Juridik och naturvetenskap

Den enda definition av begreppet forskning som såvitt jag vet finns i svensk lagstiftning hittar man i lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser män­niskor. Enligt den lagen är forskning ”vetenskapligt experimentellt eller teoretiskt arbete för att inhämta ny kunskap och utvecklingsarbete på vetenskaplig grund”.

Denna definition bygger på en internationell förebild (den inom OECD utarbetade så kallade Frascatimanualen). Men naturvetenskapsmän och särskilt läkare har varit mycket missnöjda med definitionen och detta av flera skäl. Det främsta är att definitionen tycks utesluta vad man brukar kalla epidemiologisk eller etiologisk forskning, det vill säga studier som har till mål att belysa utbredningen av en sjukdom eller ett annat hälsoproblem i en befolkning eller att klarlägga dess orsaksfaktorer. Sådan forskning är varken experimentell eller teoretisk.

Men även vi jurister har anledning att vara missnöjda med definitionen. Det är väl så att om man väljer en definition av forskningsbegreppet som kräver att man ska vinna kunskap om något som tidigare inte var föremål för kunskap, då är rättsvetenskap inte forskning. Men om det räcker att man får ny insikt i strukturer, mönster, sammanhang och motiv som tidigare inte sammanställts, tolkats eller ens iakttagits (citerat från Stig Strömholms memoarer), då blir svaret annorlunda.

Men kanske man skulle tjäna på att göra juridiken mer exakt och närma den till naturvetenskap och annan empirisk verksamhet? Vi som är jurister får ofta frågor som inte är så lätta att svara på: hur en viss tvist ska lösas, om det ena eller andra beteendet innebär mutbrott eller insiderbrott, eller vad straffet skulle bli för ett visst agerande. Vi tvingas hänvisa till att det beror på en tolkning av en lagbestämmelse, ett svar som inte alltid accepteras. Visst skulle det vara en fördel om man kunde mata in kända fakta i ett datorprogram och sedan få svaret på någon sekund.

Vid en resa i New York för många år sedan besökte jag ett Parole Board, alltså en nämnd som hade befogenhet att bland annat pröva frågor om villkorlig frigivning. En tjänsteman hos nämnden berättade hur man gick till väga. Efter genomgång av akten matade man för varje intagen in ett antal parametrar i datorn.

Vad gäller själva brottet rörde det sig till exempel såvitt jag minns om huruvida vapen hade använts, om brottet hade riktat sig mot en försvarslös person, hur mycket pengar gärningsmannen hade fått med sig och om dessa hade lämnats tillbaka. Beträffande gärningsmannens person skulle man mata in ålder och hur han hade skött sig i fängelset med mera. Sedan kunde man genom datorn få uppgift om tidpunkt för villkorlig frigivning. Nämnden avvek praktiskt taget aldrig från datorns beslutsförslag, enligt vad tjänstemannen stolt förklarade. (Egendomligt nog var inte det ådömda straffets längd någon av parametrarna – det ansågs tydligen ointressant). Förmodligen har tekniken förfinats under de år som har gått sedan jag fick denna demonstration.

Med en del ansträngningar skulle man nog, med tillämpning av vetenskap och beprövad erfarenhet, kunna konstruera ett datorprogram som på motsvarande sätt ger advokaten, åklagaren och domaren åtskillig hjälp även i rättegångsmål. Lättast skulle det väl gå beträffande frågor om straffmätning och påföljdsval vid vissa återkommande brottstyper där man redan har exempelvis den utmärkta boken om påföljdspraxis av Sterzel–Borgeke med flera att tillgå. Andra typer av mål skulle erbjuda betydligt större problem, men säkert skulle man med viss möda kunna komma en bra bit på väg.

Detta väcker dock frågan vilket ideal man bör sträva efter. Är det ett system där så mycket som möjligt är klarlagt på förhand – genom lagstiftning, rättspraxis, auktoritativ doktrin eller rent av genom ett datorprogram – eller en ordning som lämnar större frihet för rättstillämpningen?

De flesta skulle nog utan vidare svara att det är det förstnämnda alternativet som bör vara målet. Förutsägbarheten och intresset av att lika fall behandlas lika är ju viktiga ledstjärnor. Nackdelarna kan vara försvårandet av en utveckling i praxis och risken att de speciella omständigheterna i det enskilda fallet inte beaktas tillräckligt.

Inom ramen för den så kallade nyklassiska skolan inom straffrätten hävdades det ofta att straffnivån så långt möjligt borde vara fastlagd i själva lagstiftningen. Personligen har jag varit lite skeptisk mot att gå alltför långt på den vägen, särskilt därför att man då skulle riskera att erbjuda lagstiftaren en enkel utväg att på grundval av tillfälliga kriminalpolitiska strömningar åstadkomma drastiska förändringar. Ett tabellverk är lätt att ändra, vare sig det har formen av ett datorprogram eller av mer eller mindre schematiska rekvisit i lagbestämmelser.

Så till exempel har det på senare tid funnits en uttalad strävan att höja straffnivån och att ändra rubriceringen av vissa brott, men det har visat sig inte ha varit så enkelt för politikerna som man skulle kunna tro att få domstolarna med sig.

I konstitutionsutskottets av Hans Järta författade berömda memorial till 1809 års regeringsform uttalades många kloka saker. Bland annat sades det att utskottet hade försökt att bilda en lagstiftande makt ”visligt trög till verkning, men fast och stark till motstånd”. Naturligtvis ska regering och riksdag kunna ändra inte bara den offentliga rätten utan också civilrätten och straffrätten. Men det bör inte vara alltför enkelt.

Kanske det är lika bra att hålla fast vid skillnaden mellan juridik och naturvetenskap?

Johan Munck
Tidigare justitieråd och ordförande i Högsta domstolen