Annonser

Domstolarnas handläggningstider och rättssäkerheten

Domstolarna har sett över sina rutiner för att korta handläggningstiderna – och arbetet har gett resultat.

– Det är första gången som domstolarna totalt sett ligger under de av regeringen satta målen. Det visar en väldigt bra utveckling, säger Domstolsverkets generaldirektör Martin Holmgren.

Enligt regeringens verksamhetsmål ska 75 procent av en domstols alla brottmål och tvistemål vara avgjorda inom fem månader respektive sju månader. För sex år sedan var handläggningstiden för brottmål totalt sett nästan sex månader medan det tog upp emot nio månader att få ett avgörande i ett tvistemål. Motsvarande siffror är i dag 4,5 månader för brottmål och 6,8 månader för tvistemål.

Den främsta anledningen till den positiva utvecklingen är, enligt Martin Holmgren, att domstolarna målmedvetet har arbetat med att få ner handläggningstiderna, bland annat genom att se över sina rutiner och sin organisation. 

Domstolsverket har också bidragit till att handläggningstiderna har kortats genom att erbjuda ekonomisk hjälp till domstolar som har många gamla mål. Med hjälp av pengarna går det att vid behov tillfälligt anställa personal som arbetar med äldre mål. Men i första hand används pengarna för att undvika att det blir personal- och kompetensbrist när en domare går i pension.

– När en domstol inser att en rådman går i pension om ett år kan de med hjälp av pengarna anställa en ny domare direkt – i stället för att vänta tills den andra har gått i pension.

Sedan den 1 juli 2012 har Domstolsverket även en särskild förstärkningsstyrka som består av ett kansli och ett femtontal domare som kan rycka ut om en domstol har akut personalbrist.

Martin Holmgren tar upp flera skäl till varför det är viktigt att mål inte blir liggande i domstolarna.

– Det är inte bra för parterna och det är inte bra för vittnena om målen blir gamla. I förlängningen kan kvaliteten på domarna påverkas. Om det går lång tid kan bevisningen bli svårare att hantera, särskilt den muntliga bevisningen. Men det finns också ett allmänt perspektiv. Sveriges domstolar jobbar med särskilt uppsatta verksamhetsmål som är satta av regeringen och som bygger på att ha korta omloppstider.

Eric Bylander, docent i processrätt vid Uppsala universitet, anser också att det blir svårare att nå ett materiellt riktigt resultat med gammal bevisning.

– I värsta fall kan vittnen dö eller bli otillgängliga av andra skäl. Men framför allt glömmer de, säger han.

Många gamla mål

Trots att handläggningstiderna har minskat på senare tid ligger det fortfarande många gamla mål i de svenska domstolarna i väntan på ett avgörande. Enligt Europakonventionens praxis är tumregeln att ett ärende aldrig ska ligga mer än ett år i en instans. Endast i undantagsfall ska hela prövningen – från stämningsansökan till dom – ta mer än två år. I början på oktober uppgick andelen mål i de svenska tingsrätterna som var ett år eller äldre till 14 procent. Det motsvarar 8 590 faktiska fall.

De gamla målen är ett problem enligt Europadomstolen som under perioden 1959–2013 fällde Sverige tolv gånger för att handläggningen i domstolarna hade varit för långsam. Men den siffran ger inte hela bilden. Enligt Centrum för rättvisa, en ideell organisation med uppdrag att värna enskildas fri- och rättigheter, har Sverige förlikts i mångdubbelt fler mål.

– Många gånger när Sverige har varit på väg att fällas på grund av långsam handläggning har man erbjudit den klagande en summa pengar för att målet ska avskrivas. Då hamnar målet inte i statistiken över antalet fällningar. Men det hade det gjort om man inte hade förlikts i elfte timmen, säger centrets vd Clarence Crafoord.

Eric Bylander tycker dessutom att det är viktigt att poängtera att Europadomstolens tillämpning av Europakonventionen är minimikrav.

– Ibland låter det på representanter för Domstolsverket och staten i övrigt som att Europakonventionen ställer höga krav. En relativt rik stat som Sverige borde dock ha högre ambitioner än att bara uppfylla vad som krävs för att inte bli fälld i Europadomstolen. Exakt var man ska landa bygger givetvis på en avvägning mot andra starka intressen, säger han.

Allvarliga konsekvenser

Konsekvenserna kan bli allvarliga om mål blir liggande år ut och år in utan åtgärd, konstaterar flera bedömare.

