Advokatyrkets djupstruktur
Nr 3 2008 Årgång 74I mitten av 1980-talet var jag ett år visiting professor på Thomas Jeffersons universitet, University of Virginia, i Charlottesville vid Appalachernas fot. Jag var där för att utveckla ett komparativt forskningsprojekt om juristroller. Resultatet blev en advokatbiografi om en av New Deal periodens mest kända advokater, Lloyd K Garrison, från New York. Han var verkligen ett levande exempel på amerikansk samtidshistoria. Han var då 86 år men fortfarande senior partner på den välrenommerade byrå han varit med om att grunda 1945, Paul, Weiss, Wharton, Rifkind & Garrison. Jag hade förmånen att träffa honom några gånger på Manhattan i kvarteren kring Central Park, både på hans kontor högt upp i en skyskrapa på Avenue of the Americas och i hans eleganta bostad på East Side 76 Street.
Han var född 1899, men 1985 var han fortfarande vital och kom till kontoret varje dag. Han höll fortfarande (om än på kryckor) sin sekreterare sysselsatt, och hon å sin sida vårdade ”Mr. Garrison” som en klassisk ikon. Han tog visserligen inte några nya klienter, men de gamla skötte han som en förtroendefull rättslig husläkare. Hans nationella ryktbarhet som advokat knöts främst till de rättsfall han agerat i. Men han hade också varit den amerikanska ”arbetsdomstolens” förste ordförande, han hade företrätt såväl Arthur Miller som Robert Oppenheimer, och han hade varit pionjär när det gällde att driva miljömål i New York. På 1940-talet hade han tillhört de liberala jurister som nämndes som tänkbara för en plats i Supreme Court.
Denne charmige advokatsenior och soignerade gentleman tillhörde nordost-staternas aristokratiska WASP-etablissemang. Hans farfarsfar var anti-slaverirörelsens förgrundsfigur William Lloyd Garrison, och hans hustru var född Jay och härstammade i rakt nedstigande led till Högsta domstolens förste chief justice John Jay, vars porträtt av Gilbert Stuart tillsammans med ett par original-akvarellerade fåglar av John James Audubon prydde deras vardagsrum med utsikt mot Central Park. Garrison hade, naturligtvis, studerat på Harvard Law School (”Class of 1922”) och till familjens umgängeskrets hörde hela det dåvarande liberala etablissemanget såväl inom advokatkåren som bland demokratiska politiker. Bröderna Kennedy, Eleanor Roosevelt och Adlai Stevenson var bara några av dem.
Det mest bestående minnet jag har av Garrison är hur denne spänstige senior genomförde sin missionärsuppgift som en levande ikon på Paul, Weiss. De flesta av byråns founding fathers hade, när jag lärde känna honom, lämnat det jordiska livet. Därför ägnade han en stor del av sin tid åt att stödd på sin käpp gå runt på byrån och introducera sig för de unga biträdande juristerna, och berätta om advokatbyråns fascinerande historia och om klienter han mött. Varje ung jurist fick därigenom ett konkret seminarium i advokatyrkets och advokatbyråns ethos.
När byrån grundades 1945 hade den 12 delägare och 17 biträdande jurister, alla liberala demokrater. Paul, Weiss var en av pionjärbyråerna beträffande kvinnorepresentation samt religiös och etnisk mångfald bland de anställda. År 1985 hade byrån fått växtkramp. Cirka 250 jurister hade fått bryta upp från Broadway vid Wall Street till Midtown för att få tillräckligt stora lokaler. I dag har byrån 570 jurister, så i dag skulle det krävas minst tre seniorer på heltid för att kunna axla Garrisons mantel…
Lloyd Garrison är för mig ett exempel på dessa oundgängliga förmedlare av advokatyrkets levande traditioner. Jag kunde säkert ha funnit nordiska paralleller. En Rolf Leman, en Magnus Lindahl eller en C.B. Henriques, alla var de rättens tjänare med en uttalad integritet i 1900-talets skilda politiska kontexter. De var oberoende och självständiga i sin yrkesroll, de åtnjöt auktoritet och stort förtroende och de representerade en respektabel kompetens. Men jag väljer Garrison och hans amerikanska kontext, framför allt för att jag själv under det senaste kvartsseklet upptäckt den stora skillnaden mellan den svenska och den amerikanska advokatrollen.
När Max Rheinstein, den kände tysk-amerikanske komparatisten, under efterkrigstiden letade efter likheter inom de västerländska rättssystemen förklarade han de ofrånkomliga skillnaderna med att ”kulturklimatet” kunde skifta mellan länder. Kulturklimatet skiljer sig också i hög grad mellan advokatrollerna i USA och Skandinavien. Det är lätt att förbise när man ser hur advokatyrkets yttre former med framväxten av mega law firms och affärsbyråernas karaktärer globalt sett har hämtat sin inspiration från ”legal angels” i tvåloperornas USA. Men det kulturella klimatet, kontexten, är verkligen mycket annorlunda.
