Lyda Gud mer än människor?

Mellan nyår och trettonhelg i radions P1: Två riksdagsledamöter diskuterar om koranen står över svensk lag eller tvärtom. Sverigedemokraten hävdar den svenska lagen och ”svenska värderingar” men säger att moderaten, som är muslim, sätter koranen över lagen. Den muslimske moderaten håller inte med om beskrivningen utan säger också att i Sverige gäller naturligtvis svensk lag. Sverigedemokraten säger att det säger moderaten bara nu, egentligen tycker han något annat. Debatten tar sig inte riktigt och tiden är för övrigt begränsad också.

Varför tog sig debatten inte, funderar jag, utan att veta något om de inblandade personerna?

Ett skäl var väl så enkelt som att det aldrig riktigt kom fram vad som fanns under ytorna. Det är inte lätt att diskutera när man inte vet var man har varandra!

Ett annat skäl var väl att det där med ”svenska värderingar” är odefinierat. Jag vet inte hur sverigedemokraten egentligen tänker. Även om o-svenskt brukar vara positivt när svenskar ska tala om förnyelse av umgängeslivet, och patriotism numera inte riktigt är vår sak, så är tydligen ”svenska värderingar” tillräckligt positivt för att slängas in som övertalande argument. Fortfarande vet dock ingen riktigt vad det betyder.

När man inte vet, så är det bra med fördomar. Då kan man få hjälp att hitta utan att kunna. Då kan vi organisera världen och få grepp om den, fast vi inte vet ordentligt. Och det finns ju, för de flesta av oss, fack för såväl muslimen som sverigedemokraten, redo att ta emot dem som stoppas in där. Och facken är rymligare och mer välkomnande ju mindre man vet.

Ett tredje skäl för att debatten inte tog sig, var väl att frågorna är så laddade. Det är riskabelt att säga fel, och det finns många som går igång om det blir fel. Det var ju inte länge sedan självmordsbombaren slog till på Drottninggatan. Guilt by association är en verklig fara, särskilt för politiskt och medialt erfarna.

Ett fjärde skäl, tänkte jag mig, var att man bara studsade på ytan av ett frågekomplex som är så sammansatt, utvecklat under så lång tid och som så genomgripande präglat vår samhällsutveckling – utan att många nu aktivt reflekterar över skeendet. Båda sade sig vara helt överens om att Svensk Lag står allra högst. Menar de verkligen det?

Lyda Gud mer än människor?, satte jag som rubrik. Det skulle kunna vara en terroristslogan i denna tid. Det är, såvitt jag vet, inget direkt korancitat. Däremot ett bibelcitat. I Apostlagärningarna 5 står det att apostlarna undervisade och häktades för det. När de sedan efter en hel del mellanspel står inför rådet säger Petrus: ”Man måste lyda Gud mer än människor.”

Alla som sysslar med lagtolkning, normbildning, värderingar och livstolkning vet att Svensk Lag inte står högst och kanske inte ens Svenska Värderingar för alla – och att det får man faktiskt leva med. Samhället kan hålla ihop ändå, eller kanske just därför, även om mångfald utmanar.

Fastän kristen tro länge identifierades med makt och myndighet i vårt land, så ligger i budskapet, både i judisk och i kristen tradition, hela tiden ifrågasättande av makten. Det är knappast en slump att sekulariseringen, det vill säga ett samhälle där religionen inte har makt över alla samhällets delar, tar gestalt först i länder som står i en kristen kulturtradition. Här fanns visst utrymme för kunskapssökande utanför religionens diktat, både empiriskt och utifrån ratio.

Man måste ta eget ansvar. Profeterna hävdade det envist, liksom Jesus. Grundvärden finns. Hela lagen sammanfattas ju i det dubbla kärleksbudet, du ska älska Gud över allting och din nästa som dig själv. Det är gemensamt judiskt, kristet och muslimskt. Och Paulus skriver, mycket radikalt, i Galaterbrevet: ”Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: Du skall älska din nästa som dig själv.” Man måste verkligen tänka själv!

Luther betonar den enskilda människans direktrelation till Gud. Samtidigt är han rädd för att öppna Pandoras ask när han gör det. Det som hör till relationen till Gud kanske välter samhället? Han är rädd för samhällsomvälvningar. Därför blir han också obegripligt auktoritetsbunden inför världsliga härskare och utslungar oerhörda anklagelser mot dem som börjar propagera för vuxendop och våldsvägran. Men i tanken på direktrelation till Gud och att etiken inte är något som handlar om att behaga Gud, utan att måttstocken hela tiden är hur konsekvenserna blir för medmänniskan, så börjar en sekularisering av etiken som vi ska vara mycket tacksamma för och aktsamma om.

Utgå från medmänniskan! Jag tror fortfarande att det håller som sammanhållande etik i samhället. Vi kommer inte att komma till samma syn på vad som är bäst. Vi gissar om konsekvenser. Vi bedömer de tänkbara konsekvenserna olika. Vi sätter olika människor i centrum. Olika historiska perspektiv ger olika tidshorisonter. Men vi kan ändå föra ett samtal och kritiskt granska varandra. Argumenten kan hållas hyfsat rationella.

I den upplysningspåverkade kristenheten, alltså kyrkor som har upplevt renässansens, reformationens och upplysningstidens utmaningar, så har man hunnit finna vägar att kombinera det gemensamma och det privata. Det har vuxit fram möjligheter till ett samvetsbestämt förhållningssätt, där Gud kan lydas mer än människor, inom ramen för en samhällssolidaritet. Det som i katolsk tradition kallas den naturliga lagen och det som med luthersk terminologi benämns livet på skapelsens plan ger goda utgångspunkter för en gemensam grundetik, där religion inte blir något obegripligt och oförutsägbart. På det sättet finns religionen som en synlig, och förhoppningsvis allt synligare, deltagare i det offentliga, med särskilda perspektiv, men begripliga.

Dessutom kan religionen bli en tillgång som uppmuntrare och förmedlare av förebilder. I själva grundupplevelsen att livet är en gåva, oförtjänt, kan också ligga en drivkraft att inte behålla för sig själv, utan att ge vidare, bli en del av flödet. På så sätt blir religionen en del av det privata, som stöder det offentliga.

Anders Wejryd är Svenska kyrkans ärkebiskop