Sociala medier i demokratins tjänst

I detta nummer av tidskriften Advokaten har vi valt sociala medier som tema. Den snabba utvecklingen på området är fängslande. Det har öppnat oanade möjligheter för envar att snabbt förmedla information och att påverka. Bloggar, Facebook och Twitter har under det senaste året visat sig vara effektiva medel att påverka händelseutvecklingen i Afrika och Mellanöstern. Sociala medier har blivit verkningsfulla vapen mot repressiva regimer, i vart fall när det gäller att skapa bred uppmärksamhet åt missförhållanden. Det senaste exemplet är Syrien. Där har vi alla minut för minut, via Twitter och på bloggar kunnat följa de avskyvärda övergreppen på den egna befolkningen. Där har vi även kunnat följa det cyniska politiska spelet i FN, där Kina och Ryssland tydligt har visat att de, i förhållande till sina egna politiska intressen, inte tillmäter folkrätten och mänskliga rättigheter någon större betydelse. Det är tydligt att sociala medier har en viktig funktion att fylla när det gäller att informera och skapa opinion. Utvecklingen har visat att dessa med fördel kan utnyttjas i demokratins tjänst.

Av twitterflödet under den senaste tiden, liksom av traditionella medier, kan man konstatera att många av de frågor som där avhandlas ytterst berör demokratiska fri- och rättigheter. Detta har i hög grad gällt Acta-avtalet och hur man skyddar immateriella rättigheter utan att otillbörligt inskränka den personliga integriteten. Trots att avtalets syfte är att motverka spridning av och handel med piratkopierade och varumärkesförfalskade varor och att det innebär mycket marginella förändringar för svenskt vidkommande, finns enligt min mening skäl till oro för att avtalet kan komma att medföra oönskade ingrepp i enskildas integritet. Även om det slutliga dokumentet på väsentliga punkter förbättrats finns alltjämt bestämmelser som förtjänar att följas upp. Nuvarande lydelse innebär till exempel att länderna får avstå från att kontrollera resenärers bagage, datorer med mera i jakten på upphovsrättsskyddat material. Huvudregeln är alltså kontroller av innebörd att tullen kan genomsöka bagage och datorer. Vidare föreskrivs att personligt bagage kan undantas, men det är inte ett krav. Detta är dessvärre inte någon nyhet för svensk del. En motsvarande bestämmelse finns redan i det så kallade TRIPS-avtalet. Därför är det i och för sig inte fel när regeringen på sin hemsida skriver att Acta-avtalet inte innebär utökade möjligheter i förhållande till nuvarande lagstiftning och att det därför inte ändrar någonting. Men, det finns likväl goda skäl att anta att de möjliga undantagen inte kommer att införas i Sverige. Om så inte sker visar det även tydligt att när en bestämmelse som tillåter en viss stats maktutövning en gång införts, för ett visst syfte, kan den alltid utan vidare uppmärksamhet utvidgas till andra områden. Ändamålsförskjutning är i dessa sammanhang ett återkommande fenomen.

Rapporteringen på sociala medier har även rört frågan om meddelarskydd kontra beivrande av korruption. Anledningen till den diskussionen är att engelska journalister gripits och misstänkts för mutbrott och tjänstefel, efter att ha betalt ansenliga summor till läckande poliser. Denna fråga är inte okomplicerad. Inte ens i Sverige. Meddelarskyddet är på goda grunder centralt för den svenska yttrande- och tryckfriheten. Men, som departementschefen yttrade över Yttrandefrihetsutredningens betänkande SOU 1983:70: ”Sammanfattningsvis anser jag att farhågorna för att ett särskilt skydd för dem som meddelar uppgifter till publicister skall leda till återkommande skador är överdrivna. Liksom hittills bör man för framtiden förlita sig på massmediernas och uppgiftslämnarnas omdöme.” Frågan är om vissa publicisters inte sällan förekommande betalningar till poliser som läcker information, trots förundersökningssekretess, innebär att farhågorna besannats eller ej. Kan man förlita sig på uppgiftslämnarens och publicistens omdöme? Är det alltjämt ett ändamålsenligt korrektiv mot missbruk?

Nyhetsrapporteringen har också i stor utsträckning handlat om de terroristdömda svenska journalisterna i Etiopien. Upprördheten över hur de behandlats har med rätta varit stor. Det finns i sammanhanget emellertid skäl att uppmärksamma innehållet i den svenska terroristlagstiftningen, som har sin utgångspunkt i EU:s rambeslut om terrorism. Om två personer med muslimskt ursprung, utan visum, illegalt, skulle ta sig in i Sverige och knyta kontakter med misstänkta al-Qaida-anhängare och därtill fångas på bild med automatvapen, undrar jag vad som skulle hända med dem. Även om sådana personer skulle uppge sig vara journalister, skulle grund för misstanke om terroristbrott kunna föreligga. I ljuset av att Sverige, vid en internationell jämförelse, tillåter påfallande långa häktningstider skulle det enligt min mening föreligga en uppenbar risk för att dessa personer alltjämt skulle sitta häktade i Sverige, utan rättegång och utan rätt att ta del av förundersökningen. Jag är medveten om att detta påstående kan uppfattas som provocerande. Sverige har dock vid upprepade tillfällen fällts av såväl FN:s som Europarådets antitortyrkommittéer för såväl de långa häktningstiderna som de omfattande restriktioner som normalt följer med en häktning. Jag konstaterar också att det finns mycket övrigt att önska när det gäller hur det fungerar på många häkten runt om i landet. Försvararna har uppenbara svårigheter att få besöka sina klienter. Kvinnliga försvarsadvokater tvingas klä av sig för att fria sig från misstanke om att medföra otillåtna föremål i bh:n till sina klienter! Bara för att nämna några exempel.

