Straffens utformning behöver moderniseras och utvecklas

Den som intresserar sig för kriminalpolitikens utveckling i vårt land har en del att fundera på just nu. Känt är att ärendeflödet i brottmålskedjan är lågt och att polisens effektivitet är ifrågasatt. Mindre känt är att Kriminalvården under många år har sett en kraftig minskning av antalet intagna i anstalt och klienter i frivård. Det är uppenbart att det i delar har att göra med ett effektivitetstapp i den brottsbekämpande, brottsutredande och lagförande verksamheten. Men det kan knappast vara hela förklaringen.

Det vi vet säkert är att ett antal brottsaktiva personer födda på 60- och 70-talet åldrats och i dag är mindre aktiva. Vi vet också att domstolarna dömer till kortare fängelsestraff för grova narkotikabrott till följd av Högsta domstolens vägledande dom från 2011. Vi vet inte säkert, men tror att en del av minskningen också kan härledas till en mer skötsam generation unga. Brottsligheten i de yngsta åldersgrupperna, 11–17 år, har minskat markant. Skulle den utvecklingen hålla över tid, så finns anledning att på allvar börja tro att vi är på väg mot en varaktigt lägre nivå. Lägger man till detta att Kriminalvården ifjol kunde visa att återfallen i brott fallit stadigt tolv år i rad, från

40 procent till 29,3 procent mellan åren 2000 och 2012, så kan man inte låta bli att känna hopp om framtiden.

Men det går å andra sidan knappt en dag utan att vi nås av nya rapporter om grova brott i storstädernas utsatta områden. Jag har själv mött ungdomar i Husby i Stockholm som beskriver en vardag präglad av i stort sett alla de faktorer som vi vet driver kriminalitet. Trasiga familjestrukturer, ett grundmurat myndighetsförakt, identitets- och sysslolöshet och en närmast obefintlig tro på en framtid i ett samhälle man aldrig anser sig ha tillhört. Lägg därtill en utbredd narkotika- och spritlangning, missbruk, psykisk ohälsa och en i princip obegränsad tillgång till handeldvapen. Att de lättförtjänta pengar som likt kvicksilver rinner mellan deras fingrar snabbt förvandlas till skulder och därför innebär en högst påtaglig livsfara, skapar rädsla och ångest.

På Kriminalvårdens nio ungdomsavdelningar har vi ungefär samma bild. Där möter vi dagligen unga dömda som lämnat grundskolan i förtid. Ungdomar som inte kan föreställa sig ett liv utan gänget och den sammanhållning som där finns. Och som föraktar myndigheter och betraktar bagatellartade händelser i vardagen som monumentala kränkningar av deras integritet och stolthet. Det är inte bara vår personal som allt oftare öppet utmanas i sin myndighetsutövning. Också oskrivna regler och etablerade hierarkier mellan intagna ställs nu på ända.

Grov brottslighet ska givetvis mötas kraftfullt och kompromisslöst. Det är därför inte överraskande att det nu ropas efter tydligare konsekvenser, fler poliser och hårdare straff. Jag har inga synpunkter på det, annat än att likt många andra notera att det finns få exempel på när sådana motåtgärder har haft någon synbar effekt på kriminalitetens utveckling. En lång rad andra och betydligt mer komplexa kriminalpolitiska frågor måste också lösas.

En sådan är påföljdssystemets utformning och faktiska tillämpning, i synnerhet den flitiga användningen av korta fängelsestraff. En annan fråga är behovet av fler påföljds­alternativ, bättre anpassade för att möta både dagens och morgondagens dömda.

Nära 70 procent av alla lagakraftvunna fängelsedomar är sex månader eller kortare. Påföljdsutredningen från 2012 konstaterade samma sak; över hälften (54 procent) av fängelsestraffen mellan 2008 och 2010 var kortare än fyra månader. För att vi ska kunna fylla straffverkställigheten med konstruktiva insatser som minskar risken för återfall – behandling, stöd, påverkan och kontroll – krävs inte bara resurser och kunskap utan även tid. Några veckors inlåsning gör varken från eller till för en persons vilja och förmåga att lämna ett kriminellt liv. Ur många unga dömdas perspektiv framstår en kort tids vila i anstalt ofta som mer lockande än att behöva underkasta sig ett både långvarigt och ingripande behandlingsprogram i frivårdens regi. Eftersom vi genom vår forskningsverksamhet vet att en frivårdspåföljd är effektivare än ett kort fängelsestraff är detta ur ett återfallsförebyggande perspektiv ingen bra utveckling.

Den höga andelen korta fängelsestraff rimmar illa med ettårspresumtionen och har rubbat balansen mellan det återfallsförebyggande och bestraffande perspektiv som Kriminalvården vill beakta. Det finns givetvis förklaringar till varför så många korta straff döms ut; andelen återfall är en, den allt mer extensiva tolkningen och tillämpningen av regeln om artbrott en annan. Oavsett vilket finns anledning att ifrågasätta om påföljdssystemet längre fungerar på det sätt som det var tänkt och om det klarar av att möta dagens kriminalpolitiska utmaningar. Det saknas inte utvecklingspotential.

Påföljdsutredningens förslag om att straffmäta också påföljder i frihet förtjänar till exempel att återuppväckas. Mycket av Kriminalvårdens initiala motivationsarbete handlar om att få den dömde att acceptera sitt straff. I det ligger att ta ansvar för det brott som begåtts, och dess konsekvenser för brottsoffer och samhälle. En straffmätning skulle skapa betydligt mer ordning och reda genom att tydliggöra frivårdspåföljdernas inbördes ordning och logik. Det skulle därtill ytterligare understryka det faktum att också påföljder utan inlåsning är ett straff och inte ett alternativ till straff.

Sverige skulle dessutom behöva utvidga sin arsenal av påföljder. Dagens fokus på stöd och återanpassning bör naturligtvis inte urholkas, men det rehabiliterande perspektivet behöver kompletteras med förstärkta möjligheter att tillgodose behovet av kontroll och övervakning till skydd för brottsoffer, vittnen och samhället i stort. Jag kan till exempel konstatera att andra länder kommit längre i att utveckla samhällstjänsten och dess inslag av reparativ rättvisa.

Trovärdigheten i påföljdssystemet är också en fråga om huruvida Kriminalvården lyckas ta ansvar för sin verksamhet. Ett omfattande utvecklingsarbete inom frivården har därför inletts. Vi har infört ett bättre system för verkställighetsplanering med tydligare fokus på att minska risken för återfall. En helt ny, och för den dömde avsevärt mer krävande, kognitiv arbetsmetod som utmanar de faktorer som ligger till grund för klientens kriminalitet används numera inom ramen för skyddstillsyn. Vi arbetar också intensivt med att öka de isoleringsbrytande åtgärderna för häktade, och försöker lösa frågan om en teknikneutral telefonilösning för att underlätta kontakterna med bland annat anhöriga.

Målet är att vi som myndighet ska ligga i fas med vår samtid och dess krav. Det offentliga samtalet får gärna handla om straffskärpningar, fler poliser på gator och torg och introduktion av nya, breda brottsförebyggande strategier. Men det räcker inte. Grundbulten för det återfallsförebyggande arbetet, straffets utformning, måste också utvecklas. Tidpunkten för att återuppta arbetet med att modernisera påföljdssystemet närmar sig snabbt.

Nils Öberg, Generaldirektör Kriminalvården