Advokatsverige ritas om

Förra seklet minskade antalet svenska domstolar i första instans kraftigt. Vid sekelskiftet 1900 fanns 208, varav 118 var häradsrätter och 90 rådhusrätter. Med jämna mellanrum blev de färre och den stora tingsrättsreformen 1971 omvandlade de kvarvarande 135 förstainstansdomstolarna till 108 tingsrätter. Innan seklet var till ända beslutade regeringen Persson 1999 att återstående 96 tingsrätter inom de kommande åren skulle slås samman till dagens 48 tingsrätter, från Ystad i söder till Gällivare i norr.

Målen med sammanslagningarna som det beslutades om 1999 var att genom större tingsrätter skapa bättre möjligheter att rekrytera kvalificerad personal, effektivare beredningsorganisationer, renodla domarrollen och specialisera dömandet.

Ylva Norling Jönsson är lagman vid Helsingborgs tingsrätt i vilken Ängelholms och Klippans tingsrätter uppgått sedan början av 2000-talet. Hon menar att sammanslagningen har varit positiv för tingsrätten och dess organisation.
– Det är i dag, av flera skäl, svårt att rekrytera domare på flera håll i Sverige. Jag är övertygad om att rekryteringen skulle ha varit svårare om det hade handlat om att tillsätta en domartjänst i Klippan eller Ängelholm i stället för i Helsingborg, säger Ylva Norling Jönsson.

Ylva Norling Jönsson förklarar också att de i dag har ett effektivare arbetssätt där förhandlingar fördelas utifrån arbetstryck i stället för genom lottning på enskilda rotlar – en förbättring som inte skulle ha varit möjligt i mindre organisationer.
– Vi har i dag fler domare att välja mellan där vi oftare har någon som är specialiserad på exempelvis insolvensrätt. På en liten domstol kan du ha lika duktiga domare, men det är omöjligt att ha samma bredd på personalen och dess specialområden, säger hon.

Regeringens utvärderingsorgan Statskontoret delar i mångt och mycket Ylva Norling Jönssons uppfattning. Statskontoret konstaterade 2007 i en utvärdering av sammanslagningarna att de flesta av målen för tingsrättssammanslagningarna var uppfyllda bara inom några år: Den inre organisationen var utvecklad till det bättre och samordningen med andra rättsmyndigheter var förbättrad.

Men rapporten visade också på att reformen hade stor påverkan på den lokala förekomsten av advokatbyråer.

Ingen tingsrätt, färre byråer

På de 41 orter som har förlorat en egen tingsrätt mellan åren 1999 och 2006 har det totala antalet verksamma advokatbyråer inklusive enmansbyråer sjunkit. Enligt Advokatsamfundets register har antalet verksamma byråer med orterna som primär postadress sjunkit med 37 procent på dessa orter sedan före sammanslagningarna till i dag, från 158 till 100 advokatbyråer.

Under det senaste decenniet har samtidigt antalet advokatbyråer i Sverige totalt ökat från 1 575 till 1 864, en ökning med omkring 18 procent.

En av de berörda är advokat Robert Pedersen, som driver Sunnes enda advokatbyrå. Han var motståndare till att Sunne tingsrätt 2005 skulle läggas ner och uppgå i Värmlands tingsrätt i Karlstad. Motståndet handlade framför allt om att klienterna skulle få ännu längre resor till tingsrätten och att han befarade att fler förhandlingar skulle behöva ställas in därför att folk skulle få svårare att inställa sig. Flytten skulle dessutom vara negativ för hans hemort samt innebära att han i stället för att promenera till tingssalen skulle behöva köra sju mil med bil flera gånger i veckan.
– Men med facit i hand måste jag erkänna att det för min del har blivit en positiv förändring. I Sunne fanns en enda tingssal så när jag kom till min förhandling var någon annan advokat på väg ut, eller tvärtom. I Karlstad disponerar tingsrätten tolv salar och det pågår ofta förhandlingar i flera salar samtidigt. Det innebär att jag träffar kolleger från hela länet före, efter och i pauser på ett helt annat sätt i dag. Jag har fått en bättre kontakt med mina kolleger, säger Robert Pedersen.

Innan nedläggningen av Sunne tingsrätt fanns fyra advokatbyråer på orten. Den kollega som Robert Pedersen hade kontorsgemenskap med flyttade till en advokatbyrå i Karlstad, en annan advokat gick i pension och en tredje blev åklagare.

