JK Anna Skarhed: ”Felaktigheter och övergrepp måste komma upp i ljuset”

Anna Skarhed är sedan några månader inne på sitt fjärde år som justitiekansler (JK) och därmed som regeringens särskilda advokat men också som exklusiv åklagare i tryck- och yttrandefrihetsmål. Som JK ska hon vaka över att yttrandefrihetsgrundlagarnas bestämmelser följs. Inga rättigheter får kränkas och skyldigheterna ska fullgöras.

 – Det är till största delen nya frågor för mig men jag har erfarenheten i huset genom mina medarbetare som varit med i många år, förklarar hon.

”Huset” är Birger jarls torn som Gustav Vasa lät bygga på Riddarholmen bara ett stenkast från Anna Skarheds tidigare arbetsplats, Högsta domstolen, där hon var justitieråd.

– Yttrandefriheten utgör en grundbult i vår demokrati. Det är oerhört centralt att värna det öppna samtalet.

Men friheten har sina begränsningar. Hot, uppvigling, hets mot folkgrupp och ytterligare ett antal brott kan leda till att JK väcker åtal. Det sker inte särskilt ofta och är heller inte tänkt att ske ofta eftersom det fria ordet omges av ett starkt skydd. Vanligare är att JK griper in när det gäller överträdelser som direkt eller indirekt begränsar någons rätt att säga sin mening.

– De bestämmelser som skyddar rätten att samla in och meddela uppgifter syftar alla ytterst till att förbättra samhället, förklarar hon.

Pressade chefer glömmer

Meddelarfriheten ger var och en rätt att lämna uppgifter för publicering i medier. Huvudregeln är att meddelaren inte kan straffas om publiceringen sker i ett massmedium som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagarna, tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

– Felaktigheter och övergrepp måste komma upp i ljuset. Därför finns möjligheten för enskilda när intern kritik inte hjälper eller medarbetarna kanske inte vågar berätta för sina chefer att de i stället kan vända sig till medierna.

Rätten att meddela uppgifter skyddas på flera sätt. Det är förbjudet för myndigheter och andra allmänna organ att efterforska vem som lämnat en uppgift, och de får heller inte vidta repressalier mot den som utnyttjat sin yttrandefrihet vare sig det skett öppet eller anonymt. För dem som tar emot uppgifterna gäller tystnadsplikt för uppgifter som gör att uppgiftslämnaren kan identifieras.

– Jag kan förstå att en chef blir besviken och arg när han eller hon först får läsa om brister i myndighetens verksamhet i medierna. Men chefen bör då i första hand ställa sig frågan hur det står till med det egna ledarskapet. Varför medarbetarna inte för fram kritiken internt, menar Anna Skarhed.

Hon har varit verksam som jurist sedan 1977. Hennes intryck är att kravet på effektivitet inom den offentliga förvaltningen skruvats upp. Även om detta enligt Anna Skarhed kan vara en förklaring till att chefer känner sig pressade och därmed glömmer vikten av att ha det högt i tak inom myndigheterna är det aldrig försvarligt att ge sig på den som lämnat uppgifter i stället för att angripa problemet.

Tror inte på strängare straff

Från 2008 till och med februari i år fick JK in 23 anmälningar om brott mot repressalieförbudet, 73 anmälningar för brott mot tystnadsplikten och 52 misstänkta fall av otillåten efterforskning av uppgiftslämnare. Till det kommer 25 anmälningar som katalogiserats som anmälningar för brott mot meddelarfriheten.

I genomsnitt nära tre fall per månad där någon ansett att rätten att meddela uppgifter kränkts eller där JK på egen hand uppmärksammat ett missförhållande och öppnat ett ärende.

– Många av anmälningarna avskriver vi ganska snabbt. Det handlar bland annat om fall där JK inte är behörig att utreda frågan, och därför sänder vi anmälan vidare till till exempel allmän åklagare. Ett antal anmälningar saknar också substans att gå vidare med, förklarar Anna Skarhed.

