Ett förslag som får omvärlden att reagera

Förslaget innebär att regeringen och regeringskansliet utan tillståndsprövning kommer att kunna beordra avlyssning av våra kommunikationer. Ja, det är faktiskt innebörden av förslaget. Man måste då ställa sig frågan i vad mån regeringen och regeringskansliet kan ha ett legitimt behov av en sådan ordning. Det presenterade förslaget betyder att vi alla, utan avgränsning, genom signalspaning skall kunna avlyssnas på uppdrag av regeringskansliet. Detta förutsätter inte misstanke om brott eller militärt hot. Nej, avlyssningen skall i stället grundas på vad som enligt förslaget beskrivs som ett ”yttre hot”. Detta innefattar allt från migrationsströmmar, oljeutsläpp, organiserad brottslighet till terrorism. Regeringen inrättar ett nytt övervakningssystem vid sidan av det som redan idag existerar.

Redan tillskapandet av parallella system för underrättelseverksamhet är problematiskt. Det kommer att inkräkta på Säpos uppgift och därigenom skapa gränsdragningsproblem. En rimlig utgångspunkt måste vara att informationsinhämtning och spaning som avser brottsbekämpning skall skötas och kontrolleras av de oberoende civila myndigheter som anförtros dessa uppgifter. Att den högsta politiska makten skaffar sig ett eget och därtill okontrollerat system för avlyssning borde väcka starka protester i varje demokratisk rättsstat.

Det handlar i själva verket om en preventiv avlyssning av gigantiska mått. En avlyssning där ingen domstolsprövning är förhanden, där ingen självständig, oberoende förhands- och efterkontroll äger rum och där effektiva rättsmedel saknas vid överträdelser. Om Säpo eller den öppna polisen önskar använda sig av hemliga tvångsmedel som avlyssning måste det föreligga misstanke om brott. Ett sådant beslut om avlyssning måste fattas av domstol. Därvid förordnas också ett offentligt ombud med uppgift att tillvarata den enskildes rätt. Med det nya förslaget kan Säpo komma att, om man från domstolen fått avslag på sin begäran om avlyssning i stället begära signalspaning hos FRA. Därigenom kan man helt förbigå de rättssäkerhetsgarantier som rättegångsbalken föreskriver.

Försvarsunderrättelseverksamhet är nödvändig inom ramen för försvaret av vårt land. Som ett led i denna verksamhet bedrivs signalspaning. Vad som nu föreslås är att försvarsunderrättelseverksamhet skall utvidgas från att omfatta yttre militära hot till bara yttre hot. Samtidigt skall signalspaning få äga rum inte bara i etern, som idag, utan också omfatta all trafik som går genom kabel och tråd.
Avlyssning i etern har ansetts fri och inte omfattats av regeringsformens grundlagsskydd. Att utvidga denna avlyssning till att omfatta all teletrafik är ett betydande ingrepp i regeringsformens och Europakonventionens skydd för mänskliga rättigheter. Dessa grundläggande normsystem uppställer tydliga krav för att avsteg från detta rättighetsskydd skall få äga rum. I de länder signalspaning i kabel har tillåtits har denna verksamhet därför försetts med betydande rättssäkerhetsgarantier. Ett exempel härpå är Tyskland som i modern tid upplevt två diktaturer. I en nyligen meddelad dom från Europadomstolen har de former för tillståndsgivning, avgränsning, kontroll och effektiva rättsmedel som införts i Tyskland befunnits förenliga med Europakonventionens krav. Det förslag som lagrådet just granskat skiljer sig på viktiga punkter från den tyska modellen. Det erbjuder, utöver andra brister, inte några effektiva rättsmedel. Det är överraskande, att regeringen och numera också majoriteten i lagrådet, har funnit att Försvarets underrättelsenämnd, FUN, skulle utgöra ett tillräckligt rättsmedel enligt Europakonventionens krav. Sverige har som bekant alldeles nyligen fällts av Europadomstolen i målet Segerstedt – Wiberg m fl på den grunden att Registernämnden tillsammans med JO, JK och Datainspektionen tillsammans inte ansågs uppfylla kraven på effektiva rättsmedel. I ljuset av den domen är det inte troligt att den i Sverige föreslagna ordningen kommer att anses förenlig med Europakonventionens krav. Men detta bekymrar tydligen inte.

Lagrådets ytterst milda kritik innebar i materiellt hänseende inte någon avgörande förbättring. Lagrådets yttrande får förstås så att man anser det vara acceptabelt att det inrättas parallella kontrollorgan för hemliga tvångsmedel å ena sidan och signalspaning å den andra. Den senare inom ramen för en myndighet, FUN, direkt underställd regeringen och utan parlamentarisk kontroll.

