måste enligt min mening kontrahenterna själva avtala härom. Samma sak gäller då gåvogivare eller testator föreskrivit att egendom inte får gå i delning enligt sambolagen; endast samborna kan styra detta genom avtal.
Propositionstexten fortsätter: ”Vidare kan substitut för sådan egendom sägas vara förvärvad för gemensam användning och därmed ingå i bodelningen, medan motsvarande egendom i ett äktenskap skulle anses vara enskild egendom och falla utanför bodelningen. Enligt regeringen bör detta regleras i den nya sambolagen. Samma regler bör gälla för egendomen och substitut för denna vid bodelning efter ett samboförhållande som vid äktenskapsskillnad.”
Vad innebär ovanstående citat från propositionen? Jag är alltså dessvärre ur stånd att med säkerhet svara. Jag tror att man i en strävan att fånga in substitut för enskild egendom har råkat få med mycket mera än vad man avsett. Följden har blivit, att all arvs-, testaments- eller gåvofången egendom oavsiktligt har råkat bli omfattad av reglerna om vad som skall delas, om den inte särskilt försetts med föreskrifter att den skall vara enskild. Det var nog inte meningen, men så står det faktiskt om man läser som en normal jurist gör och alltså drar en contrarioslutsats av texten i 4 §. Mot det står uttalandet i propositionen, att man uttryckligen velat gå fram med försiktighet när det gäller att utvidga (kretsen av) den egendom som skall omfattas av sambolagen. Slutresultatet är dessvärre en än större svårläsbarhet i den nya lagtexten härvidlag.
Det finns förvisso mycket mera att anföra om den föreslagna lagen. Här har bara noterats några brister som sticker i ögonen redan vid en hastig läsning; när det blir dags att tilllämpa de nya reglerna kommer säkert flera problem att dyka upp.
ARNE ARSTAM
Advokat
Det finns enligt min mening goda skäl för att ändra och komplettera de nuvarande reglerna, dock inte i den riktning och på det sätt som föreslagits. De nya föreslagna reglerna har dock kommit att debatteras mest utifrån hur de slår beträffande sambornas bilinnehav, vilket trots allt är en detalj som skymmer viktigare frågor.
Nedan ämnar jag ta upp några andra synpunkter på den gamla gällande sambolagen och den nya föreslagna.
Först frågan om vem sambolagen skall vara tillämplig på, som inte är så alldeles enkel att precisera så att inte ”fel” samboende av misstag kommer att omfattas och andra glöms bort. (Lagrådet fick tillfälle att ironisera över en del formuleringar som tycktes peka på att t.ex. syskon omfattades – det visar på svårigheten att göra bra definitioner.) Jag lämnar för min del den nya textens preciseringar därhän och framför härmed den hädiska tanken, att sambolagen endast skall vara tillämplig på de par, som valt att aktivt, exempelvis genom ett registreringsförfarande, velat få lagens regler tillämpliga på sitt förhållande.
Som bekant – för jurister som arbetar med dessa frågor och naturligtvis många andra välinformerade personer – så kommer sambolagens regler att gälla för de par som definitionsmässigt faller in under lagens regler. Det kommer dock som en överraskning för många sambor, att lagens regler gäller för dem, och vad dessa regler innebär är det ytterst få som kan redogöra för. Dessvärre är reglerna även oklara för yrkesjurister; mera härom nedan.
Om man som jag föreslår låter sambolagen bli tillämplig endast på dem som aktivt valt att få sina förhållanden så ordnade skulle det vinnas, att man påverkade dem som valde sambolagen att verkligen sätta sig in i dess regler. Därmed skulle mycket vara vunnet ur pedagogisk synpunkt – som det nu är kommer reglernas innehåll oftast som en överraskning vid samboförhållandets upplösning. Jag tror att nästan alla praktiskt verksamma jurister kan instämma i det påståendet.
Det är något lömskt i en lag som så att säga smyger sina regler på par som kanske inte alls har tänkt att lagen skulle gälla för dem. Jag vet att det finns andra synpunkter som går ut på att något slags skydd skulle etableras i parförhållanden där kontrahenterna inte är gifta, men min mening är, att den nuvarande (och den aviserade) lagen härvidlag är felkonstruerad. Många sambor blir överraskade av att arvsrätt saknas, andra av att inte all egendom skall gå i delning och ”orättvisorna” i delningsreglerna. Andra åter blir överraskade över att lagen alls gäller för dem.
Om lagen för sin tillämpning alltså som jag förespråkar förutsatte ett aktivt val skulle i största utsträckning de oväntade och ofta ovälkomna effekterna av delningsreglerna utebli.
