Åklagarna seglar i medvind
Nr 2 2003 Årgång 69
När Klas Bergenstrand tillträdde som riksåklagare sommaren 1994 bestod åklagarväsendet av en mängd självständiga myndigheter med små och sårbara arbetsenheter och höga kostnader för administration. Balanserna var höga, datorerna var få och utrymmet för utbildning och personalvård var begränsat. Statusen för åklagaryrket var inte särskilt hög.
Statsmakterna hade vid flera tillfällen utrett åklagarväsendet men aldrig lyckats få med sig åklagarorganisationen.
På kort tid lyckades nye RÅ Klas Bergenstrand ena såväl ledning som medarbetare och fackklubbar om en ny organisationsmodell och ny verksamhetsform. Bergenstrand hade själv aldrig jobbat som åklagare utan kom från justitiedepartementet och Rikspolisstyrelsen.
– Det fanns ett uppdämt förändringsbehov och en mängd förbättrings- och reformförslag att ta tag i, minns Klas Bergenstrand. Styrkan i de kommande årens utveckling var en nästan enhetlig uppfattning om hur det skulle se ut. Det blev på något sätt en folkrörelse: nu ska vi förändra oss.
Och det gick undan. Sommaren 1996 togs den nya organisationen i bruk. Flertalet medarbetare fick flytta från små orter in till närmsta residensort. Mer än 100 småkammare med ibland bara två-tre åklagare per kammare slogs ihop till drygt 40 på 27 orter med mellan 10 och 20 åklagare på varje. Nya chefsåklagare och överåklagare tillsattes.
MEN DET BLEV en tuff start för den nya organisationen. På grund av pengabrist hade närmare hälften av alla kanslister sagts upp och något utvecklat IT-stöd fanns fortfarande inte. Dessutom anställdes inga nya åklagare förrän 1998.
I dag, ytterligare fem år senare, har berättelsen om åklagarväsendets utveckling blivit en riktig framgångssaga. Åklagarorganisationen har på senare år med råge uppfyllt statsmakternas resultatkrav – med rejält kortade handläggningstider, bibehållen eller höjd lagföring, ökad produktivitet och minskade balanser.
Den genomsnittliga handläggningstiden för ett ärende hos åklagare har mer än halverats från 57 dagar år 1998 till 26 dagar i fjol. 86 procent av alla förundersökningar leder i dag till lagföring, jämfört med 81 procent år 1998. De senaste åren har åklagarmyndigheterna avslutat 3000 ärenden fler än som kommit in.
Från att tidigare ha varit en tämligen anonym organisation uppmärksammas åklagarna i dag nästan dagligdags i medierna. I takt med att svenska folket ser brottsligheten som ett allt större hot har åklagarnas popularitet också ökat.
MEN DET KANSKE allra viktigaste är att medarbetarna på åklagarmyndigheterna trivs med sitt jobb.
– Det är roligt att vara åklagare, säger Leif Görts, facklig förtroendeman för Juseks åklagarsektion, som snart ska tillbaka som ekoåklagare på Ekobrottsmyndigheten. Åklagaren är den självständige akademikern som får arbeta under eget ansvar med kvalificerade uppgifter och bra vidareutbildningsmöjligheter. Folk trivs med sina arbetsuppgifter och de flesta stannar i yrket ända till pensionen.
Men yrket står också högt i kurs hos de unga och många nya vill in. På Juseks årliga utbildningsdagar har åklagarväsendet alltid flest besökare. Hundratals personer (ibland över tusen) slåss om de 20–30 aspiranttjänster som utlyses varje år. De flesta kommer från domarbanan, men även biträdande jurister, advokater och kronofogdar lockas av yrket.
Bara sedan 1999 har man anställt över 200 nya unga åklagare varav mer än 60 procent är kvinnor.