– Bortsett från de mänskliga och psykologiska aspekter som kan anläggas på utdragna förfaranden  handlar det ytterst om den uppenbara risken för rättsförluster med åtföljande urholkat förtroende för domstolarnas förmåga att på ett rättssäkert och effektivt sätt lösa sin uppgift, säger Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg.

– Rättssäkerheten riskerar att urholkas. Vittnen glömmer vad som har hänt. När människor ser att rätten till domstolsprövning i vissa fall blir nästan teoretisk förstörs förtroende för rättsväsendet. Det är stora värden som står på spel, säger Clarence Crafoord och tillägger:

– Ytterst kan det leda till att människor i stället för att sätta sin tilltro till det rättsväsende vi har övergår till att använda mindre lämpliga metoder för att slita tvister.

För parterna kan väntan på ett avgörande i ett mål som drar ut på tiden bli en påfrestande historia – oavsett om det handlar om ett brottmål, ett familjemål eller ett annat tvistemål.

– För ett brottsoffer kan det vara väldigt jobbigt att under lång tid leva med en oavslutad rättslig prövning om något som kan upplevas som ansträngande eller traumatiskt. Det är även dåligt för den tilltalade. Man kan ha begått ett brott, men vill komma vidare i livet. Under tiden ett brottmål är öppet kan det till exempel vara svårt att få det jobb man vill ha.

Ytterligare en konsekvens av att brottmålen tar lång tid att avgöra kan bli att den tilltalade får rätt till kompensation.

– I ett brottmål består kompensationen i straffnedsättning. För brottsoffren kan det upplevas som väldigt konstigt att en person som begår ett allvarligt brott får ett lägre straff eller inget straff alls för att myndigheterna och domstolarna i vissa fall jobbar för långsamt, säger Clarence Crafoord.

En utdragen vårdnadstvist eller ett annat familjemål riskerar att skapa oro i en familj i flera år.

Följden av att dispositiva tvistemål blir liggande kan bli att människor aldrig får en chans att förverkliga sina idéer.

– Centrum för rättvisa har företrätt en företagare som aldrig kunde komma igång med sitt företag därför att prövningen av ett tillstånd som han behövde drog ut så långt på tiden att företagsidén blev inaktuell.

Flest gamla tvistemål

Det är bland de dispositiva tvistemålen som den största andelen gamla mål finns. I början på oktober uppgick andelen dispositiva tvistemål i de svenska tingsrätterna som var ett år eller äldre till hela 23 procent. Det kan jämföras med brottmålen och familjemålen där andelen gamla ärenden var 12 respektive 14 procent.

En anledning till att tvistemålen tar länge tid att avgöra än brottmålen är att brottmålen är mer förberedda för avgörande genom förundersökningen. Om någon är frihetsberövad har tingsrätten dessutom bara två veckor på sig från stämningsansökan till huvudförhandling.

– Det finns också en risk för att brottmål preskriberas om man väntar för länge. Det vill man nog som domare undvika. Då vet man att man har JO på sig, säger Advokatsamfundets ordförande Bengt Ivarsson.

Att de dispositiva tvistemålen drar ut på tiden anses medföra att parterna allt oftare väljer skiljeförfarande i stället för att förhandla i domstol. Blir färre mål långdragna tror Bengt Ivarsson att fler skulle välja ett domstolsförfarande framför ett skiljeförfarande.

– Kan domstolarna styra upp sitt arbete tror jag att fler mål skulle hamna hos domstolarna. En del av de målen skulle då vandra vidare till Högsta domstolen och vi skulle få fler vägledande prejudikat. Det finns ett värde i det, säger han.

De bedömare som Advokaten har varit kontakt med lyfter fram flera skäl till varför de dispositiva tvistemålen drar ut på tiden. JO konstaterar att handläggningen ofta blir utdragen när notarier eller beredningsjurister sköter förberedelsearbetet.

– Handläggningen består då mest i obegriplig skriftväxling. I kvalificerade mål borde handläggningen skötas av domare, säger justitieombudsmannen Lars Lindström.

Ett annat bekymmer är, enligt honom, att stora dispositiva tvistemål i de allmänna domstolarna kan bli ”kopiöst” långdragna.

– Det beror väl på att de målen är så arbetskrävande och stora att de inte passar in i det ordinarie domstolsarbetet som i stor utsträckning präglas av att man ska ta hand om brådskande fall.

Han tycker dessutom att många familjemål som handlar om vårdnad om barn och umgänge med barn tar alltför lång tid att avgöra. Ett skäl till det är att domstolarna, enligt honom, ibland lägger ner orimligt mycket tid på att förmå föräldrarna att komma överens.

