Mängdrabatt

En sak som diskuterats ingående den ­senaste tiden är frågan om ”mängdrabatt” inom den straffrättsliga rättskipningen. Med detta avses att en person som begår ett antal brott, som för enkelhetens skull antas vara av samma slag, inte skall drabbas av lika strängt straff för det tredje brottet som för det första. Ett exempel kan vara att en serievåldtäktsman, som begått tre våldtäkter, där minimistraffet för gärningen är tre års fängelse, inte skall dömas till 3 × 3 års fängelse, utan till ett sammanlagt straff, som är kortare än nio år.

Somliga hävdar att detta är orimligt. Det påminner om erbjudanden i vissa butiker, att man kan ”köpa tre skjortor och betala för två”. Det finns två skilda läger, med olika uppfattningar i den här frågan, dels de som hävdar att en mängdrabatt vid utdömande av straff är ologiskt och stötande, dels de som menar att detta är en nödvändighet, inte minst av statsfinansiella skäl. Det går helt enkelt inte att förvara seriebrottslingar i fängelse under så lång tid som skulle ha varit fallet, om inte principen om mängdrabatt hade tillämpats.

Från filosofisk utgångspunkt torde de skilda synsätten principiellt ha sin grund i hur man betraktar en brottslig gärning. Om man har ett i grunden ”kollektivistiskt” perspektiv i frågan, anser man att den brottsliga gärningen utgör en kränkning av de regler för mänsklig samlevnad som vi i demokratisk ordning gemensamt har beslutat, alltså ett brott mot staten. Därmed är det statens uppgift att se till att den som begått brottet får ett adekvat straff, i form av ett väl anpassat fängelsestraff eller böter (som då tillfaller staten). Om man i stället anlägger ett ”individualistiskt” synsätt på frågan, menar man att det för det brottsoffer som utsatts för ett brott – möjligen ett brott som inneburit en allvarlig kränkning av offret, såsom ett personrån, en misshandel eller en våldtäkt – krävs att varje sådant brott leder till åtal, rättegång och fällande dom. Först där­igenom får brottsoffret upprättelse. Om det fjärde eller femte brottet av samma gärningsman inte leder till några straffrättsliga påföljder alls, därför att påföljden ändå skulle ha blivit densamma, kan det berörda brottsoffret uppfatta situationen som att gärningen var straffri. Om detta betyder att vissa gärningar inte ens leder till åtal, blir en praktisk konsekvens av detta att brottsoffret i ett sådant fall inte får tillfälle att framföra något skadeståndsanspråk som målsägande i brottmålet, utan måste föra sin egen talan.

Man kan ha olika uppfattningar om vad som är rätt respektive fel i denna fråga. Förmodligen delar frågan hela svenska folket i olika läger, men detsamma torde även gälla landets advokater. Här är inte platsen att ta ställning i just den frågan. Dock kan det finnas anledning att något beröra hur upprepade brott mot god advokatsed hanteras av disciplin­nämnden. Principen är ganska enkel. Något resonemang om ”mängdrabatt” förekommer inte i disciplinnämnden. Tvärtom, om en ledamot gör sig skyldig till upprepade förseelser av likartat slag, till exempel att inte fullgöra sina skyldigheter vad gäller redovisning och betalning av skatt, leder detta ofelbart till strängare påföljder för varje förseelse, i vart fall om förseelserna äger rum inom en kortare tidsperiod. På motsvarande sätt förhåller det sig, om en advokat underlåter att besvara förelägganden från samfundet, och detta upprepas flera gånger. För varje underlåtenhet skärps påföljden, och det kan så småningom komma att leda till ganska betydande straffavgifter.

När det gäller så kallade anmälningsärenden, där flera personer har anmält en advokat för något brott mot god advokatsed, exempelvis underlåtenhet att besvara brev, och detta har förekommit i förhållande till flera olika berörda personer, brukar varje sådant ärende leda till en disciplinär påföljd, något som är ägnat att visa anmälaren att disciplinnämnden tar varje anmälan på allvar. En påföljd, såsom en erinran, kan ge anmälaren viss upprättelse, även om det kanske inte löser anmälarens grundläggande problem. En utdelad disciplinär påföljd kan dock vara av viss betydelse i samband med en tvist om arvode, en skadeståndstalan eller någon annan rättstvist.

Magnus Wallander
Ordförande i Sveriges advokatsamfunds disciplinnämnd