”Vems intressen försöker Advokatsamfundet egentligen skydda?”

Utan att gå in närmare på Linköpings universitets utbildningskrav anser jag det beklagligt att Anne Ramberg uttalar sig så svepande om affärsjurister som hon gör i sin artikel.

Anne Ramberg uttalar att ”alldeles oavsett inom vilket rättsområde man som advokat är verksam ska en advokat vara insatt i såväl straffrätt som processrätt. Om man tror att man kan vara en skicklig affärsadvokat utan dessa kunskaper saknar man insikt i yrket. För att kunna skriva ett ändamålsenligt och väl fungerade avtal måste man kunna identifiera och förutse såväl straffrättsliga som processrättsliga konsekvenser.” Vad tror Anne Ramberg att affärsjurister gör hela dagarna? Är hon medveten om att bolagsjurister faktiskt skriver avtal, dagarna och veckorna i ända, och således har möjlighet att förfina sin kompetens inom detta område så till den grad att de slutligen blir ganska skickliga på det? Eller tror hon att man som processjurist automatiskt får denna kunskap när man argumenterar sitt första mål i tingsrätten, även om man faktiskt aldrig skrivit ett endaste avtal? Är hon medveten om att tekniken för att skriva inlagor vitt skiljer sig från tekniken för att skriva ett “ändamålsenligt avtal”? Eller anser Ramberg att man som bolagsjurist automatiskt bryter mot lagar och förordningar för att man saknar insikt i vad som är brottsligt? Det är ledsamt att följa Anne Rambergs argumentation då den enligt min mening leder till ett föråldrat och verklighetsfrånvänt sätt att se på den viktiga roll som bolagsjurister har idag. Upplysningsvis vill undertecknad således härmed klargöra att vi bolagsjurister rådger våra klienter dagligen om vad som är lagligt eller ej. Vi är mer än väl bekanta med det lagliga ramverket för våra klienters verksamhet och vi ger ofta råd avseende undvikande av framtida och pågående tvister och rättsprocesser. Vi hjälper även klienter att skriva avtal som är i högsta grad ”ändamålsenliga” för deras verksamhet med syfte att ge största möjliga skydd i det fall det blir tvist. Detta gör vi – oftast med framgång – oavsett om vi har processbakgrund eller ej.

Förvånande nog bör man ju med Rambergs logik ej heller kunna bli advokat om man inte suttit ting eller arbetat med processrättsliga ärenden, helst på advokatbyrå eller i domstol. Hur annars skulle man lära sig det hon påstår är ”kärnan i advokatuppdraget”? Vad krävs för att man skall anses generellt ”insatt” i dessa områden? Det är tveksamt hur mycket skickligare man blir på att skriva affärsrättliga avtal för att man studerat brottsbalkens tredje kapitel eller hanterat trafikmål i länsrätten. Kräver advokattiteln nu direkt processerfarenhet? Enligt Ramberg låter det som det. Det faktum att man arbetar på en affärsjuridisk byrå innebär dock inte att man automatiskt blir bevandrad i straff- eller processrättens områden trots att detta uppfyller kravet på att ”gå allmänheten till handa”, något som undertecknad själv kan intyga efter mer än tre års arbete på just sådana byråer. På större byråer hanterar ofta byråns processgrupp som är en specialiserad arbetsgrupp dessa ärenden. Försöker Ramberg i själva verket skärpa kraven för advokattiteln? Ramberg bör även studera andra länder som tillåter en liknande yrkestitel förutsatt att juristen ifråga möter vissa grundläggande kunskapskrav. För de som inte känner till det finns det även en väg till att bli erkänd i andra EU-länder utan att man besitter den svenska advokattiteln då EU:s rättspraxis utvecklats inom detta område. Det krävs dock att man visar sin kompetens inom vissa områden vilka i hög grad varierar beroende på landet ifråga. Det är således inte längre så att advokattiteln exklusivt ger denna rätt även om Ramberg vill ge sken av det. Även vi bolagsjurister som uppfyller kraven har således möjlighet att arbeta som erkända jurister i andra EU-länder eftersom deras system är mer flexibla än vårt svenska system. Och hur märkligt är det inte att de fokuserar på den faktiska kompetensen och inte arbetsplatsen eller vad man studerat i skolan? Något för Advokatsamfundet att fundera på.

Slutligen, om denna kompetens nu bedöms som central, är detta inte något som Advokatsamfundet skulle kunna lösa genom advokatprovet? Bör inte Advokatsamfundet kunna införa ett delmoment som tar sikte på just de straffrättsliga och processrättsliga principer som Ramberg anser är ”kärnan i advokatuppdraget” och således låta fler visa att de besitter just denna kunskap och således är ”ägnade” att inneha advokattiteln även om de arbetar som bolagsjurister? Jämförelsevis kan nämnas att i USA krävs det att man klarar respektive delstats bar exam vilket kräver en viss grundläggande kompetens inom vissa rättsområden, inklusive straff- och processrätt. Men detta skulle kräva öppenhet och förändringsvilja, något som verkar saknas i ärendet. Det framstår nämligen som tydligt att Ramberg inte är intresserad av att driva modernisering inom Advokatsamfundet, utan istället tolkar hon dess stadgar i snävaste mening i syfte att utesluta så många som möjligt från den exklusiva krets av jurister som får titulera sig advokat. Men menar hon verkligen att en bolagsjurist som arbetat i över 20 år är sämre på att ”skriva ett ändamålsenligt och väl fungerade avtal” och ”identifiera och förutse såväl straffrättsliga som processrättsliga konsekvenser” än en nyutexaminerad jurist som just åtagit sig sitt första mål? Hennes argumentation tyder på det. En annan lösning vore att följa Storbritanniens modell där man gör skillnad på barristers och solicitors beroende på juristens praktik och inriktning. Även detta skulle möjliggöra större flexibilitet samt att flera jurister i sin praktik är bundna av etiska regler, något som direkt verkar i klienternas intresse. Eller vems intressen försöker Advokatsamfundet egentligen skydda? Undertecknad efterlyser en mer nyanserad, modern och verklighetsförankrad debatt i ämnet.

Nina Kinch
Jur. kand. För närvarande bosatt samt praktiserande bolagsjurist i Los Angeles, Kalifornien. Medlem av State Bar of California. Ej medlem av Advokatsamfundet.