Hur står det egentligen till med Advokatsamfundet?

 När jag läste en tweet av Bengt Ivarsson av innebörden att han ställde sig bakom ett förslag som gick emot en enhällig valberedning vad gäller vem som ska väljas till ny ordförande för Advokatsamfundet trodde jag att någon hade hackat hans konto. Det hela var ju så befängt. Inte kan väl en sittande ordförande gå emot en enig valberedning som valts i demokratisk ordning och fått ett klart mandat att föreslå den bäst lämpade kandidaten? Möjligen i någon obskyr källarförening med medlemmar oskolade i de spelregler som normalt gäller i demokratiska sammanhang men inte i Sveriges advokatsamfund.

Nu vet jag bättre. Det var inget dåligt skämt. Bakom förslaget som presenteras i en skrivelse ställd till ledamöter i Sveriges advokatsamfund står enligt uppgift ett antal före detta medlemmar av huvudstyrelsen. Vilka motiv de har för att vidta denna ovanliga åtgärd är fördolt för mig. Kanske är det så att de tycker att valberedningen gjort ett dåligt jobb och att det behövs en annan, bättre kandidat. De är självklart i sin fulla rätt att lämna vilka förslag de vill. Även Bengt Ivarsson har den rätten, liksom att uttala sitt stöd för den ena eller andra kandidaten. Vi har tack och lov förmånen att leva i en demokrati där alla har yttrandefrihet. Även Advokatsamfundets ordförande. Frågan är snarare om det är lämpligt och respektfullt av honom att göra det nu. Jag tycker inte det.

Problemet, som jag ser det, är att en sittande ordförande på detta sätt utnyttjar sin position för att påverka och föregriper årsmötets diskussion och omröstning. Strikt juridiskt finns kanske inga invändningar men jag menar att det är ett avsteg från praxis och god sed och att det är både allvarligt och sorgligt.
Allvarligt därför att ordföranden är betydelsefull på många sätt, inte minst som förebild. Och när en sådan person visar en, som det verkar, total brist på respekt för processen och kollegerna kan man ju börja undra hur det står till i organisationen.
Sorgligt därför att det smärtar att se hur samfundet nu får uppmärksamhet i sociala medier och på annat håll för denna ”spännande strid om ordförandeposten” (formuleringen är inte min utan en twittrande lagmans) när det finns så många viktiga frågor att fokusera på.
Det är också anmärkningsvärt och trist att se hur valberedningen, som uppenbarligen tagit sitt uppdrag på största allvar, blir överkörd av ord­föranden för Sveriges advokatsamfund.

Jag är inte längre ledamot av Sveriges advokatsamfund och borde kanske inte skriva dessa rader, men jag blev så illa berörd av det jag såg att jag kände att jag måste. Efter att ha haft förmånen att delta i arbetet i huvudstyrelsen under flera år så har jag fortsatt att följa utvecklingen utifrån även efter att jag lämnat samfundet för andra uppdrag. Jag har ofta känt mig glad och stolt över utvecklingen av samfundet med kansliet i spetsen till en väl fungerande och i alla avseenden professionell organisation. Advokatsamfundets röst har blivit stark och tydlig i alla debatter om mänskliga rättigheter i allmänhet och rättssäkerheten i synnerhet. Det är ovärderligt i vår tid av alternativa sanningar och nättroll. Det har inte alltid varit så och det har krävts hårt och uthålligt arbete att nå dit. Men hårt arbete räcker inte, det behövs också mod. Det är inte alltid lätt att stå upp för de svagas rätt, särskilt om det handlar om en person som är misstänkt för ett allvarligt brott. Advokater i gemen är synnerligen väl placerade för att bekräfta denna sanning. Därför är det oerhört viktigt att ledningen för advokaterna i Sverige, inklusive den främsta företrädaren för Advokatsamfundet, är modig och har integritet. Något annat hade varit otänkbart och för övrigt tecken på att något inte stod rätt till. Därför blev jag riktigt entusiastisk över valberedningens förslag.

En synnerligen välmeriterad och kompetent kandidat som dessutom skulle bli den andra kvinnan på ordförandeposten i samfundets 130-åriga historia. De alternativa kandidater som nu presenterats må vara både kompetenta och lämpliga. Men de har inte föreslagits av valberedningen. När sittande ordförande nu, flera månader före årsmötet, deklarerat sitt stöd för dessa kandidater ser åtminstone jag ett pro­blem.

Varför gör han så? Har han en egen, dold agenda? Vart tog respekten för den demokratiska processen vägen?

Jag vet att det inte är min sak. Men jag gillar inte att bli ett av många ofrivilliga vittnen till en intern strid som spelas upp inför öppen ridå. Advokatsamfundet borde kunna bättre. Men någonstans blir jag inte längre förvånad över att det återigen blir problem när en kompetent kvinna blir föreslagen till en viktig position. Vi har sett det tidigare och kommer sannolikt att få se det många gånger igen. Även i en organisation som Sveriges advokatsamfund. Sorgligt.

Elisabet Fura 
F.d. ordförande i Advokatsamfundet