Andra delar av rättsväsendets aktörer tittar med något av avund på och skulle gärna vilja kopiera framgångsreceptet. Så här förklarar de åklagare vi pratat med åklagarorganisationens framgång:
• Omorganisationen: Samsynen om omorganisationen skapade en vi-anda som präglar myndigheten än i dag. De genomgripande organisationsförändringarna med större arbetsenheter blev den grogrund för att utveckla verksamheten som man hoppats på. Åklagarna kan nu jobba mer i lag och det är lättare att utföra vidareutbildning eftersom varje kammare är mindre sårbar.
I dagarna har RÅ påbörjat en ny översyn. Det är ännu för tidigt att säga hur den faller ut, men syftet är att åklagarna ska behöva ägna mindre tid åt administration och mer tid åt åklageriet.
• Datoriseringen: Åklagarorganisationen var en av de första i rättsväsendet som satsade på ett modernt IT-stöd och kraftig IT-utveckling. Och medarbetarna tog snabbt till sig den nya tekniken. Att åklagarna behåller försprånget märks inte minst på att man numera hjälper till att utbilda domare och advokater i den nya datorbaserade presentationstekniken.
• Löneutvecklingen: Åklagarnas löneutveckling tog fart 1994. Dessförinnan hade man löner som låg ungefär 30 procent lägre än domarnas. I dag är åklagarlönerna ungefär i nivå med domarlönerna. Lönen är inte längre något hinder för att rekrytera duktiga medarbetare. Med införandet av specialisttjänster har lönespridningen ökat. Åklagarnas löneutveckling har dessutom bidragit till att höja domarnas löner.
• Personalpolitiken: Riksåklagaren har hämtat inspiration från privata näringslivet för att åklagarmyndigheterna ska vara bra, moderna och attraktiva arbetsplatser. Alla medarbetare ska känna att de har möjlighet till en personlig utveckling i yrket. På regeringens uppdrag skissar RÅ nu också på en helt ny karriärplanering där individen ska få en ännu mer framskjuten plats.
• Satsning på utbildning: En viktig del av åklagarväsendets framgång är de massiva utbildningsinsatserna. Alla nya assistentåklagare får 16 veckors grundutbildning som sträcker sig över två år. Färdiga åklagare har i genomsnitt 13 utbildningsdagar per år – specialisterna har något mer och de obefordrade åklagarna något mindre. Alla ska dock ha minst fem utbildningsdagar per år.
• Specialisering och utvecklat samarbete med polisen: Inrättandet av specialisttjänster har ökat åklagarnas kompetens i kampen mot grövre brottslighet – bland annat organiserad gränsöverskridande brottslighet, sexualbrott mot barn, grova våldsbrott och IT-relaterad brottslighet. Specialiseringen innebär också en ökad karriärmöjlighet i yrket. Vid senaste årsskiftet hade 327 av 713 åklagare någon form av specialisttjänst.
Specialiståklagarna arbetar i lag med att utveckla effektivare metoder för att bekämpa dessa brottstyper. Vid vissa kammare har specialiseringen redan bidragit till att öka lagföringen.
De befordrade specialisttjänsterna har till övervägande del tillsatts inom befintliga resurser. Färre åklagare än någonsin jobbar därför i dag med så kallad vardagsbrottslighet – allt från bilbältesförseelse till mord.
Grundidén till den senaste specialisttjänsten, mängdbrottsspecialisten, som ska se till att vardagsbrottsligheten utreds snabbare, kommer från USA.
Åklagarna arbetar i dag också i närmare samarbete med polisen för att förbättra kvaliteten på förundersökningarna och öka lagföringen.
• Resultatuppföljningen: Riksåklagarens resultatmodell som också är inspirerad av näringslivet har varit en bidragande faktor till att öka effektiviteten i åklagarväsendet och uppnå statsmakternas mål. Varje kvartal redovisas hur de olika åklagarmyndigheternas resultat förändrats när det gäller handläggningstiderna, lagföringsandel och produktivitet.