Pedersen menar att han har fullt upp med arbete och att hans omsättning i dag är lika god som innan Sunne tingsrätt uppgick i Värmlands tingsrätt i Karlstad.
– Min verksamhet har dock blivit mer inriktad på brottmål sedan flytten. Tidigare arbetade jag mer med humanjuridik än jag gör i dag. Men eftersom jag i dag är enda byrå på orten får jag fler förordnanden från tingsrätten än tidigare, säger han.

Pedersen berättar att han trodde att flytten och därmed längre avstånd till rätten skulle innebära fler inställda förhandlingar än vad det faktiskt har blivit. Han upplever dock inte att centraliseringen av tingsrätten har inneburit någon märkbar förändring i domstolsarbetet eller skapat bättre möjligheter för domstolen att rekrytera kvalificerad personal än tidigare, vilket bland annat uppgavs vara målet med sammanslagningarna.
– Det är samma domare som tidigare satt i Sunne och Arvika som nu samlats i Karlstad. Men på sikt kanske centraliseringen gör det enklare att rekrytera kompetent personal. Däremot tror jag inte att någon kommer att etablera verksamhet i Sunne den dagen jag går i pension. Jag fyller 65 år i år. Med mig försvinner nog den sista advokatbyrån i Sunne. Det vore ett stort minus för orten, säger Robert Pedersen.

Sex orter utan advokatbyrå

I Åmål, Jakobsberg, Hallsberg, Ronneby, Leksand och Sveg finns i dag inga verksamma advokater sedan tingsrätterna lades ner där kring millennieskiftet. Snart kan även Sandviken sälla sig till den skaran. Sedan Sandvikens tingsrätt uppgick i Gävle tingsrätt 2004 har antalet byråer minskat från fyra till en enda. Den sista byrån drivs av advokat Eva Nordenskiöld.
– Jag är i dag 70 år gammal och har begränsad verksamhet kvar. Jag tar inga nya uppdrag utan ger i dag enbart redan befintliga klienter rådgivning. Så jag skulle säga att alla advokatbyråer har försvunnit härifrån också, säger hon.

Eva Nordenskiöld menar att utvecklingen med färre och färre advokatbyråer i Sandviken framför allt beror på att tingsrätten försvunnit från samhället i Gästrikland.
– Därmed inte sagt att allt var bra på den tiden den fanns en tingsrätt i Sandviken. Det var inte lyckat med en tvådomartingsrätt som det var de sista åren. Men utvecklingen med att först tingsrätter och sedan advokatbyråer lämnar de mindre orterna är inte heller bra. Jag tror det inneburit att det blivit mindre självklart för allmänheten på de orterna att vända sig till en advokat med frågor rörande familje- och arvsrätt, säger hon.

Motsatt effekt i Ludvika

På några få orter har antalet advokatbyråer ökat sedan tingsrätterna försvann: i Motala, Arvika, Bollnäs, Hedemora, Örnsköldsvik och Ludvika. I Ludvika har antalet byråer gått från fyra till fem sedan Ludvika tingsrätts domsaga uppgick i Falu tingsrätt och Mora tingsrätt. 

Per Gisslén, advokat i Ludvika sedan 2000, tror att den utvecklingen framför allt beror på det relativt långa avståndet till Falun och Falu tingsrätt. Från Ludvika är det sju mil och från ytterkanten av kommunen är det nästan femton mil.
– Vi funderade på hur vi skulle göra, och kom fram till att vi skulle vara kvar, för det fanns en marknad, just med tanke på att det var få jurister och förhållandevis många som bor i den gamla domsagan och att när­heten till ombud uppskattas av många. För vår del var det aldrig ett alternativ att flytta verksamheten till Falun, säger han.

Advokat Per Gisslén, Ludvika. Foto: Micke Lundström

Gisslén berättar att det i dag finns sex advokater och två biträdande jurister verksamma på byråerna i Ludvika. Några av advokaterna har nått pensionsåldern men har fortsatt att vara verksamma.
– Det är omöjligt att säga hur det blir när de går i pension, om det blir nyetableringar eller inte. Men det borde finnas utrymme. Alla advokater som finns här i dag har fulla kalendrar och har arbete, säger han och tillägger:
– Så länge vi är sju, åtta jurister finns ett visst utbyte och någon att tvista med. Men om vi kommer ner på en eller två jurister på en ort är det kanske för få. Det kan nog kännas lite ensamt och då är det möjligt att flera i stället för att expandera väljer att flytta in till centralorten eller gå upp i någon annan byrå närmare tingsrätten. Det är kanske det som har hänt i Leksand.

