Om förtroendekapital
Nr 9 2008 Årgång 74För ledningen i Lehman Brothers, liksom för ledningen i Carnegie ledde bristen på
förtroende till att den ena av de båda anrika investmentbankerna försattes i konkurs medan den andra i princip förstatligades. Det hela gick mycket fort. Konsekvenserna av detta bristande förtroende har i båda fallen varit förödande, inte bara för de direkt berörda. Marknaden för investment-banking synes
i det närmaste ha utraderats. Börserna världen runt har halverats och finansmarknaderna kollapsat.
Den nu pågående krisen får förstås flera effekter. En del av dem kan idag inte ens överblickas medan andra är lätta att identifiera. En sådan effekt är ökad reglering syftande till att skapa förtroende och undvika en upprepning. Historien lär oss att reglerings-ivern i allmänhet är händelsestyrd. Med den utgångspunkten kan vi vara säkra på att finansmarknaderna kommer att få vidkännas betydande reglering från det allmänna. Det finns all anledning tro att när förtroendet i ett system är ödelagt nya normer kommer att knäsättas inte genom självreglering utan genom tvång.
Advokater är i grundläggande avseenden reglerade i lag. Lagstiftningens syfte är att garantera medborgarna tillgång till oberoende advokater med hög etik och professionalism som är villiga att företräda enskilda och företag. Denna reglering är tillkommen i det demokratiska rättssamhällets intresse. För advokatens samhällsuppgift är därför klienternas och samhällets förtroende nödvändigt. Och utan fria och oberoende advokater finns inget rättssamhälle och ytterst – ingen demokrati.
I ett rättssamhälle måste för dess aktörer de offentligt fastlagda grundnormerna kompletteras av ett etiskt regelverk. Därigenom fastläggs yrkesutövningens närmare villkor. Rättegångsbalken föreskriver att advokater skall följa god advokatsed. Vad som är god advokatsed bestämmer Advokatsamfundet. Det är detta som kallas självreglering.
Etiska regler skiljer sig på flera sätt från lagstiftningens påbud. De består ofta av mer generella normer, och överträdelser medför normalt inte någon sanktion i rättslig mening. Sanktionssystemet är mjukare. Det betyder dock inte att överträdelse av etiska grundregler är sanktionsfria. I själva verket kan påföljden för etikbrott bli långt mer kännbar än ett agerande i strid med de formella rättsreglerna. Ett listigt och formellt klanderfritt utnyttjande av rättsreglerna kan inte sällan likväl anses innefatta en etiköverträdelse med allvarliga sanktioner för den som agerar så.
Vi har under senare år sett en rad exempel på hur olika aktörer med anknytning till näringslivet, alltifrån Skandia-direktörer till finansmän, tvingats schavottera därför att de i någon mening inte anses ha levt upp till de etiska krav som ställs på den gode samhällsmedborgaren. Samma öde har flera politiker gått till mötes. Det offentliga skamstraffet i sådana fall kan nog ofta vara mer kännbart än en formell straffrättslig sanktion.
Resultatet av att en yrkeskår av vinstintresse bortser från uppenbara intressekonflikter kan, såsom revisionsbranschens moraliska kris för några år sedan och den finansiella marknaden idag illustrerar, bli förödande. Det räcker inte att vara laglydig. Man måste ofta dessutom ta ett samhällsansvar och ett yrkesansvar som går avsevärt längre. Hänsyn till rykte, allmänna opinionen och dess påverkan på det sociala anseendet och därmed på varumärket har fått en ökad betydelse. Etik lönar sig.
I själva verket är ofta alternativkostnaden till ett etiskt godtagbart beteende gigantisk. Den goda moralen är en viktig, om än osynlig post på aktörernas balansräkning. Överträdelser kan fort landa på resultaträkningen.
Globaliseringen och dess förutsättning – det moderna informationssamhället – har lett till nya möjligheter för företag och advokatbyråer. Men den har också skapat nya risker. Kunskap sprids över världen i en oanad hastighet. Företag, politiker och enskilda makthavare befinner sig nu under luppen på ett sätt som aldrig tidigare. Möjligheterna till skadebegränsning i det tysta är ofta mycket inskränkta. Detta gäller också advokatbyråer.
De senaste årens händelser har lett till en rad initiativ syftande till moralisk upprustning . I USA antogs för några år sedan den så kallade Sarbanes-Oxley Act. Den tillkom som en följd av Enron och Worldcom-skandalerna och innebär en rad reformer med syfte att bota och för framtiden förhindra att liknande skandaler uppkommer. Denna lagstiftning fick efterföljare i olika skepnader.
