Förhörsregler i brottmål missbrukas – den tilltalade missgynnas
Nr 8 2004 Årgång 70
Brottmålsprocessen bygger på principen om parternas jämställdhet. Den tilltalade ska ges en rättvis möjlighet att försvara sig. Hans förutsättningar att föra talan skall inte vara sämre än åklagarens (se Nowak: ”Oskyldighetspresumtionen”, Stockholm 2003, sidan 60f).
Låt mig ge två exempel på hur jämställdhetsprincipen fungerar i praktiken.
Enligt RB 46:6 st 1 skall åklagaren hålla en sakframställning. Den skall utgöra en muntlig redogörelse för det faktiska händelseförloppet såsom åklagaren funnit det framgå av den verkställda förundersökningen. Åklagarens redogörelse skall präglas av objektivitet. Det innebär att omständigheter som kan vara till förmån för den tilltalade kan behöva redovisas, Karnov, Kommentaren till RB 46:6 not 1539.
Därefter skall, enligt samma lagrum, ”den tilltalade i den mån det behövs, beredas tillfälle att utveckla sin talan”. Enligt motiven, Karnov not 1540, skall sakframställningen inte ges formen av att hela den tilltalades version av händelseförloppet berättas eller presenteras. Endast ej tidigare preciserade invändningar mot åtalet, till exempel nödvärn, bör i korthet anges.
Lagstiftaren har alltså lagt i åklagarens hand att hålla en så objektiv sakframställning att försvararen inte skall behöva hålla en egen.
I praktiken innebär dessa regler att domstolen endast får höra åklagarens version av händelseförloppet. Det beror på att åklagaren i praktiken inte redovisar omständigheter i friande riktning.
Efter sakframställningen skall som bekant målsäganden och den tilltalade höras, RB 46:6 st 2.
Förhöret med den tilltalade skall, RB 37:1, som regel inledas av rätten varefter ledningen av förhöret skall övergå till åklagaren, som först skall hålla ett huvudförhör för att därefter gå över till ett motförhör.
I förarbetena, prop 1986/87:89 s133ff och 183f, har detta motiverats med att man vill ge den tilltalade möjlighet att under domarens neutrala ledning lämna en spontan berättelse. Så snart den ebbat ut skall domaren överlämna ledningen av förhöret till åklagaren. Denne har rätt att ställa ledande frågor men bör vara restriktiv med det till en början. Om den tilltalades berättelse fortfarande är torftig skall huvudförhöret först fortsätta. Därefter får åklagaren gå över till motförhör.
När motförhöret är slut får försvarsadvokaten ställa frågor, enligt motiven i form av återförhör vilket innebär att svensk rätt f n torde inta ståndpunkten att försvararen inte får ställa ledande frågor till sin egen klient. Enligt propositionen, aa s 177, blir det vid återförhör ”i allmänhet endast aktuellt med frågor på enskilda punkter”.
Detta innebär att lagstiftaren även har lagt förhöret med den tilltalade i åklagarens hand.
Rättvist mot den tilltalade?
Principen om parternas jämlikhet i processen upprätthålls alltså, enligt svensk rätt, bland annat genom att åklagaren men inte försvararen håller sakframställning och genom att åklagaren men inte försvararen håller huvudförhöret med den tilltalade.
Frågan är om detta är rättvist mot den tilltalade. Åklagaren är ju trots allt dennes motpart.
Låt oss kontrollera detta med verkligheten. I Knutby-målet står förhören med barnflickan och pastorn, som båda är åtalade, i centrum.
Förhöret med barnflickan började så här (jag har bara tagit med de inledande frågorna, inte svaren) Observera att den del som visas är avkortad:
Förhör med tilltalade Sara Svensson i Uppsala tingsrätt den 19 maj 2004:
F: Sara, vi pratade lite kort om din bakgrund i går både jag och din försvarare. Jag skulle vilja att du själv ger en lite mer utförlig beskrivning kanske av din uppväxt och också komma in på hur du kom i kontakt med Filadelfiaförsamlingen i Knutby och när det var.
F: Det är riktigt Sara, som vi sa i går, att du var enda barnet?