Gisslén var fundersam över om han skulle få några förordnanden efter sammanslagningen, men konstaterar i dag att oron var obefogad. Per Gisslén och hans kollega Kerstin Löfroth på Advokatbyrån Gisslén och Löfroth har fullt upp med humanjuridik, brottmål, LVU-mål och asyl­ärenden. Och någon större konkurrens från advokatbyråerna i Falun känner de inte av.
– Här i Ludvika har man kanske en advokat på 6 000 invånare, men om man jämför med Falun är det kanske en på 1 000 invånare. Människor tvistar ju även i Ludvika, begår brott och vill skilja sig, säger han och tillägger:
– Men som advokat i landsorten måste du vara en kameleont. Du måste tala latin med de lärde och med bönder på bönders vis. Du får anpassa dig, helt enkelt.

Per Gisslén betonar också att Falu tingsrätt har följt direktivet om att de skulle se till att advokaterna på orterna som förlorat egen tingsätt även fortsättningsvis fick ärenden i deras region.
– Tingsrätten har förstått att det kan vara betydelsefullt för den enskilde individen att ha närhet till sitt ombud. Vi får många ärenden som är hänförliga till vår del, och det har möjliggjort att vi har kunnat vara kvar och till och med blivit några fler, säger han.

”Haft stor påverkan”

Samma utveckling som i Ludvika har märkts i Örnsköldsvik där byråerna har gått från tre till fyra sedan ortens tingsrätt förvandlades till tingsställe och uppgick i Ångermanlands tingsrätt i Härnösand 2002. Tingsstället i Örnsköldsvik håller alltjämt brottmålsförhandlingar två gånger varannan vecka.
– Örnsköldsvik är en betydligt större stad än Härnösand. Konstigt nog samordnades tingsrätten här i Ångermanland ändå till en mindre stad. Antagligen berodde det på att Härnösand är residensstad i Västernorrlands län och åklagarna sitter i Sundsvall, som ligger närmare Härnösand, säger Marie Thors, advokat och delägare på Aberstens advokatbyrå i Örnsköldsvik.

Härnösand har i dag också en advokatbyrå mer än innan sammanslagningen. Men sett över hela landskapet Ångemanland finns där i dag färre byråer. Marie Thors berättar att det inte längre finns någon advokatbyrå i Kramfors och att byråerna i Sollefteå har blivit färre.

Aberstens advokatbyrå i Örnsköldsvik har dock inte påverkats i vare sig omsättning eller bemanning på kontoret. Men Marie Thors är tydlig med att betydligt mer tid går åt till tidsspillan än tidigare.
– För gemene man tror jag inte det spelar någon större roll. I sämsta fall behöver de vittna en gång i sitt liv. I de fall där det blir inställda förhandlingar så tror jag inte att det beror på avståndet, utan det är nog människor som inte skulle kommit oavsett. Men för oss advokater har flytten haft stor påverkan. Tre–fyra gånger i veckan kör jag och andra advokater härifrån de elva milen till Härnösand. Väldigt mycket tid går till att köra bil, säger Marie Thors.

Advokat Magnus Näsholm har varit verksam i Sollefteå sedan 1993 med fokus på konkursförvaltning och brottmål. När ortens tingsrätt uppgick i Ångermanlands tingsrätt fanns tre byråer. I dag finns två advokatbyråer (läs mer här).
– För mig personligen har flytten inte förändrat verksamheten mer än att jag fått nio mil längre till tingsrätten. Ärendetillströmning och omsättning är oförändrad vill jag påstå, säger Magnus Näsholm.

Näsholms uppfattning är även att sammanslagningen 2002 inneburit bättre domare och domstolsprocesser än vad Sollefteå tingsrätt och dess ende lagman dessförinnan kunde erbjuda. Men Magnus Näsholm menar att centraliseringen har varit negativ för den rättssökande allmänheten.
– Vi advokater klarar oss, vi får ersättning för tidsspillan. Men för den rättssökande allmänheten är det här en utveckling som inte är bra. Sollefteå är till ytan en av de största kommunerna i hela landet. Om man bor i västra delen av kommunen och kallas till förhandling i Härnösand klockan nio på morgonen, är det inte möjligt att ta sig dit med allmänna kommunikationsmedel. Det ökade  avståndet gör det nog också enklare för personer att motivera varför de inte ska infinna sig, säger Magnus Näsholm.