På Kammartoppen, som är en sammanvägning av de tre faktorerna, redovisas de tio åklagarkamrar som haft det bästa respektive sämsta resultatet det senaste kvartalet samt de tio som förbättrat sina resultat mest.
MEN ALLT ÄR INTE frid och fröjd. Åklagarmyndigheterna har av tradition varit underfinansierade sedan förstatligandet och är så än i dag. Åklagarna har därför fått bekosta stora delar av framgångarna med sin egen tid.
En personalenkät som gjordes för drygt ett år sedan visar att åtta av tio åklagare arbetar övertid återkommande och att 65 procent av kåren arbetar över flera gånger i veckan eller varje dag. Tre av fyra åklagare tycker att de saknar tid för att göra ett professionellt jobb som de känner sig nöjda med.
Torsten Angervåg, chefsåklagare i Norrköping känner igen beskrivningen från sin kammare och tror inte att hans medarbetare orkar med den höga arbetstakten så länge till.
– Utan den lojalitet vi har i kåren hade det inte gått. Jag tror inte någon hos oss lägger ned mindre än 50 timmar i veckan och en del arbetar upp emot 60 timmar. Mina medarbetare är slitna och jag lägger därför ned allt mer tid på att lyssna efter varningssignaler och omfördela ärenden från överbelastade åklagare, säger han och fortsätter:
– Nästan alla våra mål är i dag prioriterade – våldsbrott, relationsvåld, övergrepp mot barn, ungdomsbrottslighet, främlingsfientlighet, internationell brottslighet, miljöbrott och ekobrott. Det är regeringen och lagstiftaren som ställer dessa krav och det innebär en stress som vi inte hade förr. Vad vi behöver i dag är prioriteringar om hur vi ska prioritera det prioriterade.
HAN FÅR MEDHÅLL av Leif Görts på Jusek:
– Regeringen har ett antal år krävt att vi ska springa mer, fortare och bättre. Det har vi att rätta oss efter men vi har inte resurser för det om kvalitén samtidigt ska öka. Åklagarna är en akademikergrupp som månar om sitt arbete och sätter en ära i att göra ett bra jobb. Det sliter på människor när de känner att de inte kan göra det. Detta är ett rejält problem som dessutom riskerar att bli större, eftersom regeringen signalerat att vi inte får bli fler.
Åklagarväsendet har fortfarande låga sjukskrivningstal jämfört med andra myndigheter. Men långtidssjukskrivningarna har ökat rejält de två senaste åren, från 20 år 2000 till 30 ifjol.
– Det är inte helt ovanligt att medarbetare går in i väggen, oftast är det kvinnor som sysslar med tunga incest- eller våldsbrott, säger Leif Görts.
Ett skäl till att arbetsbelastningen tillåtits öka så mycket utan att åklagarna protesterat mer än man gjort, kan säkert bero på den speciella kämpaandan i kåren.
I senaste numret av Riksåklagarens interna nyhetsbrev berättar en åklagare som drabbades av en kollaps på jobbet varför han inte låter högarna få växa lite, i stället för att ta i så att han blir sjuk.
– Vi vill visa att vi klarar av jobbet även i svårigheter. Det är en attityd inbyggd i oss och vi vet hur svårt det är att beta av gamla balanser. Vi vill inte ha tillbaka den situation vi hade för några år sedan. Dagens jobb ska klaras av nu.
UTÖVER EN DÅLIG arbetsmiljö riskerar den hårda arbetsbelastningen även att försämra kvaliteten på åklagarnas utredningar. Jusek anser att det kvalitetsproblemet kanske redan uppstått. Torsten Angervåg tror inte att vi är där ännu, men att det snart kan bli så.
