Sexköpslagen bästa vapnet mot människohandeln

Varje år kommer över 600 000 människor in i Europa genom människohandeln. De flesta av dem säljs för sexuella ändamål. Men det förekommer också att man handlar med arbetskraft och organ, berättade Jonas Trolle, förundersökningsledare och gruppchef vid kommissionen mot människohandel i City polismästardistrikt.

Utsättningsrummet på Norrmalms polisstation, där polisen fördelar uppdragen under varje skift, utgjorde en lämplig inramning till februari månads Hildarylunch i Stockholm. Runt 60 kvinnliga jurister och advokater hade samlats där för att lära mer om människohandel, en verksamhet som enligt Jonas Trolle är den tredje största kriminella verksamheten i världen.

– De som sysslar med människohandel är multikriminella. De ägnar sig åt allt som ger pengar. Det finns inget de inte tar i och inget som stoppar dem, berättade Jonas Trolle.

För att komma åt människohandlarna så effektivt som möjligt utreder polisen numera all brottslighet som upptäcks. Narkotikabrott är tacksamma att angripa, de ger långa straff, sa Trolle.
– Vi vill helt enkelt göra det mindre attraktivt för människohandlare att vara här.

En god hjälp i det arbetet är enligt Jonas Trolle den svenska sexköpslagen, eftersom den slår mot efterfrågan.
– Lagen gör det tydligt att sexköparen är del av en kriminell verksamhet. Och utan efterfrågan, inget utbud, konstaterade Trolle, som också tyckte sig se att lagen haft en normativ effekt.

Sexköparen må vara kriminell. På ytan kan han dock vara ytterst normal och välanpassad – en alldeles vanlig man. För det är nästan enbart män som köper sex, enligt Jonas Trolle.
– Sexköparen ser ut som jag. Han är mellan 35 och 60 år, han har barn och ett rikt socialt liv, sa Jonas Trolle, som konstaterade att sexköparen bakom fasaden ofta visar sig ha någon personlighetsstörning eller lida av sexmissbruk.

Hallickarna beskrev han på ett helt annat sätt.
– Vi möter psykopater, människor som inte skyr några medel för att tjäna pengar.

Filmer som Lilja 4-ever och böcker om sexhandel har skapat en bild av sexhandelns offer som slagna i bojor och inlåsta bakom en dörr som bara öppnas för att släppa in kunderna. Jonas Trolle konstaterade att verkligheten inte ser ut så i dag. Bilden av den inlåsta flickan, tillsammans med gällande lagstiftning, kan dock göra det svårt att få fällande domar för människohandel.
– Hallickarna har anpassat sig till vår lagstiftning, sa Trolle, och fortsatte:
– Kvinnorna ser ut att göra vad de vill och att röra sig fritt, men det finns ett underliggande tryck som inte ger dem något val. Det trycket är svårt att bevisa och förklara, vilket gör att de flesta utredningar stannar vid grovt koppleri eller koppleri.

Kvinnorna som hamnar i Sverige vet oftast om varför de är här, förklarade Trolle. Däremot har de ingen aning om villkoren för prostitutionen – att de ska vara tillgängliga 24 timmar om dygnet, att de måste ställa upp på handlingar som de aldrig kunnat drömma om och att de hamnar i skuld till hallicken för resan och ”inköpskostnaden”. Flera andra faktorer bidrar också till att hallickarna kan behålla kontrollen över kvinnorna:
– De talar inte språket och de har inget socialt nätverk här. Dessutom har de fått höra av sin hallick att han är den ende de kan lita på. Om han säger att man får tre års fängelse för prostitution i Sverige, då tror de på det, sa Jonas Trolle.

Under tiden som prostituerade utsätts kvinnorna också för en ständigt pågående normförskjutning. Det onormala blir normalt, och gränserna för vad de kan ställa upp på och stå ut med förskjuts, berättade Jonas Trolle.