Advokat Magnus Näsholm, Sollefteå. Foto: Lena Vik 

Längre till närmaste tingsställe

Statskontoret konstaterade i sin utvärdering av sammanslagningarna mellan 1999 och 2006 att det genomsnittliga vägavståndet från en kommunal centralort till närmaste tingsställe när det gäller brottmål har ökat med 22,2 kilometer i Ångermanland. I hela landet uppgick före sammanläggningarna det genomsnittliga vägavståndet från en kommunal centralort till närmaste tingsställe i Sverige till 18,9 km och efter sammanläggningarna är medelavståndet 32,8 km.

Statskontorets utvärdering visar också att fler än hälften, 11 av 20, av de sammanlagda tingsrätterna som svarade på enkäten bedömde att tillgänglighet för advokater, som är en förutsättning för att den lokala rättsskipningen ska fungera för samtliga parter, inte hade påverkats under de fem senaste åren. Fem tingsrätter menade dock att tillgänglighet för advokater hade försämrats, och fyra menade att den hade förbättrats.

Håkan Lundström, advokat sedan 1998, arbetar med bland annat brottmål, migrationsmål och familjerätt i Boden. 2002 upphörde både Bodens tingsrätt och Piteå tingsrätt och uppgick i Luleå tingsrätt.
– Det är visserligen bara fyra mil till Luleå, men det innebär betydligt mycket mer resande för oss eftersom inte heller förvaltningsrätten längre har några förhandlingar här i Boden. Sex månader om året är det vanskligt väglag den sträckan, vilket inte gynnar tillgängligheten. Flera gånger varje år är det problematiskt för både mig och mina klienter att ta sig mellan Luleå och Boden på grund av snöoväder, säger han.

Förekomsten av lokala advokatbyråer i Boden är ­relativt oförändrad av att tingsrätten försvann från orten. Från fyra byråer till tre samt att Advokaterna Lena ­Isaksson & Ulf Holst i Umeå har mottagningskontor i Boden.
– Jag hade gärna sett att vi haft kvar Bodens tingsrätt. Samhällsutvecklingen med större och färre enheter innebär att medborgarna får allt längre till sin samhällsservice. När jag började här fanns förutom tingsrätt även kronofogdemyndighet, åklagarmyndighet och skattemyndighet. I dag finns ingenting av det kvar, säger Håkan Lundström.

Enligt Statskontorets utvärdering bedömde de flesta av tingsrätterna själva att sammanslagningarna inte innebar någon förändrad tillgänglighet för parter och vittnen trots att det genomsnittliga vägavståndet från en kommunal centralort till närmaste tingsställe när det gäller brottmål ökade med 13,9 kilometer. Åtta tingsrätter menade att den rentav blivit bättre, medan nio svarade att tillgängligheten blivit sämre.

Fler byråer på huvudorterna

Lika tydligt som att advokatbyråerna har minskat på 30 av 41 orter som mist en egen tingsrätt är att det på de orter som blivit huvudsäte för de sammanlagda tingsrätterna i dag finns betydligt fler advokatbyråer verksamma. På 18 av 24 huvudorter är det i dag fler byråer. Sedan innan centraliseringen har antalet advokatbyråer ökat med 34 procent på huvudorterna, från 307 till 412 advokatbyråer.

Ett bra exempel på det är Lund. Antalet advokatbyråer i Lund har ökat från 29 till 44 sedan Landskrona och Eslövs tingsrätter i början av 2000-talet uppgick i Lunds tingsrätt, samtidigt som antalet byråer minskat både i Landskrona och i Eslöv.

Lundaadvokaten Bo Ahlenius är verksam på Trägårdh Advokatbyrå sedan årsskiftet då byrån gick samman med Advokatfirman Glimstedt i Lund och är även ansvarig för Advokatsamfundets obligatoriska etikkurs, delkurs, 1, för dem som vill ta advokatexamen.
– Jag märker när jag läser deltagarlistorna för etikkursen att väldigt, väldigt många av de unga biträdande humanjuristerna kommer från storstäderna och de mellanstora städerna. Väldigt få från mindre orter. Jag tror att det hänger samman med att tingsrätterna försvann från orten, säger Bo Ahlenius.