– När åklagaren har för mycket att göra med förtursärenden tvingas han skära ned någon annanstans. Ett exempel är förundersökningarna som riskerar att bli sämre när åklagarna inte har tid att vara aktiva. Likaså finns en risk att man gör ett sämre jobb för att man inte hinner läsa in doktrin eller rättsfall inför en förhandling. Naturligtvis finns det en risk för att kvaliteten blir sämre, däremot tror jag inte att man fattar direkt felaktiga beslut.
Och det ser inte ut att bli någon bättring den närmaste tiden. För första gången på flera år ökar antalet anmälda brott igen. Dessutom ställer regeringen samma besparingskrav på åklagarna som på andra myndigheter.
Under förra året minskade antalet åklagare med 15 och kanslister med 10 – tjänster som inte fick återbesättas när någon slutade. I år kommer personalen att minska med ytterligare 20 åklagare och 10 kanslister när myndigheten måste spara 20 miljoner kronor.
Riksåklagaren har dock precis begärt att åklagarna ska få 20 miljoner extra av regeringen i årets tilläggsbudget med hänvisning till arbetsmiljön. Med dessa pengar skulle man slippa personalnedskärningar i år.
– Statsmakterna verkar nästan ha accepterat att åklagarkåren ska ha en ständig överbelastning som orsakar arbetsmiljöproblem. Att spara 20 miljoner verkar kanske inte så mycket men slår hårt mot en så pass liten och hårt regelstyrd myndighet som vi är, säger Klas Bergenstrand.
Inför nästa år hoppas RÅ på att få anslagsramen höjd med 70 miljoner kronor. Det är en förutsättning för att kunna uppfylla regeringens mål för nya kriminalpolitiska satsningar.
LISBETH JOHANSSON, chefs-åklagare på andra kammaren i Göteborg har tröttnat på att politikerna i första hand ropar på fler poliser.
– Politikerna pratar om att fler grova brott måste klaras upp. Att klara upp ett brott innebär att en brottsling blir fälld i domstol. Då måste man ha tillräckligt med skickliga åklagare som hinner med att driva alla ärenden. Det hjälper inte med fler poliser om inte någon döms för brotten – då är de ändå inte uppklarade.
TOM KNUTSON
HANS HELLBERG
Så mycket tjänar en åklagare
Löneläget för en obefordrad kammaråklagare är 29 000–36 000 kronor per månad. Kammaråklagare blir man efter cirka 3,5 års anställning. En kammaråklagare som varit anställd inom åklagarväsendet i tio år tjänar i snitt 33000 kronor i månaden.
Kammaråklagare som befordrats till specialister tjänar mellan 34 000 och 44 000 kronor i månaden. Medellönen är drygt 39 000 kronor. En chefsåklagare tjänar mellan 50 000 och 55 000 kronor i månaden.
Allt fler kvinnliga åklagare
54 procent av antalet åklagare är män och 46 procent är kvinnor. Av åklagare yngre än 40 år är nästan sex av tio kvinnor. Mellan 40 och 55 år är könsfördelningen jämn. Över 55 år är andelen manliga åklagare 73 procent.
Utbildningspaket för åklagarna
Paketet består av tre delar: Grundutbildningen vänder sig till assistentåklagare som kommit in som aspiranter och till kammaråklagare som kommit in från andra juristyrken. Utbildningen består av sexton veckor över två år och ska ge grundläggande kunskaper för att handlägga alla typer av brott som normalt förekommer på en kammare. Tonvikten ligger på förundersökningsledning, åtalsprövning, processföring och särskilda tvångsmedel, men innehåller även massmediaträning, retorik, förhörsteknik och sekretess. Den högre utbildningen är uppdelad i två delar och vänder sig i första hand till dem som befordrats till specialiståklagare och består av 45 utbildningsdagar över en fyraårsperiod. Den gemensamma delen handlar om förundersökningsledning, bevis och bevissäkring, förhör och IT-relaterad brottslighet. Den speciella delen tar sikte på narkotikabrottslighet, samhällshotande grupperingar, sexualbrott mot barn, utbildning för IT-specialister, utredning av grova brott samt mängdbrottslighet. Icke befordrade åklagare får i mån av plats gå basblocket i specialistutbildningen och kan även få del av specialistblocket.