– Det kan varken vara bra för barnet eller föräldrarna att inte veta vad som gäller. I många fall tycker jag att det vore bättre om målen avgjordes på vanligt sätt i domstol i stället för att ägna flera år åt att försöka åstadkomma en överenskommelse.

Clarence Crafoord tror att den psykologiska effekten spelar in när mål blir liggande orimligt länge.

– Det känns inte så lockande att ta tag i ett mossigt gammalt fall – och då blir det liggande ytterligare tid när det kommer in andra mer spännande och angelägna fall på skrivbordet.

De gamla målen behöver inte vara särskilt komplexa, är Clarence Crafoords erfarenhet. Han får medhåll av Eric Bylander som har sett flera exempel på att mål kan ta lång tid att avgöra trots att de inte är rättsligt svårbedömda.

– Att handläggningen drar ut på tiden kan bero på att stora mål, allrahelst brottmål och mål med lagstadgade frister, ständigt kommer i vägen, säger han.

Han tillägger att många av de gamla målen också är omfångsrika och därför besvärliga att läsa in sig på, vilket gör att de blir liggande.

– Ska man läsa in sig på ett stort mål måste man ha sammanhållen tid. De dagarna dyker kanske aldrig upp, något annat är alltid prioriterat.

Även Bengt Ivarsson har noterat att de mål som drar ut på tiden ofta är stora, det vill säga har fler än ett hundra förhandlingstimmar.

– Det är stor skillnad på att klämma in ett mål som beräknas ta en månad jämfört med ett som ska ta en dag i ombudens och domstolarnas kalendrar.

Ansvarsfrågan

Det primära ansvaret för att mål blir liggande länge bär Domstolsverket, enligt Eric Bylander.

– Domstolsverket har formellt ansvaret för att fördela resurserna. Men hur stora resurser Domstolsverket har att fördela avgörs på politisk nivå. Jag tror att domstolarna i stor utsträckning gör vad de kan med tillgängliga medel.

Martin Holmgren betonar även domarens och domstolschefens betydelse för handläggningstiderna.

– Enligt det processrättsliga regelverket finns det alltid en domare som har det yttersta ansvaret för att driva ett mål framåt. Men det är domstolschefens ansvar att se till att det på den egna domstolen finns förutsättningar för domaren eller domarna att hantera målen på ett kvalitetsmässigt och tidsmässigt bra sätt. Att se till att organisationen är effektiv och att det finns bra arbetsrutiner är domstolschefens ansvar.

Bengt Ivarsson och Clarence Crafoord lyfter också fram vikten av engagerade domstolschefer som arbetar med att hålla ner handläggningstiderna.

– Det har självklart betydelse om domstolschefen brinner för organisationsfrågor. Det är inte givet att den bästa juristdomaren är den person som bäst driver en domstolsorganisation. Man ser i statistiken hur vissa domstolar, utan att de får extra resurser eller är särskilt stora, klarar handläggningen snabbare än andra, säger Clarence Crafoord.

Men han betonar att parternas agerande också har betydelse för om ärenden blir liggande länge – särskilt den part som tjänar på att ett mål drar ut på tiden.

– Jag tycker att det vore intressant att titta på om domstolarna i fler fall än i dag borde kunna peka på och använda de regler som finns i rättegångsbalken som till exempel innebär att ett ombud kan åläggas att stå för kostnaderna om man är för långsam.

Domstolarna har ett ansvar att styra upp arbetet om en part agerar för att ett ärende ska dra ut på tiden. Och det kan de bli bättre på, tror Bengt Ivarsson.

Ett ombud som företräder en part som tjänar på att ett mål drar ut på tiden kan dock hamna i en besvärlig situation om domstolen ökar trycket på att målet ska avgöras snabbt. Samtidigt som ombudet har en viss skyldighet att se till att målet handläggs inom rimlig tid tjänar kanske klienten på att vänta in i det längsta med att till exempel betala ut pengar till motparten.

– Det är svårt som advokat när man sitter på den sidan. Då kommer man i kläm. Man företräder ju sin klient. Inom de etiska regler och de lagregler som finns har man möjlighet att agera så att handläggningen inte går fortare än vad klienten vill. Men man får inte sabotera handläggningen och göra något oetiskt, säger Bengt Ivarsson.

Nytänkande

Enligt Eric Bylander krävs ett nytänkande för att komma till rätta med orimligt långa handläggningstider i vissa allmänna domstolar. De stora och svåra målen träffar i dag domstolarna olika.

