Lagrådet ger IG till regeringens nya vapenlag
Nr 2 2012 Årgång 78Ändringar i vapenlagen skulle få fler dömda för grovt vapenbrott. Men Lagrådet avstyrker den viktigaste delen i regeringens förslag.
I januari lämnade regeringen en lagrådsremiss med förslag till ändringar i vapenlagen. Regeringen konstaterade att det inte fanns något beredningsunderlag för att föreslå skärpta straff, men lade fram förslag till lagändringar som skulle göra det lättare att döma för grovt vapenbrott – ett brott där minimistraffet är fängelse i sex månader.
Men justitieråden i Lagrådet, bland andra straffrättsexperten Dag Victor, är kritiska och ger förslaget underkänt på flera punkter.
Enligt regeringens förslag ska en ny bestämmelse införas i vapenlagen 9 kap. 1 § andra stycket. Tre olika omständigheter ska beaktas särskilt när domstolarna bedömer om ett vapenbrott är grovt: För det första hur farligt vapnet är, för det andra hur många vapen brottet gäller.
Den tredje omständigheten gäller om vapnet har ”innehafts på allmän plats, i ett fordon på allmän plats, eller inom ett skolområde där grundskole- eller gymnasieundervisning bedrivs”. Formuleringen i förslaget anknyter till bestämmelsen i vapenlagen 5 kap. 6 §. Men Lagrådet konstaterar att uttryckssättet i vapenlagen 5:6 bara avgränsar det straffbara området, men inte ger underlag för graderingen av straffvärdet. I motsats till vapnens farlighet och mängd är platsen för innehavet en omständighet som inte kan föreligga i större eller mindre mån, utan antingen föreligger eller inte. Lagrådet instämmer i att det är mer klandervärt att ha med vapen på allmän plats om man inte har rätt att inneha dem än om man har rätt att inneha dem, men att det är uppenbart att det kan växla i betydande mån hur klandervärt det är. Lagrådet menar att det måste anses orimligt att ha som allmän princip att straffvärdet ska vara minst sex månaders fängelse för att ha med vapen på allmän plats om man saknar tillstånd, medan straffvärdet för att ha med vapen som man har tillstånd för aldrig skulle vara högre än sex månaders fängelse.
En rad skäl kan anföras mot att låta en platsangivelse som i förslaget vara ett självständigt kriterium för att bedöma om ett brott ska betraktas som grovt, skriver Lagrådet, som anar att detta inte har varit den egentliga avsikten med förslaget utan tror att regeln syftar till en bedömning av risken att vapnet ska komma till brottslig användning.
Därmed avstyrker Lagrådet regeringens förslag om vilka omständigheter som ska beaktas för att ett vapenbrott ska anses grovt. Om man ändå vill införa en sådan bestämmelse, förordar Lagrådet att den ska utformas utifrån den departementspromemoria (Ds 2010:6) som ligger till grund för förslaget.
Regeringen föreslår också att det ska införas straff för den som förvarar ett skjutvapen åt någon annan, om det inte finns tillstånd för förvaringen. I förslaget hävdas det att det nu inte är straffbart att ta emot skjutvapen från någon annan för förvaring, även om det inte finns någon rätt till förvaring enligt vapenlagen eller ett tillstånd. Kriminella skulle kunna skaffa sig tillgång till vapen genom att ”förvara”dem åt andra, utan straff.
Här finner Lagrådet anledning att erinra om att allt uppsåtligt och oaktsamt innehav av skjutvapen, om man inte har rätt till det, är generellt straffbelagt i vapenlagen 9:1. ”Innehav” brukar avse att någon har sådan besittning till ett föremål att personen kan utöva faktisk rådighet till det. Enligt vad Lagrådet känner till finns det inte något som talar för att innehav enligt vapenlagen 9:1 ska uppfattas principiellt annorlunda, och förvaring av vapen åt annan kräver alltså lagstöd eller tillstånd för att vara straffritt.
Enligt Lagrådets bedömning skulle det faktiskt innebära en nedkriminalisering, om förslaget i den delen ledde till lagstiftning. Lagrådet avstyrker.
Lagrådet noterar också att regeringen av misstag har föreslagit att brott mot förordningar eller myndighetsföreskrifter om förvaring av skjutvapen och ammunition som innehas av sammanslutningar skulle avkriminaliseras. I samband med det reder Lagrådet ut frågan om det finns ett absolut förbud mot att blankettstraffbud med fängelse i straffskalan fylls ut med normer från annat håll. Enligt Lagrådet – som tror att regeringen har tolkat HD:s avgörande i NJA 2005 s. 33 för extensivt – finns det goda skäl att anta att regeringsformens förbud mot sådan utfyllnad bara gäller fall där den norm som det hänvisas till ska uppfattas som en del av själva straffbestämmelsen.