Statsmakterna hade vid flera tillfällen utrett åklagarväsendet men aldrig lyckats få med sig åklagarorganisationen.
På kort tid lyckades nye RÅ Klas Bergenstrand ena såväl ledning som medarbetare och fackklubbar om en ny organisationsmodell och ny verksamhetsform. Bergenstrand hade själv aldrig jobbat som åklagare utan kom från justitiedepartementet och Rikspolisstyrelsen.
– Det fanns ett uppdämt förändringsbehov och en mängd förbättrings- och reformförslag att ta tag i, minns Klas Bergenstrand. Styrkan i de kommande årens utveckling var en nästan enhetlig uppfattning om hur det skulle se ut. Det blev på något sätt en folkrörelse: nu ska vi förändra oss.
Och det gick undan. Sommaren 1996 togs den nya organisationen i bruk. Flertalet medarbetare fick flytta från små orter in till närmsta residensort. Mer än 100 småkammare med ibland bara två-tre åklagare per kammare slogs ihop till drygt 40 på 27 orter med mellan 10 och 20 åklagare på varje. Nya chefsåklagare och överåklagare tillsattes.
MEN DET BLEV en tuff start för den nya organisationen. På grund av pengabrist hade närmare hälften av alla kanslister sagts upp och något utvecklat IT-stöd fanns fortfarande inte. Dessutom anställdes inga nya åklagare förrän 1998.
I dag, ytterligare fem år senare, har berättelsen om åklagarväsendets utveckling blivit en riktig framgångssaga. Åklagarorganisationen har på senare år med råge uppfyllt statsmakternas resultatkrav – med rejält kortade handläggningstider, bibehållen eller höjd lagföring, ökad produktivitet och minskade balanser.
Den genomsnittliga handläggningstiden för ett ärende hos åklagare har mer än halverats från 57 dagar år 1998 till 26 dagar i fjol. 86 procent av alla förundersökningar leder i dag till lagföring, jämfört med 81 procent år 1998. De senaste åren har åklagarmyndigheterna avslutat 3000 ärenden fler än som kommit in.
Från att tidigare ha varit en tämligen anonym organisation uppmärksammas åklagarna i dag nästan dagligdags i medierna. I takt med att svenska folket ser brottsligheten som ett allt större hot har åklagarnas popularitet också ökat.
MEN DET KANSKE allra viktigaste är att medarbetarna på åklagarmyndigheterna trivs med sitt jobb.
– Det är roligt att vara åklagare, säger Leif Görts, facklig förtroendeman för Juseks åklagarsektion, som snart ska tillbaka som ekoåklagare på Ekobrottsmyndigheten. Åklagaren är den självständige akademikern som får arbeta under eget ansvar med kvalificerade uppgifter och bra vidareutbildningsmöjligheter. Folk trivs med sina arbetsuppgifter och de flesta stannar i yrket ända till pensionen.
Men yrket står också högt i kurs hos de unga och många nya vill in. På Juseks årliga utbildningsdagar har åklagarväsendet alltid flest besökare. Hundratals personer (ibland över tusen) slåss om de 20–30 aspiranttjänster som utlyses varje år. De flesta kommer från domarbanan, men även biträdande jurister, advokater och kronofogdar lockas av yrket.
Bara sedan 1999 har man anställt över 200 nya unga åklagare varav mer än 60 procent är kvinnor.
Andra delar av rättsväsendets aktörer tittar med något av avund på och skulle gärna vilja kopiera framgångsreceptet. Så här förklarar de åklagare vi pratat med åklagarorganisationens framgång:
• Omorganisationen: Samsynen om omorganisationen skapade en vi-anda som präglar myndigheten än i dag. De genomgripande organisationsförändringarna med större arbetsenheter blev den grogrund för att utveckla verksamheten som man hoppats på. Åklagarna kan nu jobba mer i lag och det är lättare att utföra vidareutbildning eftersom varje kammare är mindre sårbar.