Redan innan de hamnar i prostitution är sexhandelns offer sårbara och utsatta. De prostituerade Jonas Trolle möter har nästan alltid varit utsatta för sexuella eller sociala övergrepp. Många ägnar sig åt att gång på gång återuppleva olika trauman de utstått.
– Vi ser ganska ofta samma kvinnor som vi ”räddat” från hallickar komma tillbaka med nya huvudmän, berättade Trolle.

För att bryta destruktiviteten måste man ge kvinnorna mycket stöd. Det är dock svårt att ge terapi till någon som inte talar svenska och inte har något socialt nätverk.
– Mycket måste göras i hemländerna, och där finns väl tyvärr en hel del kvar att förbättra, konstaterade Trolle.

Människohandeln har ändrat karaktär under de senaste åren. Hallickarna har blivit mindre grymma och finns ibland längre bort. Polisen märker också att de ryska och baltiska ligorna, som dominerade sexhandeln i Sverige för några år sedan, inte längre är lika aktiva här, något som förklaras av att polisen slagit sönder deras verksamhet.

Enligt Jonas Trolle ser Männi-skohandelskommissionen också allt fler ”svenska” ärenden.
– Det finns en svensk, inhemsk människohandel. De som utsätts är kvinnor med samma bakgrund som de utländska, flickor som saknar språk, omvärldskunskap och sociala skyddsnät trots att de är svenska, sa Trolle, som också konstaterade att de svenska kvinnorna ofta är mycket unga, ibland bara 14 år.

Gatuprostitutionen minskade under flera år drastiskt efter sexköpslagens ikraftträdande 1999. Mycket av prostitutionen flyttade då ut på nätet. Polisen har dock varit framgångsrik i att hitta nätprostitutionen, vilket kan vara en förklaring till att gatuprostitutionen nu åter ökar.

Kvinnorna som är handelsvaror i den kriminella hanteringen kommer i stor utsträckning från Ryssland, Baltikum, Rumänien, Bulgarien och Albanien. På senare år har människohandelskommissionen också stött på allt fler kvinnor från Nigeria. De afrikanska kvinnorna innebär speciella utmaningar för polisen – de talar en svårbegriplig engelska, de är ofta analfabeter och de har svårt att relatera till och berätta om sådant som händer i det svenska samhället.

Jonas Trolle får i sitt arbete gång på gång höra trasiga människor berätta hemska historier om vad de upplevt. Hur orkar du? Blir du inte helt desillusionerad, frågade en åhörare. Det blir man, konstaterade Trolle.
– Man är i sex- och förnedringsträsket hela dagarna och får en särskild jargong. Det är inte bra för mig eller min familj, sa Jonas Trolle, som själv vill ha andra arbetsuppgifter inom polisen senast vid årsskiftet 2010–2011.

Ulrika Brandberg

Fakta/Människohandel
Förenta Nationerna uppskattar att mellan en miljon och fyra miljoner människor, främst kvinnor och barn, är offer för människohandel varje år. Majoriteten av dem utnyttjas sexuellt. Förutom prostitution och andra former av sexuellt utnyttjande kan människohandelns offer också utsättas för tvångsarbete, slaveri, organhandel eller andra former av utnyttjande.

Brottförebyggande rådet, Brå, uppskattar att mellan 600 000 och 800 000 människor säljs och köps över Europas gränser varje år. Till det kommer den handel som bedrivs inom Europas länder.

Människohandel för sexuella ändamål kriminaliserades 2002 i Sverige. Den 1 juli 2004 utvidgades straffbarheten till att omfatta även människohandel som sker inom landets gränser liksom människohandel som syftar till andra former av utnyttjande än för sexuella ändamål, till exempel tvångsarbete och handel med organ.

I februari överlämnade regeringen en lagrådsremiss med förslag till en ny utformning av människohandelsbrottet. Förslaget innebär bland annat att kravet på att gärningsmannen ska ta kontroll över offret – det så kallade kontrollrekvisitet – tas bort. Regeringen vill också avskaffa kravet på dubbel straffbarhet för att svensk domstol ska kunna döma över människohandel som begåtts utomlands.