Skatteverkets linje är ett sabotage mot riksdagens beslut

Bland de mest aktuella och ifrågasatta är Skatteverkets attack mot riskkapitalisterna. Myndigheten tyckte uppenbarligen att beskattningen av riskkapitalbranschen och dess ägare var för gynnsam och upptaxerade branschen kraftigt. Med miljarder. Utan stöd av lag. Skatteverket vann detta till trots i slutet av året stöd för sin talan av en ordinarie domare och fyra nämndemän i Förvaltningsrätten i Stockholm.

Stärkt av denna framgång angriper Skatteverket dagarna före jul konsultbranschen. Utan lagstöd och med åsidosättande av allmänt vedertagna principer har Skatteverket beslutat att höja en ansedd revisionsbyrås underlag för arbetsgivaravgifter och att upptaxera delägarna för inkomst av tjänst. Skatteverket påstår att det uppkommit en förmån vid förvärv av aktier i bolaget. Det nominella priset för aktien var enligt Skatteverket för lågt.

Besluten går på tvärs med lagstiftarens intentioner att stimulera företagande och sysselsättning i fåmansföretag som de kommit till uttryck i de så kallade 3:12-reglerna. Till följd av dessa kan företagare genom vinstutdelning komma i åtnjutande av lägre beskattning än vad som gäller för lön. Så sker genom att utdelning upp till viss gräns beskattas som kapitalinkomst, medan utdelningar därutöver beskattas som lön. Denna lagstiftning föregicks av omfattande debatt och överväganden inom regeringspartierna. Reglernas utformning är således inte något resultat av misstag. Fördelarna var avsiktligt styrda mot de mindre ägarledda företagen.

Skatteverkets senaste utspel motiveras tydligtvis av att verket anser att utfallet av 3:12-reglerna blivit för bra. Politikerna förstod tydligen inte vad de gjorde. Den analys som Skatteverket lägger till grund för sitt initiativ är från principiell utgångspunkt inte imponerande. Angreppsvinkeln är att beskatta den förmån som nytillträdande delägare i småföretag får då de till ett lågt nominellt värde får förvärva aktier i det bolag man arbetar i. Skatteverket fokuserar på detta låga förvärvsvärde och påstår att detta är felaktigt. Eftersom aktierna inte är fritt överlåtbara och marknadsvärde därför saknas hittar man på ett fiktivt avkastningsvärde baserat på vad en hypotetisk utomstående skulle vara beredd betala för aktierna. Bland allt det man då glömmer märks det faktum att ingen utomstående skulle kunna betala ett högt pris för aktier i ett bolag där en grundförutsättning för innehavet är att man tillhör revisorsyrket eller advokatyrket och förbinder sig att fullgöra en högt kvalificerad arbetsinsats i företaget. Redan härigenom begränsas den fiktiva marknaden till ett mycket begränsat antal personer.

Vad den nytillträdande delägaren betalar är således inte bara ett kontantpris, som må uppfattas som lågt. Den relevanta prislappen är det åtagande om en framtida kvalificerad arbetsinsats som en tillträdande delägare förbinder sig att lojalt tillhandahålla. Därför blir inte heller alla medarbetare delägare. Antingen för att de inte förväntas kunna leverera detta långtgående åtagande eller att de väljer att inte betala ett så högt pris. Detta reducerar ytterligare den krets som kan bli aktuell för delägarskap. Vidare förhåller det sig ju så att en delägare i en advokatbyrå inte erhåller någon utdelning om han inte levererar sin arbetsinsats. Inte heller kan delägaren avyttra sin andel i bolaget till annan utanför delägarkretsen till följd av lag och hembudsskyldighet i bolagsordningen.

Man kunde då kanske hävda att ersättningen för delägarens arbetsinsats, när den utförs, borde beskattas såsom lön. Ja, men hela poängen med 3:12-reglerna var ju just att tillåta småföretagare att ta ut en del av sin arbetsinkomst som utdelning. Eller, om man så vill, att begränsa möjligheten att ta ut allt som utdelning. Lagstiftaren har därför bestämt att ett högsta belopp får tas ut som utdelning. Resten ska beskattas som lön. Försöket att då begränsa reglernas tillämpning genom att straffbeskatta inträdet i företaget synes mig i grunden regelvidrigt. Det reser ett antal frågor.

Av vilken orsak till exempel partnerägda konsultbolag ska beskattas annorlunda än andra fåmansbolag är höljt i dunkel. Varför ska just revisorer, skatterådgivare, advokater redovisa en inkomst, innan arbetet är utfört och resultaten härav uppkommit? Det finns anledning att vara mycket kritisk till Skatteverkets agerande när det gäller den ansedda revisionsbyrån.

Man undrar vidare hur Skatteverket har tänkt sig att beskatta nystartade konsultbyråer. Ska de och deras delägare straffbeskattas i efterhand för att de har varit framgångsrika i sin etablering av sin näringsverksamhet? Detta vore i så fall en innovation. Skattskyldigheten inträder som bekant inte förrän delägaren tillgodogör sig resultatet. Att hävda att skattskyldighet skulle inträda för framtida, hypotetiska utdelningar strider mot vedertagna skatterättsliga principer och saknar helt grund. Det borde Skatteverket känna till.