Den franske politologen och juristen Alexis de Tocqueville och dennes arbete Demokrati i Amerika spelar fortfarande en roll i den amerikanska rättsliga retoriken. Tocqueville identifierade juristerna som en aristokrati i demokratin. De hade stort politiskt inflytande inte minst i den lagstiftande församlingen, kongressen. Under de senaste 10–15 åren har advokaternas samhällsuppgifter fått en renässans och blivit allt synligare. Referenserna till Tocqueville har på nytt blivit frekventa, och när den förre dekanen på Yale Law School, Anthony Kronman, i sitt arbete The Lost Lawyer 1995 återidentifierade behovet av ett traditionellt advokatideal som statsmannaadvokat, the lawyer statesman, så var det just för att anknyta till de amerikanska advokaternas engagemang i det offentliga rummet. Garrison var under hela sin karriär engagerad i sådant arbete av kvasioffentlig natur. I dag – i synnerhet efter ”11:e september” – framstår sådant arbete som en advokatdygd.
Förra veckan var jag på Berkeley i Kalifornien och föreläste. Jag roade mig med att ta med mig hem ett tiotal mer eller mindre glassiga presentationer av amerikanska advokatbyråer. De utgör intressant läsning, för de presenterar inte bara koncist byråns kompetens och erfarenhet samt dess oberoende och förtroende hos klienterna. De framhåller också byråns och den enskilde advokatens samhällsansvar, commitment to the community. Att arbeta för den goda saken, pro bono, och att utveckla mångfald i rekryteringen till advokatbyrån utgör en viktig del av varje ansedd byrås profil. Att hjälpa de många hemlösas organisationer, eller krigsveteraner eller Guantanamo-fångar är i dag angelägna och spektakulära uppgifter inom denna form av ideell advokatverksamhet, cause-lawyering. Dessa advokater, cause lawyers, som vägrar att dagtinga med sitt eget engagemang och sin övertygelse – sitt commitment – när de utför sina juridiska uppdrag är i dag ett allt mer synligt och kontroversiellt inslag i den samtidigt starkt kommersialiserade amerikanska advokatkulturen. Dessa idealistiska advokater är verksamma både i det politiska livet och bland praktiserande jurister. Deras profil framstår som en utmaning i förhållande till advokatmajoritetens syn på vad de ska göra och hur de ska uppträda. Cause lawyers kan exempelvis vara människorättsadvokater, feministadvokater, miljörättsadvokater eller advokater som är motståndare till dödsstraffet. Ett genomgående tema är att alla dessa företrädare för advokatyrket inte bara kämpar för en ideell sak, de bidrar också som advokater till att synliggöra en demokratisk politik.
Det finns inslag i de amerikanska advokaternas rättskultur, som också borde kunna appliceras i de svenska advokaternas kulturklimat. Commitment to the community, hur kan vi tillämpa detta uttryck i den svenska kontexten? När jag lyfter den frågan gör jag det fullt medveten om att det finns många idealister också bland de svenska advokaterna, vilka jobbar med internationell rättshjälp eller för Amnesty och andra ideella organisationer.
Nej, jag tänker mer på de kollektiva insatser som man kanske hade förväntat sig både från de största byråerna och från samfundet.
För ett tiotal år sen gjorde samfundet ett försök att lansera en pro bono-policy. Den verkade rätt snart ha försvunnit in i dimman. Hade man den gången inte tillräcklig uthållighet (och engagemang) eller passade inte kulturklimatet? Det är åtskilliga advokater som genom åren i dessa spalter framhållit humanjuridikens betydelse för yrkesrollens identitet. Advokatrollen förmänskligas när klienterna är fysiska personer, på samma sätt är det en risk för att den mekaniseras när klienterna i stället är juridiska personer. Två viktiga komponenter också i den svenska offentliga advokatrollen är kompetens och förtroende. Advokatens relation till klienten bygger i hög grad på dessa båda kriterier. Men man undrar vad förtroendet för advokaten betyder för den klient, som varje år köper upphandlade advokattjänster till ”bästa möjliga pris”. Eller rättare: Reflekterar den kompetenssäljande advokaten över ett förtroendefullt förtroende i förhållande till den klient, som köper hans/hennes tjänster för ett konkurrensutsatt pris? Om förtroendet inte spelar någon roll, så spelar väl jävsreglerna inte heller någon roll? Då kvittar det väl om man på byrån också säljer sina tjänster till motparten?
Är det så att den marknadsutsatte advokaten blivit fartblind? Och kanske till och med girig? Kanske advokaten inte kan sätta ett pris på förtroendet på samma sätt som på sin kompetens, men för mig är det lika ovärderligt för advokatkåren som för den enskilde advokatens yrkesheder. På samma sätt som det var det för Lloyd Garrison, när han predikade advokatetik för de yngsta juristerna samtidigt som han synliggjorde advokatyrkets kvalitativa djupstrukturer. Jag kommer i alla fall att minnas Lloyd Garrison längre än många av de advokater, som blivit anonyma affärsjurister på vår tids mega-byråer.
Avslutningsvis: Skjut inte bara på pianisten! Skjut gärna på de utbildningsansvariga på våra juridiska fakulteter, som fortfarande inte sett vikten av att i större utsträckning erbjuda kurser i professionell etik eller om våra juridiska yrkesroller. Våra fakulteter ansvarar trots allt för en ”professionell” yrkesutbildning för vår framtids jurister.