Lagrådets uppgift är att granska lagförslag ur ett grundlagsperspektiv. Med hänsyn till den stora vikt lagrådet, i andra sammansättningar, lagt vid denna uppgift t ex i yttrande över buggningsförslaget respektive förslaget om Tvångsmedel för att förebygga eller förhindra allvarlig brottslighet så kallad preventiv avlyssning, är det mycket förvånande att lagrådets majoritet i detta fall genom en alltför lättvindig tolkning ansett sig böra medverka till att urholka det skydd som grundlagen och Europakonventionen medför.  Lagrådets hållning i konventionsskyddade integritetsfrågor bör över tiden vara konsistent. Det nu aktuella yttrandet svajar betänkligt. Man har denna gång visat alltför stor lyhördhet mot de politiska makthavarnas önskemål.

Även beredningen av lagstiftningsförslaget är bristfällig. Det ursprungliga förslaget utarbetades inom Försvarsdepartementet och inte inom ramen för en offentlig utredning. Om så omvälvande förändringar som förslaget innebär skall införas borde en bred utredning ha tillsatts med parlamentariska inslag. I stället har departementet valt att verkställa utredningen i form av en departementspromemoria. Detta medför sämre underlag och kvalitet. Dessutom har man medvetet avstått från att låta den av regeringen tillsatta Integritetsskyddskommittén under ledning av Olle Abrahamsson granska förslaget.  Inte heller Advokatsamfundet blev tillfrågat denna gång. Vi yttrade oss dock förra gången Försvarsdepartementets promemoria remitterades. Då var vi mycket negativa. Kritiken delades då som nu av Justitiedepartementet. Thomas Bodström var öppet mycket negativ. Förslaget drogs då tillbaka och omarbetades inom Försvarsdepartementet. Resultatet blev en större textmassa utan att innehållet blev bättre. Försvarsministern återkom så med ett förslag som bland annat innefattade ett integritetsskyddsråd som skall ha till uppgift att övervaka att människors integritet inte träds för när. Själva rådet skall vara en del av FRA, d v s den myndighet som skall bedriva försvarsunderrättelseverksamheten genom signalspaning. Om man trodde att detta skulle tysta kritiken tog man grundligt fel. Remissinstanserna lät sig inte vilseledas. De som under julhelgen fick mycket kort tid på sig att avge yttrande över förslaget till lagrådsremiss, Rikspolisstyrelsen, Säpo, riksåklagaren, Kammarrätten i Stockholm, Datainspektionen, Registernämnden, JK och Ekobrottsmyndigheten, var alla mycket kritiska till förslaget.

Ånyo framfördes kraftig kritik också från Justitiedepartementet, nu under en ny justitieminister. Det förefaller dock inte som om försvarsministern har tagit till sig av den kritiken heller. Det är för att uttrycka saken milt, stötande att en regering så oblygt nonchalerar inte bara mycket tunga remissinstanser, utan också sitt eget Justitiedepartement i frågor som berör grundläggande rättsstatliga principer och medborgerliga fri- och rättigheter. Det gör att oron känns ännu starkare. Man undrar vilka motiv som styr regeringens handlande i denna viktiga integritetsskyddsfråga. Eller är det så att hanteringen helt överlämnats åt en försvarsminister med fallenhet för viss arrogans i en viktig demokratifråga?

Politiker brukar med förkärlek hänvisa till hur det är i utlandet. Argument som att Sverige inte får ligga efter i brottsbekämpningen brukar anföras till stöd för införande av nya tvångsmedel. I detta fall är det tvärtom. Förslaget är enligt uppgift i det närmaste unikt i västvärlden, USA inkluderat. De länder som tillåter avlyssning av kabeltrafik kräver att den avlyssnade kommunikationen anges i ett uttryckligt tillstånd. Om förslaget införs kommer vi att vara långt framme i att övervaka våra medborgare utan att införa betryggande rättssäkerhetsgarantier. IB-affären förefaller ha fallit i glömska.

Inte bara den enskilde i Sverige har anledning att reagera. Också alla utländska och svenska journalister, advokater, klienter, polis, åklagare, säkerhetspolis och politiker måste inse att allt de säger kan vara avlyssnat. Begrepp som advokatsekretess och meddelarskydd riskerar att få ett illusoriskt innehåll. Vad tror försvarsministern att utländska myndigheter tycker om tanken att alla deras kontakter med myndigheter och enskilda i detta land kan avlyssnas på uppdrag av regeringen. Förvåningen är stor inte bara i Sverige utan också utomlands, vilket, för det fall försvarsministern läser utländsk press eller besöker webben, han fort kommer att upptäcka. Han kommer då att notera att det har lyfts mer än ett utländskt ögonbryn.

Vid försvarsministerns presskonferens i samband med att lagrådsremissen presenterades påstod han – tvärt emot vad som var sant – att praktiskt taget alla remissinstanser varit positiva och att det nog skulle bli så också i fortsättningen, även om några som Advokatsamfundet kommer att vara emot, förstås. Det uttalandet var för att travestera den nuvarande statsministern i en kommentar till ett uttalande av hans företrädare; ”kraftfullt, svavelosande, och i grunden totalt felaktigt”. Det vore bra om försvarsministern besinnade detta. Vildsint kritik? Ja, kanske, men inte mer än saken förtjänar. Byggd på missuppfattningar? Nej.

Anne Ramberg
Generalsekreterare Advokatsamfundet