Om pressetik och bristande lojalitet

En moderat riksdagsman blev tidigare under hösten delgiven misstanke om sexuellt ofredande. Han namngavs i media och tvingades ta ”time out”. Dessförinnan hade riksdagsmannen, efter att ha blivit upplyst om anmälan, meddelat att han inte skulle ställa upp i nästa års riksdagsval. Medias uppmärksamhet runt förundersökningen och misstankarna var stor. Inte bara namn, utan även bild publicerades. Efter cirka två veckor kom åklagarens beslut. Förundersökningen lades ner. Det beslutet renderade mindre mediebevakning, även om Expressen hade en längre intervju med riksdagsmannen. Anmälaren, en yngre kvinna får det förmodas, eftersom hon uppges vara medlem i ungdomsförbundet, förblev anonym. Att inte publicera namn och bild på det föregivna offret är givetvis klokt och i överensstämmelse med god publicistik sed. Men vad med behandlingen av den föregivne gärningsmannen.

Riksdagsmannens karriär är redan ett minne blott. Så också allmänhetens bild av vad som egentligen skedde. Ingen fick veta om det fanns någon grund för anmälan från den kvinnliga partikollegan. Åklagaren talade säkert på goda grunder om bevissvårigheter. Men devisen ingen rök utan eld är alltid bekväm att ta till för dem som gottar sig i skvaller och andras olycka. Mindre behaglig är den falska devisen för den som är utpekad, och för dennes anhöriga.

Frågan om namnpublicering har under lång tid varit en källa till debatt. Konsekvenserna av att namnpublicera, liksom följderna av att avstå från namnpublicering, är ofta svårbedömda. Ibland kan underlåtenheten att namnpublicera också leda till oönskade effekter genom att rykten tillåts florera fritt. Rykten som när namnet publicerats redan hänger som en våt filt över den utpekade. När är då namnpublicering motiverad?

Den omständigheten att den utpekade personen är riksdagsman kan inte ensam vara avgörande för frågan om namnpublicering ska äga rum. Även offentliga personer ska givetvis åtnjuta pressetiskt skydd. Att media i detta fall medvetet eller omedvetet bidrog till att riksdagsmannens chans att nomineras till riksdagen inför nästa val omintetgjordes förtjänar en tanke. Anmälan gavs in några dagar före det att nomineringarna skulle göras. Riksdagsmannen drog till följd av uppmärksamheten slutsatsen att han inte kunde ställa upp. Två veckor efter att anmälan gavs in lades förundersökningen ner. Nomineringstidpunkten var över och riksdagsledamotens framtida riksdagskarriär bortblåst.

Jag har givetvis ingen som helst uppfattning i skuldfrågan. Jag var inte där och jag känner ingen av de inblandade. Inte desto mindre inställer sig en obehaglig känsla av att media kan ha använts i politiskt betingat skandaliseringssyfte. Särskilt goda möjligheter till sådant agerande föreligger när det handlar om anklagelse med sexuella förtecken. Då öppnas dammluckorna.  Om oskuldspresumtion och mänsklig medkänsla är det då inte tal.

Det finns en tendens att offentliga personer inte bara ska tåla en mer närgången granskning, utan också att de i princip inte ska omfattas av de pressetiska skyddsreglerna. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson verkar till exempel vara av uppfattningen att det endast är delar av mänskligheten, nämligen den del som Mattsson väljer att inkludera i begreppet ”allmänheten”, som ska komma i åtnjutande av skydd av de pressetiska uppförandereglerna. Det är en ytterst anmärkningsvärd hållning till det pressetiska ansvaret. Och farlig.

Såväl etiska regler som lagstiftning ska uppenbart gälla lika för alla. Detta är en av hörnstenarna i ett rättssamhälle. Den pressetiska självregleringen syftar ju bland annat till att hålla lagstiftaren borta. En försvarsargumentation som svensk press framgångsrikt odlat. Allt i förhoppning om att inskränkningar i de mediala privilegierna ska kunna undvikas. Även om jag delar den ambitionen, är och skall inte tryckfriheten vara oinskränkt. Argumentationen från media förefaller inte sällan vila i utgångspunkten att yttrandefriheten är obegränsad. Så är det inte. Man får, som alla vet, inte skriva och trycka vad som helst. Det är inte fritt fram att ta heder och ära av människor. Alla yttranden är inte godtagbara. Yttrandefriheten måste således utövas under ansvar.

Hitintills har det pressetiska systemet i huvudsak fungerat väl, även om ribban för vad som faktiskt publiceras när det gäller enskilda personer nog har sänkts betydligt under senare år.