– En idé är att se över forumreglerna. Man skulle kanske kunna skifta mål mellan olika domstolar i högre utsträckning än vad man kan i dag.

För att angripa de långa handläggningstiderna anser Clarence Crafoord att det krävs en växelverkan av ett tryck underifrån från dem som har drabbats av långdragna mål och initiativ ovanifrån från domstolar och Domstolsverket. Han menar att människor och företag som drabbas av handläggningstider som strider mot Europakonventionen och rättegångsbalken bör protestera och processa om skadestånd.

– Den som har drabbats ska ha gottgörelse. Det är naturligt. Men det är också ett sätt att visa på de problem som finns och därmed sparka igång en process i domstolsväsendet.

En förutsättning för att handläggningstiderna även fortsättningsvis ska kunna hållas nere är att domstolarna har tillräckligt med personal. Där kommer Domstolsverket in.

– Vi försöker ge domstolarna de resurser som de behöver, men utrymmet är begränsat. På generell nivå har Domstolsverket identifierat att för att inte tappa i tempo framöver behöver vi 270 miljoner kronor i ramhöjningar. Men vi har fått tydliga signaler om att det ekonomiska läget är sådant att det inte är troligt att vi får de pengarna, säger Martin Holmgren.

Utan mer resurser blir det, enligt honom, svårt att fortsätta att pressa ner handläggningstiderna i någon större utsträckning. Han understryker att om det ändå skulle ställas ytterligare krav på att domstolarna ska effektivisera sin verksamhet måste konsekvenserna för kvaliteten på handläggningen och arbetsmiljön på domstolarna beaktas.

– Om kraven på att det ska avgöras fler och fler mål per domare hela tiden ökar når man så småningom en gräns där det finns en risk för att det går ut över kvaliteten. Jag tycker inte att vi är där i dag, men en domare avgör i dag 30 procent fler mål på ett år än vad en domare gjorde för tio år sedan.

Europakonventionens betydelse

Martin Holmgren tror att Europakonventionen har haft stor betydelse för att effektivisera de svenska domstolarnas arbete. Många domstolar arbetar i dag både med att få ner den totala handläggningstiden och med att se till att mål inte blir liggande utan åtgärd. Magnus Widebeck, lagman vid Nyköpings tingsrätt, tror också att de rättsfall som med stöd av Europakonventionen har resulterat i skadestånd för långsam handläggning har bidragit till att domstolarna har blivit mer medvetna om att mål bör avgöras inom en rimlig tid.

– Rättspraxis visar att tar det lång tid kan det bli efterräkningar för staten i form av skadestånd. Det är en viktig signal som gör att domstolarna bryr sig om de gamla målen.

När Europadomstolen 2007 kom med avgöranden skapades genom Högsta domstolens praxis en ordning som innebär att det i dag finns möjlighet att få ersättning för långsam handläggning i Sverige.

– Det handlar om att staten ersätter den kränkning som den långsamma handläggningen innebär. Det är Europadomstolens avgöranden som har bestämt att vi i Sverige nu har den här ordningen, säger justitiekansler (JK) Anna Skarhed.

Enligt svensk rätt finns ingen ersättningsrätt för kränkning, annat än om det har begåtts brott. Det förutsätter att det finns ett tjänstefel i botten.

Den som inte anser sig ha fått en rättegång inom rimlig tid kan vända sig till JK med ett skadeståndsanspråk.

– Den som har drabbats av en grundläggande kränkning, till vilken rätten till rättegång inom skälig tid hör, har rätt till gottgörelse. Vi kan inte ha ett samhälle där staten kränker människors rättigheter utan att ta ansvar för det, säger Clarence Crafoord.

Om JK inte beviljar skadestånd går det att vända sig till en advokat eller till Centrum för rättvisa, som företräder människor som har drabbats av långsam handläggning i domstol med krav på kompensation.

– Vi har haft många processer med JK som motpart i den här frågan. JK har tidigare varit snål när det gäller ersättningsnivåerna, men har fått anpassa sig uppåt efter den domstolspraxis som har drivits fram, säger Clarence Crafoord.

Anna Skarhed är av en annan uppfattning.