Företagen och deras organisationer bedriver ständigt arbete på utveckling av sina etiska regelverk, inte bara vad gäller regelutformning utan dessutom implementering, kontroll och redovisning av aktörernas faktiska handhavande av reglerna. Detta har vad gäller finansmarknaderna inte varit tillräckligt. Ingen var beredd att stoppa festyran. Risktagandet har blivit alltmer okontrollerat. Självregleringen har uppenbarligen inte fungerat.
Det leder mig naturligt in på Advokatsamfundets regelverk och tillsynen över dess efterlevnad. Samfundet har under många år effektivt skött den disciplinära verksamheten utan anmärkning. Detta fastslogs bland annat av Advokatkommittén, den parlamentariska utredning som hade till uppgift att granska samfundets verksamhet. Det har också bekräftats av justitiekanslern, som utövar tillsyn över Advokatsamfundet.
Samfundets styrelse har genom en serie uttalanden under senare år understrukit vikten av att en tydlig boskillnad görs mellan advokatens yrkesroll och dennes eventuella roll som investerare/företagare. Jag vill påstå att samfundet väl levt upp till det förtroende som självreglering innefattar.
Men så har förhållandet tydligtvis inte varit på alla samhällsområden. Den under flera år pågående debatten om börsbolagens incitamentsprogram tar sin utgångspunkt i en annan vanlig intressesammanblandning. Den visar hur den anställde företagsledaren – vanligen utan särskild risk – förskaffar sig förmåner som typiskt sett bör tillkomma företagets ägare.
Utgångspunkten för dessa förmånspaket – att den anställde företagsledaren inte skulle främja företagets intressen om han inte, utöver en väl tilltagen lön, får del av företagets vinst sådan denna speglas i kursutvecklingen på börsen – vittnar om existensen av ett allvarligt moraliskt problem. Kostnaden för denna gulaschinspirerade egoism blev hög för de båda investmentbankerna, deras anställda, aktieägare och i vissa fall även för kunderna.
Gör tankeexperimentet att en annan företagets förtroendeman – advokaten – skulle betinga sig motsvarande fördelar.’’Mot sedvanligt arvode lovar jag att sköta det anförtrodda uppdraget. Men om Du vill att jag skall anstränga mig särskilt för att uppnå ett gott resultat så krävs att jag får del även i affärsvinsten’’. En advokat som uppträdde på det sättet skulle förstås bli föremål för ett allvarligt disciplinärt ingripande. Vi har anledning att vara stolta över vårt nya etiska regelverk. Men vi måste också nogsamt vaka över dess efterlevnad. Det finns således anledning att överväga att, i likhet med England och Danmark, införa en mer intensiv övervakning avseende ledamöternas iakttagande av gällande regelverk.
Den fråga som vid framtagandet av våra nya, tidsanpassade etikregler varit föremål för stort engagemang och debatt, rör själva grundvalen för advokatyrket. Debatten har handlat om lojalitetsplikten och reglerna rörande intressekonflikter. Frågan om regleringen av intressekonflikter är central i advokatverksamheten.
Intressekonflikter är förvisso inte förbehållna vår verksamhet. Såväl inom privatlivet, som inom politik, forskning, offentlig förvaltning och affärsverksamhet ställs aktörerna ofta inför svåra dilemman. Advokat – klient-relationen är dock unik. Advokatens obetingade lojalitetsplikt utgör yrkets kärna. Jävet är, som huvudprincip, inte någonting parterna kan förfoga över. Intressekonflikten kvarstår ändå.
En ändamålsenlig reglering av intressekonflikter utgör tillsammans med lojalitetsplikten, tystnadsplikten och oberoendet advokatyrkets kärnvärden. De svarar därmed mot ett samhällsintresse som måste tillgodoses och skyddas. Dessa värden kan följaktligen inte bara ses utifrån enskilda klienters önskemål eller de snabbväxande stora advokatbyråernas önskan att av kommersiella skäl mjuka upp regelverket.
Regelutformingen måste ske utifrån de grundläggande principerna. De nya etiska reglerna utgör en avvägning mellan affärslivets rimliga krav och yrkets fundamentala värden. Därigenom har vi goda möjligheter att bevara och, förhoppningsvis, förstärka det förtroende som utgör en betingelse för advokatyrket. Utan bevarat förtroende kan även advokatkåren ställas inför krav på reglering och kontroll i en omfattning som riskerar dess frihet och oberoende. För advokaterna liksom för flera andra yrkesgrupper på det ekonomiska fältet blir förtroendefrågorna än mer centrala. Det är min tro att vi i det avseendet alltjämt har ett betydande eget förtroendekapital, och att vårt nya regelverk därutöver skall innebära ett inte oväsentligt kapitaltillskott. Ty advokatkåren behöver även framgent en stark balansräkning.