Rättssäkerheten i ekomål i fara?
Nr 8 2014 Årgång 80En undersökning av skatte- och bokföringsbrott i kontantbranschen visar att den tilltalades rättssäkerhet är i fara i dessa mål.
Ett vanligt förekommande brottmål är då Skatteverket och åklagaren påstår att oredovisade intäkter förekommit i en näringsverksamhet. Ofta avser det restaurangbranschen. Intresset av att lagföra individer och beskatta dessa verksamheter är stort. Intresset är också stort av att lagföringen och beskattningen sker på ett korrekt och rättssäkert sätt. Vi har undersökt samtliga (16 st.) mål vi hittat i juridiksöktjänster under perioden 2009–2013 där samma skattefråga prövats i både kammarrätt och hovrätt. Vi har tagit del av avgörandena och ansökan om stämning, men inte förundersökningsprotokoll eller närvarat vid förhandling. Den övergripande slutsatsen är att den tilltalades rättssäkerhet är i fara i dessa mål.
Materiellrättsliga frågor
För att dömas för aktivt skattebrott krävs att åklagaren kan bevisa att oriktig uppgift lämnats för varje redovisningsperiod. För att dömas för bokföringsbrott krävs att åklagaren bevisar att sådana bokföringsbrister föreligger att huvudsaksrekvisitet är uppfyllt för varje räkenskapsår. Detta är centrala straffrättsliga förutsättningar. Det är därför mycket förvånande att åklagaren i gärningsbeskrivningen inte annat än undantagsvis redovisat för vilken period och när den eller de oriktiga uppgifterna faktiskt har lämnats. Lika förvånande är det att domstolarna dömt den tilltalade för skattebrott i dessa situationer eftersom det saknas ett konkret påstående om brott. Likartat gäller för bokföringsbrott. Inte annat än undantagsvis har åklagaren angivit räkenskapsårets omfattning och när de oredovisade intäkterna inte korrekt bokförts eller för vilken period. Trots detta har domstolarna i stort sett i alla mål dömt den tilltalade enligt åtalet. I ett skattebrottmål bedömer vi att det saknats straffrättsliga förutsättningar för att döma den tilltalade. I det målet påstod åklagaren att oriktig uppgift lämnats i självdeklarationen när i stället skattedeklaration skulle ha lämnats. Mot bakgrund av våra iakttagelser av de undersökta målen kan vi dessvärre inte dra någon annan slutsats än att såväl åklagare som domstol saknat tillräckliga kunskaper om bland annat den materiella rätten på området.
Precisionen i det som läggs den tilltalade till last
Enligt praxis från Högsta domstolen (HD) och Europadomstolen (EUD) angående rätten till en rättvis rättegång och rätten till ett effektivt försvar enligt artikel 6 Europakonventionen ställs höga krav på precision i det som läggs den tilltalade till last. Ett grundproblem i de undersökta målen är att det är skönsmässiga uppskattningar av oredovisade intäkter. Precisionen i det som läggs den tilltalade till last ska också läsas ihop med hur den materiella rätten är utformad; varje redovisningsperiod vid skattebrott och varje räkenskapsår vid bokföringsbrott utgör separata brott som ska styrkas vart och ett för sig. Med avseende på precisionen i anklagelserna är det därför i sig problematiskt med skönsmässiga uppskattningar av de oredovisade intäkterna. Därtill kommer att åklagaren i skattebrottmålen i regel inte angivit när oriktig uppgift faktiskt har lämnats eller ens hur skattebeloppet fördelat sig på de olika perioderna. I bokföringsbrotten har åklagaren i regel inte angivit räkenskapsårets omfattning; bedömningen av huvudsaksrekvisitet är beroende av hur de oredovisade intäkterna fördelar sig på olika räkenskapsår. Sammantaget bedömer vi att det är tveksamt om något av de undersökta målen uppfyller EUD:s och HD:s krav på precision i det som läggs den tilltalade till last.
Omvänd bevisbörda och beviskravet i målen
I ett par skattebrottmål har vi bedömt att domstolarna i realiteten tillämpat en omvänd bevisbörda. De situationer vi avser är dels då den tilltalade gjort en invändning om ytterligare svarta inköp till rörelsen, dels då åtalet avser oriktig uppgift lämnad i företrädarens för rörelsen självdeklaration. I den första situationen bedömer vi att domstolarna i flera fall inte låtit en sannolik invändning om ytterligare svarta inköp få genomslag därför att den inte konkretiserats. I den andra situationen har domstolarna i flera fall presumerat att företrädaren fått del av de oredovisade intäkterna som domstolen bedömt förelegat i rörelsen. En sådan presumtion är enligt RÅ80 1:56 tillåten i skatteprocessen, men enligt oss inte i brottmål.
Angående beviskravet anser vi att det i flera mål föreligger en stor osäkerhet angående storleken på de oredovisade intäkterna. Skatteverket och åklagaren har i vissa fall uppskattat storleken på de oredovisade intäkterna med hjälp av ett fåtal kundräkningar, observationer på restaurangen eller filutdrag från kassaregister, där sådana utdrag finns endast för en liten del av den aktuella perioden. I ett par mål har beräkningsgrunden varit branschstatistik angående fördelning av kort- och kontantförsäljning respektive normala bruttovinster. Bevisvärdet av sådan statistik är enligt oss mycket begränsat. Det bör dock framhållas att i två mål har domstolarna helt ogillat åtalet på grund av beviskravet och i ett par mål har en sänkning av de oredovisade intäkterna skett. I merparten mål har domstolarna enligt vår bedömning dock godtagit en bevisning som för oss framstår som svag.
Sammantaget framträder en ganska tydlig bild av att domstolarna i regel haft bristfälliga kunskaper om bland annat den materiella rätten, godtagit gärningsbeskrivningar som brister i precision och i vissa fall ansett att bevisning med ett begränsat bevisvärde uppnått beviskravet. Vi bedömer att den tilltalades rättssäkerhet är i fara. I vad mån resultaten av undersökningen är tillämplig även på andra skatte- eller bokföringsbrott eller angående ekobrott i övrigt kan lämnas öppet.