Vidare: Om ett aktivt val erfordrades skulle osäkerheten om när ett samboförhållande inletts eller om ett sådant alls föreligger undanröjas. Det är inte alls så enkelt som lagstiftaren tycks tro: Det förekommer faktiskt, att personer helt fräckt bor ihop ett slag, bor för sig själva ett slag och kanske åter flyttar samman igen – har samborna då flyttat isär om särboendet bara varade en vecka? Eller för att ta ett annat exempel: Om sambor blir osams för gott, parförhållandet i lagens mening upphör och man äter var för sig men tvingas att bo ihop därför att bostadsmarknaden inte erbjuder en snabb lösning – är då dessa personer sambor? Eftersom det hela tiden handlar om levande personer som följer egna och alltmera föränderliga mönster är lagreglerna med nödvändighet svåra att i praktiken tillämpa om man bibehåller nuvarande konstruktion.
Skall det aktiva valet ske genom ett registreringsförfarande eller genom ett avtal mellan kontrahenterna? Det finns skäl för både den ena och den andra lösningen. Enklast är väl ett avtal, där man uttryckligen väljer att låta lagens regler bli tillämpliga på samma sätt som man nu kan skriva bort lagens regler genom ett avtal.
Ett registreringsförfarande skulle i någon mån göra det besvärligare, men skulle kanske kunna kombineras med någon pedagogisk broschyr från registreringsmyndigheten där lagens innehåll klargjordes, vilket alltså behövs. (Det skulle inte vara så helt enkelt att utarbeta en sådan skrift.)
Exempel på registreringsförfarande finns i lagen 1994:1117 om registrerat partnerskap. Den lagen är en helt överlägsen produkt i förhållande till sambolagen. Om man inte vill låta effekterna bli så omfattande som i den förstnämnda lagen – vilket jag personligen dock finner lämpligt – så kan man ju göra de inskränkningar som befinns lämpliga men dock använda tekniken. I 1994 års lag har man kommit ifrån alla de brister och otydligheter som vidlåder sambolagen både i dess gamla och föreslagna skepnad.
Ovan har konstruktionen med tillämpligheten kritiserats. Jag skall nu ta mig an att peka på en viktig otydlighet i nuvarande och kommande lag. Otydligheten rör delningen av sambornas fastighet, som ju oftast är den viktigaste tillgången att dela, om den nu skall gå i delning. Det finns mycket annat beträffande delningen som skulle kunna kritiseras, t.ex. de många gummiparagraferna om jämkning av avtalsvillkor, jämkning med anledning av samboendets kortvarighet, frågan om vem som ”bäst behöver” bostaden m.m., men jag nöjer mig alltså med att peka på följande tekniska oklarhet:
Antag att samborna förvärvar en fastighet avsedd att vara deras gemensamma bostad. Vanligen finansierar man den med gemensamma krediter och får gemensam lagfart med hälften var på fastigheten. Antag vidare att en kontantinsats måste göras på 100 000 kronor men att endast den ene kontrahenten förfogar över ett sådant kapital och alltså satsar detta. Vid delningen efter samboförhållandets upphörande tycks sambolagens regler ge vid handen, att nettoöverskottet skall delas lika mellan parterna. Men man kan lika gärna se det så, att den kapitalstarke försträckt sin kapitalsvage sambo beloppet 50 000 kronor inför förvärvet, och att dessa 50 000 skall återbetalas efter delningen enligt sambolagen. Särskilt om försträckningen har manifesterats i ett skuldebrev är ett sådant synsätt naturligt; sambolagen talar ju endast om hur delningen enligt den lagen skall göras. Den som vill vara säker på att återfå det försträckta beloppet gör klokt i att avtala bort lagens regler. Låter man i exemplet den kapitalsvage i stället låna till sin insats i en bank skall den parten tveklöst ges täckning för krediten innan delning av överskottet sker, och då går definitivt den kapitalstarkares egeninsats på 50 000 kronor i delning mellan parterna. – Här hade funnits plats för den större tydlighet, som man säger sig eftersträva i den nya lagen.
En helt ny otydlighet eller möjligen en rejäl regeländring införs genom den nya lagen när det gäller egendom som någon av samborna förvärvat genom arv, testamente eller gåva.
I nuvarande sambolag heter det i 3 §: ”Med sambors gemensamma bohag avses i denna lag, om inte annat följer av 4 §, möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre som är avsett för det gemensamma hemmet”. Den citerade regeln måste dock läsas ihop med 5 § där det sägs så vitt nu är i fråga: ”När ett samboförhållande upphör, skall på begäran av någon av samborna deras gemensamma bostad och bohag fördelas mellan dem genom bodelning, om egendomen förvärvats för gemensamt begagnande.” (Markeringen är författarens, som dessutom tycker, att denna viktiga markerade text hade platsat bättre redan i 3 §, som man i förstone tror ger en tillräcklig definition).
Sådant som man fått genom arv, gåva eller testamente kan knappast med normalt språkbruk sägas ha förvärvats för gemensamt begagnande. Möjligen och undantagsvis kan en eller annan gåva ha förvärvats så, även om ordet ”förvärva” leder tanken till ett aktivt agerande från förvärvarens sida. Men i det stora hela torde de flesta arv och testamentsfång inte vara försedda med någon bruksanvisning alls, i vart fall inte att mottagaren skall begagna det som erhålles för gemensamt begagnande med någon sambo. Såvitt gäller arv utan medföljande testamente är det ju definitionsmässigt så.