– Justitiekanslern har i sina bedömningar försökt följa Högsta domstolens och Europakonventionens anvisningar. Centrum för rättvisa har legat på nivåer som vi inte tycker överensstämmer med det som Europadomstolen har sagt. Regeln är att vi tittar på Europadomstolens nivåer. Samtidigt är det sagt att man också ska ta hänsyn till hur det ser ut nationellt. Det innebär att i Europa kan skadeståndsbeloppen skifta beroende på hur det ser ut när det gäller andra skadestånd. Det är ganska svårt att bilda sig en klar uppfattning om var ersättningsnivåerna ligger genom att titta på olika fall. Det här är lite av en djungel. Men jag anser inte att JK har ändrat sin praxis på senare tid, det har inte varit vår avsikt, säger Anna Skarhed.

Skadeståndets storlek kan variera från fall till fall, men enligt Clarence Crafoord ligger det ungefär på 10 000 kronor per år som fallet har dröjt. JK anser att det svårt att generellt säga något om skadeståndens storlek – de kan variera mellan 5 000 och 100 000 kronor beroende på vad saken gäller.

Som måttstock för att det ska bli aktuellt med skadestånd ska ett mål ha legat helt utan åtgärd i ett år. Men det är först när den enskilda upplever den långsamma handläggningen som en kränkning som det finns skäl för att man ska få ersättning.

– I vanliga fall när det gäller skadestånd finns det en faktisk förlust. En person kan ha förlorat sin inkomst eller fått sin bil förstörd och får kompensation för det. Här ska vi kompensera något som är oerhört svårbedömt i pengar, en kränkning. Vad som upplevs som en kränkning kan variera kraftigt från person till person, säger Anna Skarhed.

I de fall ett skadeståndsanspråk inte leder till att ersättning beviljas brukar det falla på att det handlar om ett komplicerat mål som har gått igenom flera instanser.

– Det gör att det tar lång tid, men det kan inte domstolen, eller i det här fallet staten, lastas för förutsatt att det hela tiden har vidtagits åtgärder för att föra saken framåt.

Få skadeståndsanmälningar

Ett problem är, enligt Clarence Crafoord, att för få som drabbas av utdragna handläggningstider ansöker om skadestånd.

– Människor känner inte till sina rättigheter och vet inte vart de ska vända sig. Det är upp till sådana som Centrum för rättvisa och andra rättssäkerhetskämpar som advokater och samhällsdebattörer att lyfta den här frågan.

Att få ansöker om skadestånd på grund av att de fått vänta oskäligt länge på rättegång bekräftas av Anna Skarhed.

– Det senaste året har vi fått in väldigt få anmälningar, säger hon utan att kunna ge någon exakt siffra på hur många ärenden som har rört skadereglering på grund av långa handläggningstider.

Anna Skarhed är dock tveksam till att för få känner till att möjligheten att ansöka om skadestånd finns och hänvisar till ett omfattande fall 2010. Centrum för rättvisa informerade då 2 000 personer som hade fått vänta på besked om prövningstillstånd från dåvarande Regeringsrätten i över två år, utan att någon handlingsåtgärd hade vidtagits, om att de kunde begära skadestånd hos JK. 500 personer hörde av sig och i knappt hälften av fallen blev det aktuellt att betala ut ersättning.

– Den händelsen blev väldigt omskriven och domstolarna är mer vaksamma på handläggningstiderna nu. Och advokater vet att möjligheten att ansöka om skadestånd finns.

Clarence Crafoord tycker att utvecklingen när det gäller domstolarnas handläggningstider går åt rätt håll och tror att väntetiderna kommer att fortsätta att minska framöver. Eric Bylander tror inte heller att vi kommer att få se längre handläggningstider i framtiden bland annat till följd av skadeståndssanktionen och att medvetenheten om problemet har ökat.

– Men man får nog inte ner handläggningstiderna så mycket heller. För det krävs en bättre fördelning av domarna. Fler domare på fel platser gör inte så stor skillnad.

 

Indispositiva tvistemål

Tvistemål vari förlikning mellan parterna inte är tillåten. Hit hör mål som fastighetsbildningsmål och familjerättsliga statusprocesser. En äktenskapsskillnad kan till exempel inte åstadkommas genom ett avtal. Äktenskapet anses upplöst först när en dom på äktenskapsskillnad har vunnit laga kraft. Vid vårdnadstvister är det i första hand barnets bästa som styr domstolen, inte vad parterna själva har bestämt.

Dispositiva tvistemål

Tvistemål som är av sådan art att det står parterna fritt att reglera mellanhavanden genom förlikning. Hit hör i princip alla förmögenhetsrättsliga mål. Dispositiva tvister kan genom avtal, så kallat skiljeavtal, lämnas till avgörande av en eller flera skiljemän.