Det förtjänar att understrykas att en advokatbyrå eller konsultbyrå inte är särskilt kapitalintensiv. Det krävs inte omfattande investeringar i maskiner och andra kapitalvaror. Värdet ligger i människorna som arbetar där. Det ligger i kunskapen. Det är just det som gör att avkastningen på de insatta pengarna kan bli så stor. Och det är också det som gör en hypotetisk avkastningsvärdering inte bara olämplig, utan också felaktig.

Effekten av att Skatteverket gått vilse i skogen torde bli att advokatbyråer får svårt att ta upp andra delägare än sådana som är synnerligen välbeställda redan från början. Och de som kan göra så torde vara få. En annan konsekvens är att det ytterligare försvårar rekryteringen av unga kvinnor som delägare. Ett problem som redan är stort på såväl advokatbyråer som revisionsbyråer. Ägarförnyelsen liksom generationsskiftet i konsultbranschen försvåras betänkligt genom detta. I strid med 3:12-reglernas syfte.

Skatteverkets småföretagarfientliga linje är särskilt förvånande eftersom dess nuvarande generaldirektör närmast kommer från Finansdepartementet där han var en av finansministerns närmaste medarbetare och därtill mer än väl insatt i regelverket! Lojalitetsplikten mot lagstiftningen gäller inte bara den skattskyldige. Den gäller också statens myndigheter. Om skattemyndigheten beter sig illojalt mot regelverket och dess syften bör man ha svårt att med legitimitet hävda att medborgarna skall vara lojala skattebetalare.

Att som nu insinuera att den ansedda revisionsbyrån PwC och andra konsultbyråer skulle ha gjort sig skyldig till något omoraliskt, gränsande till otillåtet, är oförskämt. Enligt min mening har de och andra konsultföretag lojalt tillämpat det regelverk lagstiftaren anvisat och inget annat.

Om Skatteverkets argumentationslinje skulle ha något fog för sig måste man ställa sig frågan varför myndigheten under alla lönsamma år för revisorer och affärsadvokater underlåtit att angripa denna metod, som Skatteverket naturligtvis känt till och som sedan decennier tillämpats inom stora delar av konsultbranschen, nämligen ”naken in och naken ut”. Duktiga medarbetare har under lång tid erbjudits delägarskap, ofta till det nominella värdet av aktien. På motsvarande sätt, får den delägare som lämnar byrån ingen ersättning utöver vad denne har betalat vid sitt förvärv. Detta system har sin självklara grund i önskemålet att duktiga unga medarbetare ska kunna bli delägare i dessa företag. Det bidrar också till att undvika splittring när någon slutar som delägare. Det underlättar ett generationsskifte fritt från värderingskonflikter.

Skatteverket hävdar att besluten före jul att beskatta revisionsbyrån och dess delägare uteslutande har med ett för lågt anskaffningspris att göra. Man undrar då vad skälet har varit till denna Skatteverkets saktmodighet under lång tid. Det är som en tillfällighet att det är först när konsekvenserna av en förmånlig schablonbeskattning enligt 3:12-reglerna uppenbaras, som Skatteverket ingriper. Verkets förklaring är inte trovärdig.

Det är också närmast komiskt att det i besluten anges att det förankrats respektive fattats av särskild kvalificerad beslutsfattare. Redan dessa anmärkningar inger oro. Man borde kunna utgå ifrån att alla beslutsfattare på Skatteverket är väl kvalificerade. Det säger en del om den allmänna kvalitén på dem som är satta att utöva statens makt över enskilda och företag.

Jag har, lika litet som i fallet med riskkapitalisterna, någon uppfattning i frågan om dessa regler är ändamålsenliga för sitt syfte eller inte. Eller om de är för generösa. Det kan säkert ifrågasättas om 3:12-reglerna verkligen bidrar till att flera personer anställs. De nuvarande 3:12-reglerna har dock medfört att framgångsrika småföretagare kan få rimliga nettoinkomster anpassade till risk och framgång. De har underlättat utvecklingen av småföretag och ägarmässig förnyelse av dessa. Det främjar förmodligen även god skattemoral.

Men, det är inte det som är poängen. Poängen är istället, att också riskkapitalister, revisorer, skattekonsulter, liksom advokater, ska behandlas i enlighet med lagstiftningen och dess syfte. Rättstillämpningen ska vara enhetlig och förutsebar. Att tillämpa särskilda regler för vissa skattskyldiga till följd av att Skattemyndigheten funnit regelverket för gynnsamt, är inte godtagbart. Det är nämligen precis det Skatteverket gör såväl i fallet med riskkapitalisterna som med konsulterna.

Om lagstiftaren inte kunnat förutse konsekvenserna av ny lagstiftning ska det inte drabba den skattskyldige. Om lagstiftaren inte heller skulle gilla reglerna bör lagen ändras. Skattelag ska stiftas genom riksdagsbeslut. Inte genom att skattemyndigheten på eget bevåg söker angreppslinjer mot regler man inte gillar. Verket ska i likhet med den skattskyldige lojalt förhålla sig till vad regering och riksdag beslutar.

Nu ankommer det på PwC och dess delägare, liksom på riskkapitalisterna, att driva frågan om Skatteverkets beslut i domstol. Det innebär en osäker situation under flera års utdragen skatteprocess, som är till stor skada för alla partner­ägda företag. Den linje som Skatteverket valt innebär inget mindre än ett sabotage av riksdagens beslut.

Anne Ramberg
Anne.Ramberg@advokatsamfundet.se