Vad innehåller nu den nya sambolagen härvidlag? Jag citerar lagtexten:
3 §: Sambors gemensamma bostad och bohag utgör samboegendom, om egendomen förvärvats för gemensam användning och inte annat följer av 4 eller 9 §§.
(Här kan noteras den förbättringen av texten, att definitionen står i en och samma paragraf, som jag ovan efterlyste beträffande den gamla lagen.)
4 §: I samboegendom ingår inte
1. egendom som sambo har fått i gåva av annan än den andra sambon med det villkoret att egendomen skall vara mottagarens enskilda
2. egendom som en sambo har erhållit genom testamente med det villkoret att egendomen skall vara mottagarens enskilda,
3. egendom som en sambo har ärvt och som enligt föreskrift i testamente av arvlåtaren skall vara mottagarens enskilda och
4. vad som trätt i stället för egendom som avses i 1–3, om inte annat har föreskrivits genom den rättshandling på grund av vilken egendomen är enskild.
Vad menas nu med denna nya skrivning ? Fortfarande tycks alltså gälla, att egendom skall ha förvärvats för gemensam användning för att den skall falla in under sambolagen. Men samtidigt verkar det vara så, att egendom som ärvts etc. omfattas av sambolagen om den inte särskilt är försedd med föreskrift att den skall vara enskild . I vart fall leder min oreflekterade läsning av 4 § till denna contrarioslutsats: Har man ärvt etc. något utan särskilda föreskrifter omfattas det ärvda av sambolagens regler. Hur det går ihop med att egendomen skall ha förvärvats för gemensam användning förstår jag inte. Betyder det månne något när man ärvt eller fått som gåva eller testamentsfång? Har man avsett att åstadkomma någon förändring av nuvarande regler?
I den ytterst kortfattade motiveringen i propositionen heter det på s. 32, att ”det finns anledning att gå fram med försiktighet när det gäller att utvidga den egendom [sic] som skall omfattas av sambolagen.” I näst sista stycket på samma sida skriver man, ”att en annan fråga är vad som bör gälla beträffande egendom som någon av samborna förvärvat genom arv, testamente eller gåva med föreskrift om att egendomen skall vara förvärvarens enskilda egendom i ett äktenskap. Redan i dag, torde egendomen normalt undantas från en bodelning mellan samborna, men rättsläget är inte helt klart”.
Ja, menar jag, redan i dag undantas ärvd och gåvofången egendom eftersom den normalt inte förvärvats för gemensamt begagnande. Självklart gäller detta i högsta grad även sådan egendom till vilken överlåtaren fogat ett villkor att det skall vara mottagarens enskilda egendom; en term och ett begrepp som endast hör äktenskapsbalken till och som man inte bör blanda in i sambolagen, även om en del personer gör så. För att ett sådant villkor skall få effekt i samboförhållanden måste enligt min mening kontrahenterna själva avtala härom. Samma sak gäller då gåvogivare eller testator föreskrivit att egendom inte får gå i delning enligt sambolagen; endast samborna kan styra detta genom avtal.
Propositionstexten fortsätter: ”Vidare kan substitut för sådan egendom sägas vara förvärvad för gemensam användning och därmed ingå i bodelningen, medan motsvarande egendom i ett äktenskap skulle anses vara enskild egendom och falla utanför bodelningen. Enligt regeringen bör detta regleras i den nya sambolagen. Samma regler bör gälla för egendomen och substitut för denna vid bodelning efter ett samboförhållande som vid äktenskapsskillnad.”
Vad innebär ovanstående citat från propositionen? Jag är alltså dessvärre ur stånd att med säkerhet svara. Jag tror att man i en strävan att fånga in substitut för enskild egendom har råkat få med mycket mera än vad man avsett. Följden har blivit, att all arvs-, testaments- eller gåvofången egendom oavsiktligt har råkat bli omfattad av reglerna om vad som skall delas, om den inte särskilt försetts med föreskrifter att den skall vara enskild. Det var nog inte meningen, men så står det faktiskt om man läser som en normal jurist gör och alltså drar en contrarioslutsats av texten i 4 §. Mot det står uttalandet i propositionen, att man uttryckligen velat gå fram med försiktighet när det gäller att utvidga (kretsen av) den egendom som skall omfattas av sambolagen. Slutresultatet är dessvärre en än större svårläsbarhet i den nya lagtexten härvidlag.
Det finns förvisso mycket mera att anföra om den föreslagna lagen. Här har bara noterats några brister som sticker i ögonen redan vid en hastig läsning; när det blir dags att tilllämpa de nya reglerna kommer säkert flera problem att dyka upp.
ARNE ARSTAM
Advokat