I dagarna har RÅ påbörjat en ny översyn. Det är ännu för tidigt att säga hur den faller ut, men syftet är att åklagarna ska behöva ägna mindre tid åt administration och mer tid åt åklageriet.
• Datoriseringen: Åklagarorganisationen var en av de första i rättsväsendet som satsade på ett modernt IT-stöd och kraftig IT-utveckling. Och medarbetarna tog snabbt till sig den nya tekniken. Att åklagarna behåller försprånget märks inte minst på att man numera hjälper till att utbilda domare och advokater i den nya datorbaserade presentationstekniken.
• Löneutvecklingen: Åklagarnas löneutveckling tog fart 1994. Dessförinnan hade man löner som låg ungefär 30 procent lägre än domarnas. I dag är åklagarlönerna ungefär i nivå med domarlönerna. Lönen är inte längre något hinder för att rekrytera duktiga medarbetare. Med införandet av specialisttjänster har lönespridningen ökat. Åklagarnas löneutveckling har dessutom bidragit till att höja domarnas löner.
• Personalpolitiken: Riksåklagaren har hämtat inspiration från privata näringslivet för att åklagarmyndigheterna ska vara bra, moderna och attraktiva arbetsplatser. Alla medarbetare ska känna att de har möjlighet till en personlig utveckling i yrket. På regeringens uppdrag skissar RÅ nu också på en helt ny karriärplanering där individen ska få en ännu mer framskjuten plats.
• Satsning på utbildning: En viktig del av åklagarväsendets framgång är de massiva utbildningsinsatserna. Alla nya assistentåklagare får 16 veckors grundutbildning som sträcker sig över två år. Färdiga åklagare har i genomsnitt 13 utbildningsdagar per år – specialisterna har något mer och de obefordrade åklagarna något mindre. Alla ska dock ha minst fem utbildningsdagar per år.
• Specialisering och utvecklat samarbete med polisen: Inrättandet av specialisttjänster har ökat åklagarnas kompetens i kampen mot grövre brottslighet – bland annat organiserad gränsöverskridande brottslighet, sexualbrott mot barn, grova våldsbrott och IT-relaterad brottslighet. Specialiseringen innebär också en ökad karriärmöjlighet i yrket. Vid senaste årsskiftet hade 327 av 713 åklagare någon form av specialisttjänst.
Specialiståklagarna arbetar i lag med att utveckla effektivare metoder för att bekämpa dessa brottstyper. Vid vissa kammare har specialiseringen redan bidragit till att öka lagföringen.
De befordrade specialisttjänsterna har till övervägande del tillsatts inom befintliga resurser. Färre åklagare än någonsin jobbar därför i dag med så kallad vardagsbrottslighet – allt från bilbältesförseelse till mord.
Grundidén till den senaste specialisttjänsten, mängdbrottsspecialisten, som ska se till att vardagsbrottsligheten utreds snabbare, kommer från USA.
Åklagarna arbetar i dag också i närmare samarbete med polisen för att förbättra kvaliteten på förundersökningarna och öka lagföringen.
• Resultatuppföljningen: Riksåklagarens resultatmodell som också är inspirerad av näringslivet har varit en bidragande faktor till att öka effektiviteten i åklagarväsendet och uppnå statsmakternas mål. Varje kvartal redovisas hur de olika åklagarmyndigheternas resultat förändrats när det gäller handläggningstiderna, lagföringsandel och produktivitet.
På Kammartoppen, som är en sammanvägning av de tre faktorerna, redovisas de tio åklagarkamrar som haft det bästa respektive sämsta resultatet det senaste kvartalet samt de tio som förbättrat sina resultat mest.