Ett självsanerande system, som det pressetiska, bygger på lojalitet från media. Det förutsätter att kontrollsubjekten lojalt följer PO:s och PON:s avgöranden. Det är precis med yttrandefrihet som med övriga mänskliga rättigheter. Man kan inte ”pick and choose”. De gäller lika för alla, också för en riksdagsman, en drottning, en sångerska och en programledare i radio. (För säkerhets skull anger jag här att jag känner Sveriges drottning. Annars är risken att fokus förskjuts till frågan om varför jag inte upplyst läsaren om detta – de vanliga osaklighetstricksen med andra ord.)

PON:s viktigaste uppgift är att tala om vad som är god etik på området. Jag vill påstå att denna normativa uppgift är minst lika viktig, som att utdela en påföljd. PO:s och PON:s uttalanden ska utgöra vägledning för redaktioner inför publiceringar. Så fungerar också Advokatsamfundets disciplinnämnd (som till skillnad från PON är reglerad i lag). Disciplinnämndens främsta uppgift är att tala om vad som är god advokatsed. Ledamöterna ska kunna luta sig mot tidigare avgöranden och utifrån dem fatta beslut i svåra etiska frågor. Disciplinnämndens beslut i principiella frågor, liksom styrelsens vägledande uttalanden, måste följas. Även om advokatbyråerna inte skulle gilla ett visst avgörande är det fullständigt uteslutet att en eller flera advokatbyråer skulle ta sig för att obstruera ett uttalande eller ett avgörande genom att meddela att man inte avser att följa det. En annan sak är att man kan argumentera för motsatt ståndpunkt eller en ändring i regelverket. Det är inte samma sak som att vägra följa ett utslag.

Det är därför anmärkningsvärt att Expressen ånyo medvetet utmanar systemet genom att hota med att inte följa PON:s avgörande i fråga om ”förbudet” mot att publicera anmälningar till PO och PON. Advokatsamfundet tillämpar samma princip som PO/PON gör, genom att inte offentliggöra anmälningar mot advokat. Denna regel är inte tillkommen för att skydda advokaterna. Regeln motiveras av att vi vill försäkra oss om att klienterna fortsätter att våga anmäla advokater som åsidosatt sina förpliktelser, utan att riskera att de parallellt med nämndens prövning ska behöva läsa i tidningen att en anmälan gjorts. Det kallas för ”fair play”.

Expressen har i nutid även utmärkt sig på annat sätt än att strunta i de pressetiska reglerna. Så skedde när man under lång tid tog sig för att bojkotta den förra pressombudsmannen, Yrsa Stenius. Man vägrade att ha med henne att göra och underlät att till PO yttra sig över anmälningar mot tidningen.

Expressens fria förhållningssätt till den pressetiska självregleringens fordringar är inte unikt i den svenska medievärlden. Ty man understöds i detta även av andra Bonnier­ägda tidningar. Således har Sydsvenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Dagens industri alla valt att sabotera det pressetiska systemet genom att vägra att lojalt bidra till finansieringen av detsamma. Denna utmanande attityd är liktydig med att be lagstiftaren att ingripa. Tidningarnas hållning i denna fråga är förvånande också därför att DN:s chefredaktör, Peter Wolodarski, synes vilja göra rätt för sig och framstår som en lojal anhängare av god pressetik. Familjen Bonnier (som jag för säkerhets skull nämner att jag också känner väl) är Sveriges mäktigaste mediefamilj. Bonniers, liksom andra medieföretag, önskar uppbära statliga bidrag i form av presstöd med mera. Detta till trots, synes verksamheten lida av betydande ekonomiska problem. Inte heller detta är ovanligt när det gäller tidningar. Branschen har länge befunnit sig i kris med åtföljande nedskärningar av redaktioner runt om i landet, besparingar som tydligt återspeglas i det redaktionella urvalet, liksom i bristen på analys. Om bristande lönsamhet ska legitimera att det pressetiska systemet undergrävs är detta emellertid allvarligt.

Det är nämligen alltid en risk förenad med att få en illa avlönad journalistkår som dessutom arbetar med otillräckliga resurser. Detsamma gäller de advokater som arbetar under knappa förhållanden (ty sådana finns). Faran är då att benägenheten att bortse från ”olönsamma” etiska grundprinciper tilltar. Därmed hotas oberoendet. Och oberoende journalister är en grundval i en demokratisk rättsstat.

Jag tycker av bland annat dessa skäl att det är egendomligt att tre av Sveriges ledande dagstidningar genom att lämna Tidningsutgivarna och de skyldigheter som det medlemskapet förpliktar till agerar så att man undergräver tilltron till det pressetiska systemet. Att likt allmosor erbjuda sig att bidra till del av kostnaderna är inte godtagbart. Det avslöjar en allvarlig brist på lojalitet mot det pressetiska systemet och, tycks det mig, en bristande förståelse för vad som står på spel. Det är egensinnigt och kortsiktigt. Reformförslag lika dem som fördes fram i den Levesonska utredningen i England kan även komma att bli verklighet hos oss.  Och systemets sabotörer vill väl ingen bli. Eller?

Anne Ramberg
Anne.Ramberg@advokatsamfundet.se