Av de 173 anmälningarna har JK inlett förundersökning i 28 fall och av dessa har fyra, omkring 15 procent, lett till att JK väckt åtal.

– Jag ser det inte som särskilt bekymmersamt att antalet fall som vi för till domstol är relativt få. Många gånger är bevisläget sådant att vi väljer att inte åtala. I stället försöker vi genom uttalanden få tillstånd till en förändring och öka förståelsen för reglerna.

– Det kan tyckas tandlöst. Men personligen tror jag inte så mycket på strängare straff utan på att försöka förändra myndighetskulturen genom information och samtal, tillägger hon.

Repressalier kan vara subtila

Även om statistiken inte är nedbruten på olika myndigheter är det Anna Skarheds intryck att av de statliga myndigheterna är det inom polisen som det förekommer flest anmälningar mot polischefer. I varje fall av det som kommer upp till ytan. Den andra stora gruppen gäller kommunala chefer, till exempel rektorer.

– När vi utreder ett fall får vi ofta höra att jodå chefen känner till reglerna och det var inte meningen att bryta mot bestämmelserna utan handlade bara om en strävan att följa upp ett ärende och förbättra verksamheten.

Ibland kan det givetvis vara fråga om en uppföljning som inte kan kritiseras men Anna Skarhed har svårt att förstå att det ska vara så svårt att fånga upp och hantera offentlig kritik utan att försöka ta reda på vem som lämnat uppgifterna.

– Det är ju självklart att chefen inte kan inleda ett samtal med sin personal genom att säga att hon/han är besviken för att någon ”har gått till pressen” och att chefen inte som skedde i ett fall på en skola kan kalla samman hela kollegiet och ställa frågor om vem som lämnat vissa uppgifter till medierna. Och det är givetvis mycket allvarligt om den som använt sin grundlagsskyddade rätt att lämna meddelande utsätts för någon form av repressalier, säger Anna Skarhed.

– Chefer måste lära sig att se kritikerna som en tillgång även om de ibland kan upplevas som jobbiga och faktiskt vara en ”pain-in-the-ass”, säger hon och tillägger:

– När det gäller överträdelser av repressalieförbudet är det många gånger svårt att säga att en åtgärd vidtagits för att någon meddelat sig med medierna. Repressalier kan vara subtila och svåra att komma åt. Det är också bara vissa uppsåtliga och konkreta ingripanden, bland annat avskedande och uppsägning, som är brottsliga och Justitiekanslern har sedan 2008 inte väckt något åtal för brott mot repressalieförbudet.

Mediernas ansvar

Under 2012 väcktes det enda åtalet mot efterforskningsförbudet sedan 2008. Det innebär att endast en av fjorton inledda förundersökningar mot efterforskningsförbudet ledde till åtal och domstolsprövning. Det riktade sig mot en kommunal chef som tingsrätten fällde för att han ställt frågor om vem som meddelat uppgifter om ett försenat skolbygge till en dagstidning.

När det gäller brott mot tystnadsplikten där JK inledde förundersökning i tretton fall väcktes åtal i tre fall. Samtliga gällde brott där den som mottagit uppgifter röjt sin källa. Ett av målen gäller utgivare för tidningen Norra Skåne som fälldes av Högsta domstolen för att ha röjt vem som lämnat uppgifter om ett medborgargarde.

– Sedan har vi ett pågående mål som gäller en publicering i en dagstidning där Justitiekanslern väckt åtal mot en fotograf, en reporter och en nattchef på en morgontidning. Vi anser att de tre brutit mot sin tystnadsplikt genom att identiteten hos en intervjuperson som lovats anonymitet röjdes i tidningen, berättar Anna Skarhed.

Såvitt JK kan bedöma vårdar de etablerade medierna sina källor väl och har också kunskap om gällande regler. I de enstaka fall där åtal väckts har det handlat om bristande kunskaper eller bedömningar.

– Det är mediernas ansvar att dra gränsen och inte utnyttja enskildas okunnighet och bristande erfarenheter av vad en publicering kan innebära. Det är medierna som har kunskaperna och erfarenheten och som måste se till att upprätthålla de medieetiska reglerna, menar Anna Skarhed och tillägger att det finns inget utrymme eller förståelse för misstag vid publiceringar där en meddelare vill vara anonym.