MEN ALLT ÄR INTE frid och fröjd. Åklagarmyndigheterna har av tradition varit underfinansierade sedan förstatligandet och är så än i dag. Åklagarna har därför fått bekosta stora delar av framgångarna med sin egen tid.
En personalenkät som gjordes för drygt ett år sedan visar att åtta av tio åklagare arbetar övertid återkommande och att 65 procent av kåren arbetar över flera gånger i veckan eller varje dag. Tre av fyra åklagare tycker att de saknar tid för att göra ett professionellt jobb som de känner sig nöjda med.
Torsten Angervåg, chefsåklagare i Norrköping känner igen beskrivningen från sin kammare och tror inte att hans medarbetare orkar med den höga arbetstakten så länge till.
– Utan den lojalitet vi har i kåren hade det inte gått. Jag tror inte någon hos oss lägger ned mindre än 50 timmar i veckan och en del arbetar upp emot 60 timmar. Mina medarbetare är slitna och jag lägger därför ned allt mer tid på att lyssna efter varningssignaler och omfördela ärenden från överbelastade åklagare, säger han och fortsätter:
– Nästan alla våra mål är i dag prioriterade – våldsbrott, relationsvåld, övergrepp mot barn, ungdomsbrottslighet, främlingsfientlighet, internationell brottslighet, miljöbrott och ekobrott. Det är regeringen och lagstiftaren som ställer dessa krav och det innebär en stress som vi inte hade förr. Vad vi behöver i dag är prioriteringar om hur vi ska prioritera det prioriterade.
HAN FÅR MEDHÅLL av Leif Görts på Jusek:
– Regeringen har ett antal år krävt att vi ska springa mer, fortare och bättre. Det har vi att rätta oss efter men vi har inte resurser för det om kvalitén samtidigt ska öka. Åklagarna är en akademikergrupp som månar om sitt arbete och sätter en ära i att göra ett bra jobb. Det sliter på människor när de känner att de inte kan göra det. Detta är ett rejält problem som dessutom riskerar att bli större, eftersom regeringen signalerat att vi inte får bli fler.
Åklagarväsendet har fortfarande låga sjukskrivningstal jämfört med andra myndigheter. Men långtidssjukskrivningarna har ökat rejält de två senaste åren, från 20 år 2000 till 30 ifjol.
– Det är inte helt ovanligt att medarbetare går in i väggen, oftast är det kvinnor som sysslar med tunga incest- eller våldsbrott, säger Leif Görts.
Ett skäl till att arbetsbelastningen tillåtits öka så mycket utan att åklagarna protesterat mer än man gjort, kan säkert bero på den speciella kämpaandan i kåren.
I senaste numret av Riksåklagarens interna nyhetsbrev berättar en åklagare som drabbades av en kollaps på jobbet varför han inte låter högarna få växa lite, i stället för att ta i så att han blir sjuk.
– Vi vill visa att vi klarar av jobbet även i svårigheter. Det är en attityd inbyggd i oss och vi vet hur svårt det är att beta av gamla balanser. Vi vill inte ha tillbaka den situation vi hade för några år sedan. Dagens jobb ska klaras av nu.
UTÖVER EN DÅLIG arbetsmiljö riskerar den hårda arbetsbelastningen även att försämra kvaliteten på åklagarnas utredningar. Jusek anser att det kvalitetsproblemet kanske redan uppstått. Torsten Angervåg tror inte att vi är där ännu, men att det snart kan bli så.
– När åklagaren har för mycket att göra med förtursärenden tvingas han skära ned någon annanstans. Ett exempel är förundersökningarna som riskerar att bli sämre när åklagarna inte har tid att vara aktiva. Likaså finns en risk att man gör ett sämre jobb för att man inte hinner läsa in doktrin eller rättsfall inför en förhandling. Naturligtvis finns det en risk för att kvaliteten blir sämre, däremot tror jag inte att man fattar direkt felaktiga beslut.
