Hur ska de skyldiga till sexuella övergrepp mot barn fås att erkänna?

Dagen före den kväll då jag skriver detta har jag varit i Göteborg. Jag kasserar mitt halvfärdiga manus till denna krönika och bestämmer mig för att i stället skriva om det som fyller huvudet efter dagens resa: sexualbrott mot barn.

På förmiddagen träffade jag åklagare och andra medarbetare på Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum Göteborg. Där är man experter på relationsvåld. Jag fick veta hur åklagarna utvecklar sin verksamhet bland annat när det gäller sexövergrepp mot barn. Specialisering, planering, snabbhet. Jag undrar visserligen om man tar tillräcklig hänsyn till objektivitetsplikten, men kvalitetsarbetet i den nya åklagarorganisationen imponerar.

På eftermiddagen mötte jag präster och diakoner i kriminalvården. En fantastiskt klok och engagerad grupp. De flesta jobbar på Skogome, där det sitter nästan bara sexualbrottslingar. ”Några få är nog oskyldigt dömda. Men andra fel är vanligare.” Värst av allt är de hårda restriktionerna under långa häktningstider. Flera försöker ta sitt liv, en lyckades nyligen. Gruppen är djupt upprörd över det som de kallar tortyr av människor som befinner sig i livskris.

Sist på dagen en grupp psykologer på Skogome. ”Visst, det förekommer att barn och unga genom suggestion och förvrängningar kan fås att tro att de upplevt sexuella övergrepp som faktiskt inte har hänt. Men så gott som alla dömda är skyldiga.” De flesta erkänner också sin skuld, mer eller mindre, förr eller senare. Men en hård attityd från förhörsledare har ofta inledningsvis cementerat förnekandet. När erkännandet kommer lättar det mycket. Man känner att det kanske går att komma vidare i livet trots att skammen är bottenlös.

Jag har talat länge om oskyldigt dömda, och de finns. Vi måste stärka rättssäkerheten i brottmålsprocessen. Men i dag styrs min uppmärksamhet i en annan riktning. Hur ska vi kunna åstadkomma att så många som möjligt av dem som är skyldiga till sexuella övergrepp mot barn blir dömda för det? Hur ska vi få dem att för barnens och sin egen skull erkänna vad de gjort? ”Olycklig” är ett för svagt ord för att beskriva situationen när den som är skyldig utan att ha erkänt kommer tillbaka till den miljö där övergreppen skedde.

Det är uppenbart att väldigt mycket är vunnet om man kan få de skyldiga att erkänna för att därefter påbörja en rehabiliteringsprocess.

Om jag har förstått den s.k. Eskilstunamodellen rätt innebar den att specialiserade poliser i samarbete med psykologer har lyckats få de allra flesta män som stått anklagade för sexövergrepp mot barn att erkänna. Långt fler än annars. Erkännandet kommer efter tålmodiga och respektfulla samtal.

Ett arbete enligt Eskilstunamodellen kolliderar i viss mån med önskemålet att häktningstiderna inte ska bli långa. Men enligt psykologgruppen är förutsättningarna för en erkännandeprocess ofta goda om man kan undvika att personen i det första förhöret hamnar i ett hårt förnekande. Och processen behöver inte ta lång tid.

Däremot är det illa om polis och åklagare belägger den misstänkte med hårda restriktioner och använder dessa för att pressa fram ett erkännande. Enligt de präster och diakoner som jag mötte är det många dömda som anser sig ha utsatts för omänskliga påtryckningar att erkänna mot löfte att man i så fall – men bara då – får träffa sina anhöriga.

En viktig positiv bieffekt av ett erkännande före huvudförhandlingen är att rättegången då kan klarlägga vad som faktiskt har hänt. Därmed kan domen bli sådan att den kan accepteras och bli lättare att leva med för den dömde. I dag upplever många dömda domen som orättvis även om de så småningom erkänner en skuld. Den dömde känner sig ”reducerad till sitt brott” och fråntagen allt värde som människa. En sann beskrivning kan ofta innehålla att mannen faktiskt var en viktig och bra person för barnet fram till dess att det skedde ”ett sexuellt överskridande”, d v s ett brottsligt övergrepp. Att domen beskriver även det som var positivt kan betyda mycket. Och förutsättningarna för rehabilitering blir bättre.

Hur ska då den offentlige försvararen ställa sig? Antag att han kan konstatera att klienten har stor chans att bli friad om han bara nekar. Men åklagaren och förhörsledaren vill att klienten ska få tala med en psykolog i anslutning till förhören för att på så sätt ”kanske komma till insikt om det som han kan ha gjort”. Ska man som advokat motsätta sig detta?

I denna tidskrift fördes år 1997 en diskussion om ungefär den saken. Madeleine Leijonhufvud och Karin Hyllengren menade att ett erkännande ligger i den misstänktes långsiktiga intresse om han faktiskt är skyldig, och att advokaten därför borde bejaka en process som kunde frammana erkännandet. Robert Fröman menade att advokaten måste kunna arbeta helt och hållet utifrån utgångspunkten att klienten är oskyldig. Han betonade den misstänktes rätt till en försvarare ”som inte gör gemensam sak med åklagaren” men tog inte uttrycklig ställning till om advokaten någon gång kunde råda sin klient att delta i psykologsamtal och dylikt.

Frågan är svår. Å ena sidan är det i någon mening bäst för klienten att bli friad även om han är skyldig. Å andra sidan är det säkert på lång sikt bäst att sanningen kommer fram för det fall misstankarna är riktiga. Jag kan inte tycka att det är fel av advokaten att råda klienten att delta i t e x psykologsamtal där avsikten är att gå på djupet med vad som hänt. Advokaten bör i så fall förklara sitt råd för klienten, vilket säkert inte alltid är lätt

Men det kan knappast heller vara fel att advokaten inriktar sitt arbete helt och hållet på ett frikännande.

Denna situation är ett exempel på att försvararen måste försöka skapa en nära och god kontakt med sin klient. Han måste också ges utrymme för en rejäl genomgång av förundersökningsmaterialet. Sådant måste få ta tid, och det ska naturligtvis ersättas ekonomiskt.

Därmed har jag kommit in på en sak som den kasserade krönikan skulle ha handlat om: JK:s granskning av advokatarvoden. Några ord avslutningsvis om detta.

Jag tror att alla kan acceptera att det måste finnas någon som för statens räkning kan överklaga tingsrätternas beslut om ersättning till offentliga försvarare. Det rör sig om en omfattande användning av skattemedel, och det är självklart att staten inte bara kan förlita sig på att advokaten aldrig begär ett överpris för sin tjänst. JK har granskningsrollen sedan 2005 och måste naturligtvis sköta den på rätt sätt. Vi tillämpar vissa principer och överklagar beslut om arvoden som är påtagligt högre än normalt. Men om kostnadsräkningen eller tingsrättens motivering ger en god förklaring till den höga debiteringen godtar vi beslutet.

Att hovrätten har det slutliga avgörandet är nödvändigt. Tingsrätten har i och för sig bäst kunskap om vad som har förekommit där, men det är psykologiskt begripligt att tingsrätten inte alltid orkar nagelfara kostnadsräkningen i slutet av en lång och mödosam förhandling där helt andra frågor har stått i centrum.

Göran Lambertz, justitiekansler