En liknande utveckling går att se på annat håll i Skåne också. Antalet advokatbyråer har ökat både i Helsingborg och Ystad sedan städerna blev huvudorter vid sammanslagningar. Medan de minskat i såväl Ängelholm, Klippan, Landskrona, Eslöv som Trelleborg där det inte längre finns någon tingsrätt på orten.  
– Det har helt klart blivit en centralisering av advokaternas geografiska etablering. När man talar med de advokater som lagt ner eller flyttat verksamheten får man bekräftat att de gjort det som en följd av tingsrättens flytt. Här i Skåne är konsekvensen ganska liten eftersom alla berörda orter trots allt ligger ganska nära varandra. Men i andra, mer glesbefolkade, delar av Sverige kanske utvecklingen skapat problem för den rättssökande allmänheten, som fått långt till tingsrätt och advokat, säger Bo Ahlenius.

Statskontoret skrev 2007 i sin utvärdering av sammanslagningarna att förändringar i antalet advokatbyråer på en ort inte enbart beror på huruvida det finns en tingsrätt eller inte. Den lokala närvaron av advokatbyråer kan också förklaras av till exempel hur ekonomiska ersättningar utformas. Dessutom tenderar, skriver utredarna, advokatbyråerna i högre grad att inrätta kontor på flera orter, vilket sannolikt inverkar på förekomsten av advokatbyråer.

Bo Ahlenius och de flesta andra advokater som Advokaten talat med är dock i stort sett eniga om att tingsrätternas verksamhet har förbättrats av sammanslagningarna från 96 till dagens 48 tingsrätter.

Per Gisslén säger att han saknar den juridiska miljön från tidigare där det fanns domare och åklagare verksamma och bosatta i Ludvika, men betonar att centraliseringen av tingsrätterna i Dalarna har inneburit en kompetenshöjning i dömandet. Och han menar att han i samband med sina resor till Falun numera faktiskt träffar fler advokatkolleger att utbyta erfarenheter och diskutera olika juridiska frågor med.
– Problemet i Ludvika var att det var svårt att tillsätta domare – man fick låna in tredje man i tresitsar. Jag tycker att små tingsrätter var sårbara. Det kunde vara svårt att sätta ut tvistemål med tre domare. Ofta fick man låna in någon pensionerad domare eller någon domare från en annan tingsrätt. Kompetensen och rättssäkerheten har nog förbättrats efter sammanslagningen. Sett i backspegeln var det en naturlig och rimlig utveckling, säger han och tillägger:
– Jag skulle inte vilja vrida klockan tillbaka, utan jag tycker att det här var en bra lösning som det blev. Summerat så var det inte negativt för oss, undantaget att vi reser gratis i en timme i taxemål. Tur och retur är det två timmar Ludvika och Falun men bara en timmes tidsspillan som ingår i timkostnadsnormen, säger Per Gisslén.

Ylva Norling Jönsson, lagman vid Helsingborgs tingsrätt, menar att förtroendet hos allmänheten för en domstol handlar mer om professionalitet än hur långt det är till tingsrätten.
– Jag tror att sammanslagningarna till större enheter var oundvikliga eftersom kraven från samhället har ökat. Den lilla domstolen där det satt en lagman och kanske en eller två rådmän skulle ha svårare att svara upp mot de förväntningar som samhället har på en domstol rörande bland annat kommunikation med medborgarna, bemötandefrågor och hur vi ska vara en attraktiv arbetsgivare för att locka kompetent personal, säger hon.

Norling Jönsson säger att domstolarna har konstaterat att det sedan sammanslagningarna kan finnas en viss överetablering av advokater i storstadsområden och en viss underetablering på landsorten. Hon delar dock inte Bo Ahlenius uppfattning om att det hänger ihop med att tingsrätterna blivit färre på landsorten.  
– Beror den utvecklingen på att domstolarna har flyttat på sig eller är det ytterligare ett skäl till att det är bra att vi flyttat på oss? Jag tror på det senare. Det skulle ha blivit så oavsett och hänger samman med samhällsutvecklingen och professionalitet i stort, säger Ylva Norling Jönsson, som tycker att det är dags nu att fortsätta arbetet med att reformera domstolarna och låta de minsta tingsrätterna i landet upptas i de större.