Och det ser inte ut att bli någon bättring den närmaste tiden. För första gången på flera år ökar antalet anmälda brott igen. Dessutom ställer regeringen samma besparingskrav på åklagarna som på andra myndigheter.
Under förra året minskade antalet åklagare med 15 och kanslister med 10 – tjänster som inte fick återbesättas när någon slutade. I år kommer personalen att minska med ytterligare 20 åklagare och 10 kanslister när myndigheten måste spara 20 miljoner kronor.
Riksåklagaren har dock precis begärt att åklagarna ska få 20 miljoner extra av regeringen i årets tilläggsbudget med hänvisning till arbetsmiljön. Med dessa pengar skulle man slippa personalnedskärningar i år.
– Statsmakterna verkar nästan ha accepterat att åklagarkåren ska ha en ständig överbelastning som orsakar arbetsmiljöproblem. Att spara 20 miljoner verkar kanske inte så mycket men slår hårt mot en så pass liten och hårt regelstyrd myndighet som vi är, säger Klas Bergenstrand.
Inför nästa år hoppas RÅ på att få anslagsramen höjd med 70 miljoner kronor. Det är en förutsättning för att kunna uppfylla regeringens mål för nya kriminalpolitiska satsningar.
LISBETH JOHANSSON, chefs-åklagare på andra kammaren i Göteborg har tröttnat på att politikerna i första hand ropar på fler poliser.
– Politikerna pratar om att fler grova brott måste klaras upp. Att klara upp ett brott innebär att en brottsling blir fälld i domstol. Då måste man ha tillräckligt med skickliga åklagare som hinner med att driva alla ärenden. Det hjälper inte med fler poliser om inte någon döms för brotten – då är de ändå inte uppklarade.
TOM KNUTSON
HANS HELLBERG
Så mycket tjänar en åklagare
Löneläget för en obefordrad kammaråklagare är 29 000–36 000 kronor per månad. Kammaråklagare blir man efter cirka 3,5 års anställning. En kammaråklagare som varit anställd inom åklagarväsendet i tio år tjänar i snitt 33000 kronor i månaden.
Kammaråklagare som befordrats till specialister tjänar mellan 34 000 och 44 000 kronor i månaden. Medellönen är drygt 39 000 kronor. En chefsåklagare tjänar mellan 50 000 och 55 000 kronor i månaden.
Allt fler kvinnliga åklagare
54 procent av antalet åklagare är män och 46 procent är kvinnor. Av åklagare yngre än 40 år är nästan sex av tio kvinnor. Mellan 40 och 55 år är könsfördelningen jämn. Över 55 år är andelen manliga åklagare 73 procent.
Utbildningspaket för åklagarna
Paketet består av tre delar: Grundutbildningen vänder sig till assistentåklagare som kommit in som aspiranter och till kammaråklagare som kommit in från andra juristyrken. Utbildningen består av sexton veckor över två år och ska ge grundläggande kunskaper för att handlägga alla typer av brott som normalt förekommer på en kammare. Tonvikten ligger på förundersökningsledning, åtalsprövning, processföring och särskilda tvångsmedel, men innehåller även massmediaträning, retorik, förhörsteknik och sekretess. Den högre utbildningen är uppdelad i två delar och vänder sig i första hand till dem som befordrats till specialiståklagare och består av 45 utbildningsdagar över en fyraårsperiod. Den gemensamma delen handlar om förundersökningsledning, bevis och bevissäkring, förhör och IT-relaterad brottslighet. Den speciella delen tar sikte på narkotikabrottslighet, samhällshotande grupperingar, sexualbrott mot barn, utbildning för IT-specialister, utredning av grova brott samt mängdbrottslighet. Icke befordrade åklagare får i mån av plats gå basblocket i specialistutbildningen och kan även få del av specialistblocket.