Betydelsen av moral

I januari 2008 träffar Finlands utrikesminister Ilkka Kanerva ”glamourmodellen” Johanna Tukiainen i Lappland. Mötet med Tukiainen gör Kanerva så inspirerad att han på kort tid skickar henne drygt 200 sms från sin tjänstemobil. När denna korrespondens avslöjas i pressen förnekar Kanerva att han skickat sms. När han överbevisas om saken hävdar den finske utrikesministern att det handlat om ”yrkesrelaterade” meddelanden. Emellertid nöjer sig inte journalisterna med det beskedet. Efter att flera sms publicerats får Kanervas version om yrkesrelaterad information betydande trovärdighetsproblem och han tvingas avgå.

Inte heller Sverige har förskonats från skandaler. Men här brukar det vara omständigheter av privatekonomisk natur som ligger bakom (Borelius, Sahlin, Freivalds, Schyman etc.). Politiska affärer har funnits lika länge som det funnits politik. Det är emellertid uppenbart att de blivit mer frekventa över tid. Eller snarare: det har blivit vanligare att de avslöjats. Det är nog snarare mediesamhällets utveckling som ligger bakom denna trend än att politikernas moral försämrats. Rimligen har också vår moralsyn förändrats, vilket gör att affärerna fått större sprängkraft.

En indikation på att de moraliska kraven ökat är att bondeförbundets ordförande Gunnar Hedlund kunde sitta kvar som partiledare och inrikesminister efter att han dömts för grov oaktsamhet i ett skattemål 1953 (fallet gick ända upp till Högsta domstolen). Spridda krav restes visserligen på hans avgång, men händelsen blev ändå aldrig riktigt stor.

Hur ska man förstå denna utveckling? Handlar det om moralpanik? Inte nödvändigtvis. En första reflektion gäller de skilda perspektiv på moral som finns hos journalister och politiker. Vad som förenar samtliga de moderna affärer som lett till mediedrev och avgångar är nämligen att de aktörer som varit inblandade antingen har ljugit eller sökt undanhålla sanningen. Detta må vara förståeligt utifrån deras utgångspunkter. Men lögnen och undanflykten har i sig framstått som moraliskt stötande, utöver själva handlingen som begåtts. Det är därför som i stort sett alla PR-konsulter, som vet hur journalister tänker, ger rådet att alltid lägga alla korten på bordet.

Vad vi bevittnar här är emellertid en kollision mellan två moralbegrepp. Det är en pliktetik som är styrande för det sätt medierna rapporterar om politik. Pliktetiken utgår ifrån en absolut värdegrund: att ljuga är alltid fel, oavsett lögnens konsekvenser. (En annan sak är att journalister kan – om än motvilligt – acceptera att politiker inte säger hela sanningen.) Konsekvensetiken, som politikerna hellre hyllar, utgår däremot ifrån konsekvenserna av en handling och med en sådan utgångspunkt kan det vara befogat att ljuga. Det finns till och med sammanhang där det betraktas som närmast ansvarslöst av politiker att tala sanning. Ett klassiskt exempel är när den tillträdande regeringen 1982 stod i begrepp att devalvera kronan kraftigt. Effekten av devalveringen hade förtagits dramatiskt om inte den nye finansministern Kjell-Olof Feldt bestämt förnekat att det fanns sådana planer.

En annan reflektion som följer av vår ökade moralfixering gäller vikten av att äga kommunikationsstrategisk talang. Våra partier härbärgerar numera armador av spinndoktorer, som talar om vikten av att åstadkomma ”rätt bildsättning”. De är – åtminstone intuitivt – förtrogna med Machiavellis tes att ”människor i allmänhet dömer mer efter skenet än efter den påtagliga verkligheten därför att alla kan se men få förstå”.

Machiavellis råd till furstarna var att ge sken av gudfruktighet. Att de facto vara gudfruktig och god var i och för sig inte möjligt för en framgångsrik furste. Det var inte heller önskvärt eftersom det var omöjligt för en furste att fullgöra sin roll om denne verkligen var gudfruktig. Men det var helt avgörande att han framstod som att han var det.

Vad är rådet till dagens furstar? Det har blivit tuffare villkor till följd av mediernas allt mer intensiva granskning och med det omfattande och ofta raffinerade opinionsbildningsfenomen som kallas negative campaigning. Dagens spinndoktorer nalkas moralfrågan på ett annat sätt än Machiavelli: för dagens toppolitiker är det helt enkelt inte möjligt att ha lik i lasten. Finns det sådana måste dessa redovisas och förklaras, det vill säga avdramatiseras. I dag är det i praktiken omöjligt att dölja oegentligheter i det förflutna – även om det är handlingar som begåtts långt tidigare. Potentiella partiledares första uppgift innan de låter sig nomineras är därför att i samråd med sina rådgivare lägga alla korten på bordet. Samtliga nyutnämnda statsråd i den nuvarande regeringen har inför statsministern fått redovisa alla gamla försyndelser.

Ännu mindre är det naturligtvis möjligt att som toppolitiker leva på ett sätt som utmanar rådande moralbegrepp. I dag kommuniceras politik väl så mycket genom symboliska handlingar som med ord. Diskrepans mellan ord och handling skapar trovärdighetsproblem. Det är exempelvis en besvärlig uppgift att som socialdemokratisk statsminister bedriva en klasskampsinriktad valkampanj samtidigt som man låter uppföra en herrgårdsliknande fastighet. Moralfrågorna handlar alltså om kommunikativ strategi.

Att moralens roll har fått en allt större plats inom politiken kan tolkas som att moralfrågorna fyller ut det tomrum som uppstått när ideologierna fördunstat. En annan tolkning (eller snarare ett annat sätt att uttrycka samma sak) är att moralfrågor är ideologi. Ytterst handlar det om förtroende: vem kan lita på en politisk ledare som inte lever som han eller hon lär?

En fråga värd att fundera över är vad den tilltagande moralfixeringen betyder för politikens attraktionskraft. Om enbart änglar och renlevnadsmänniskor kan komma ifråga för de högsta befattningarna i politiken blir rekryteringsunderlaget begränsat.