Brister i tillämpningsområdet

Några skärpningar av bestämmelserna om meddelarfriheten kan Anna Skarhed inte se något behov av i dag. Men när det gäller tillämpningsområdet finns brister som behöver åtgärdas.

Det handlar om den alltmer omfattande verksamhet som finansieras med offentliga medel men drivs i privat regi. Främst gäller det vård, skola och omsorg som sköts av entreprenörer på uppdrag av kommuner och myndigheter.

Anna Skarhed avgjorde nyligen ett ärende där två kvinnor som deltog i ett fas 3-projekt stängdes av efter att i medierna ha kritiserat verksamheten.

– Det såg i första skedet ut som ett fall av överträdelse av repressalieförbudet.

Men det slutade som en ”rättslig anka”.

– Visserligen var det arbetsförmedlingen, en myndighet, som placerat kvinnorna i fas 3-projektet och det var statliga pengar som finansierade verksamheten. Men eftersom verksamheten drevs av ett privatägt företag var det inte möjligt att rikta kritik mot arbetsförmedlingen för att kvinnorna stängdes av.

Enligt de regler som gäller för privat verksamhet har arbetsgivaren rätt att förvänta sig att anställda uppträder lojalt mot företaget. Där gäller inte repressalieförbudet och förbudet mot efterforskning. 

– Regeringen har tillsatt en utredning som ser över möjligheterna att ge anställda inom privata företag som finansieras med offentliga medel meddelarskydd. Det är visserligen inte lätt rent juridiskt att lösa det men en förändring framstår som nödvändig, förklarar hon.

Yttrandefriheten måste alltid vägas mot andra starka samhällsintressen. Det kan gälla rikets säkerhet, rättssäkerheten, den personliga integriteten och intresset av en effektiv brottsbekämpning. Därför finns sekretessbestämmelser som i vissa fall innebär att meddelarfriheten bryts.

Det förekommer att poliser lämnar ut uppgifter till medierna under en pågående förundersökning. I många fall handlar det inte om att avslöja svåra missförhållanden eller övergrepp utan kanske bara att en känd person gripits för något mindre allvarligt brott.

Läckaget från förundersökningar har lett till att röster höjts för att beröva poliser deras meddelarfrihet och att det borde vara kriminaliserat att lämna ut uppgifter ur en förundersökning även i de fall de inte omfattas av kvalificerad sekretess.

Anna Skarhed håller inte med.

– När det gäller uppgifter som inte omfattas av kvalificerad sekretess får vi nog trots allt stå ut med att meddelarfriheten ibland används på ett sätt som det egentligen inte är tänkt. Det är det pris vi får betala för att det ska vara möjligt att till exempel avslöja om tvångsmedel använts på ett felaktigt sätt, menar hon.

Problemet med läckor bollar hon i stället tillbaka till polisen och medierna.

– Det är polisledningens sak att se till att etiken inom kåren är hög. Det är deras uppgift att se till att det finns en polisheder som innebär att poliserna känner samhörighet med myndighetens verksamhet och använder meddelarfriheten på ett omdömesgillt sätt. När det gäller medierna borde etiken säga dem att de inte ska betala för tips från poliser. Det ligger i deras intresse att vi upprätthåller en god rättsordning, menar Anna Skarhed.

Rent generellt menar Anna Skarhed att en etik och yrkesstolthet som vårdas inom en yrkeskår och kontrolleras av dess egna organisationer är lika värdefull och kanske effektivare än att lagstiftaren träder in och stiftar lagar. Hon tar Advokatsamfundets disciplinnämnd som exempel.

– Den står under min tillsyn och även om vi kan ha synpunkter vad gäller detaljer, till exempel att beslut borde motiveras fylligare, fungerar verksamheten väl. På samma sätt hoppas jag att medierna kan upprätthålla sin självsanerande verksamhet så att lagstiftaren slipper gripa in.

Nils Funcke