Regeringens förslag att utvidga FRA:s signalspaning till att omfatta beställningar från såväl den öppna polisen som säkerhetspolisen har likaså diskuterats, om än i mindre omfattning än vad som kunnat förutses. Förslaget är problematiskt i flera hänseenden. Detsamma gäller regeringens strategi för motarbetande av terrorism. Ett annat exempel som engagerat är Transportstyrelsens omotiverade krav på att den som ansöker om körkort ska uppge irrelevant och integritetskänslig information om sin hälsa. Till detta kan läggas frågan om nämndemännens vara eller inte vara.

Listan på frågor som har en central betydelse i en demokratisk rättsstat och som varit aktuella den senaste tiden kan göras mycket längre. I samtliga fall handlar det om behovet av en ändamålsenlig avvägning mellan olika legitima intressen. Men, det handlar också om hur motståndet mot repressiva åtgärder sänkts. Det är uppenbart att utvecklingen – inte bara ur ett teknikperspektiv – sprungit förbi lagstiftaren på flera områden. Detta leder till en defensiv och händelsestyrd utveckling där regering och riksdag tappar initiativet till förmån för olika mer eller mindre väl underbyggda hotbeskrivningar. Sådana inger oro hos befolkningen. Vissa kräver då att ansvariga politiker visar prov på handlingskraft. Nästan all ny lagstiftning är resultatet av händelser såväl inom det straffrättsliga och straffprocessuella området som inom skatte- och finanssektorn.

När man beaktar alla de olika utredningar och förslag som för närvarande är aktuella är det klart att regelverken mer påminner om ett strukturlöst sammansatt lapptäcke, än om ett uttryck för en genomtänkt strategi grundad på en sammanhängande analys. Tekniken att hela tiden utvidga övervakning och kontroll i olika former och samtidigt införa nya kontrollfunktioner för att lugna rättssäkerhetsförespråkarna, är inte förtroendeingivande. Det vore önskvärt om lagstiftaren strävade efter ett mer övergripande och konsistent förhållningssätt.

Detsamma gäller frågan om påföljder. Det förefaller, föga förvånande, råda en ovanligt stor samsyn när det gäller de alltmer återkommande kraven på höjda straff. Även här är utvecklingen händelsestyrd. De återkommande morden i Malmö har föranlett en ökad acceptans för straffskärpning när det gäller vapenbrott. Regeringens förslag sågades dock av Lagrådet, se artikel. Också på detta område saknas en vederhäftig analys på ett övergripande plan över behovet, nyttan och proportionaliteten i olika påföljder. Förhoppningsvis kommer Påföljdsutredningen och Psykiatrilagsutredningen med väl avvägda överväganden och förslag i dessa delar.

Men, det är inte bara på nu berörda områden som politiken kan framstå som defensiv. Det tidigare så goda nordiska lagstiftningsarbetet har i princip avstannat. Vi förefaller ha kapitulerat inför det EU-rättsliga lagstiftningsarbetet. Det är givetvis av godo och till och med nödvändigt med internationell samverkan utanför Norden inom många områden. Men, faran är att kreativiteten och initiativkraften kommer av sig, till förmån för den tunga och i realiteten kvalitetsmässigt sämre EU-lagstiftningen. Denna utveckling riskerar dessvärre leda till sämre kvalitet såväl i den nationella lagstiftningen som i rättstillämpningen. En sidoreflektion är att vi kanske borde höja ambitionsnivån i regelutvecklingen. Ett viktigt område, utanför det straffrättsliga, är att se till att den svenska civilrätten utvecklas så att vi framstår som konkurrenskraftiga i ett internationellt perspektiv. Ett modernt och in­novativt regelverk, till exempel på det finansrättsliga området, skulle kunna underlätta strävandena mot att skapa en svensk finansplats som mäter sig även i internationell konkurrens. London behöver inte alltid ligga i framkant.

Om sociala medier kommer att kunna bidra till en mer aktiv och insiktsfull debatt i viktiga samhällsfrågor, som sträcker sig längre än till att skapa opinion, återstår att se. Min erfarenhet och tro är dock att debatten i angelägna demokratiska rättsstatsfrågor gagnas av sociala medier. Den blir inte längre förbehållen den intellektuella eliten och de stora mediedrakarna. Debatten kan genom att frågorna aktualiseras på Twitter och bloggar nå ut till fler. Transparensen ökar. Liksom den verkliga yttrandefriheten.

Anne Ramberg
Generalsekreterare
anne.ramberg@advokatsamfundet.se