F: Hur blev vardagen för dig när din mamma hade dött sen?
F: Vad var det som lockade med församlingen i Knutby lite kort?
F: Du bodde inneboende med två tjejer sa du i Rimbo. Sen träffade du nån församlingsmedlem, Jonathan. Ska du berätta lite om det också.
F: Är det någonting ytterligare som du tycker att vi ska… du vill berätta om… din bakgrund innan vi går in på kanske lite mer när du började träffa Helge lite mer?
Det bör tilläggas att samtliga frågor ställdes i ett mycket förstående tonfall. Åklagaren markerade genomgående i varje fråga att hon ansåg att barnflickan talade sanning.
I detta exempel finns inga ledande frågor. Hela förhöret är ett huvudförhör. Åklagaren lägger sig verkligen vinn om att barnflickan ska få berätta sin egen historia in i minsta detalj. Åklagaren höll överhuvudtaget inte något motförhör med barnflickan. Det överlämnades med varm hand till pastorns försvarare.
På ytan tycks därför förhöret med barnflickan uppfylla lagstiftarens önskemål, åtminstone från barnflickans utgångspunkt, d.v.s. hon får lämna en spontan berättelse.
Frågan är dock om inte detta är en tillfällighet, som beror på att åklagaren i realiteten åberopar barnflickans utsaga som ett bevis mot pastorn till styrkande av att denne har anstiftat de gärningar som barnflickan är åtalad för. Det är således inte åklagarens objektivitetsplikt som gör att åklagaren låter barnflickan tala ut. Istället har åklagaren ett direkt intresse av att inte angripa hennes trovärdighet, nämligen intresset av att få pastorn fälld.
Egentligen skulle man alltså kunna hävda att åklagaren brutit mot sin objektivitetsplikt gentemot pastorn genom att inte förhöra barnflickan om de omständigheter som är ägnade att förringa hennes trovärdighet.
Låt oss så gå över till förhöret med pastorn. Observera att den del som visas är avkortad.
Förhör med tilltalade Helge Fossmo i Uppsala tingsrätt den 27 maj 2004:
F: Jag har förstått att du och Helen kom till Knutby 1997. Jag skulle vilja börja med att du beskriver eran relation, och om den förändrades under tiden i Knutby och framför allt hur eran relation var under hösten -99?
S: Hur långt bakåt ska jag gå?
F: Det jag är ute efter är framför allt under hösten -99 då.
F: Hur reagerade du på det att Åsa uttalade sig på det här sättet?
F: Du påstår att Åsa säger att det var fel av Helen…
F: Pratade du med andra människor om det?
F: Så om jag förstår dig så säger du du trodde på Åsa när Åsa sa att det var fel av Helen och reagera på det här sättet?
F: Hur påverkade det ditt förhållande till Helen då om du nu tyckte att hon reagerade på ett felaktigt sätt?
F: Pratade du med andra personer om relationen med Helen?
F: Du kanske har sett i utredningen att det finns andra personer som berättar att du har beskrivit Helen och att ni hade problem i äktenskapet?
F: Alexander Westman till exempel beskriver att du har berättat för honom att du uttrycker att du har problem i äktenskapet… och att det var Helen som var problemet?
F: Har du sagt också till honom att det var Helen som var problemet?
F: Marina Westman, har du pratat om ditt äktenskap med henne?
F: Vad har du sagt till henne då?
F: Har du beskrivit Helen för Åsa Waldau?
F: Vad har du sagt om Helen inför Åsa Waldau?
F: Har du beskrivit Helen som sur och gnällig?
F: Har du prata med Sara om Helen?
F: Ett annat alternativ var att Helen kunde förändras och då skulle det bli bra igen? Du skulle ha kunnat uttrycka dig på det sättet?
F: För mig låter det som trots det du säger då om ditt äktenskap med Helen så verkar det som du inte var särskilt nöjd med Helen och eran relation på det sätt som du uttalat dig inför andra personer om henne?
Nu är det annat ljud i skällan. Tonen i förhöret är genomgående skarp, konfronterande och redan från början starkt ifrågasättande. Åklagaren förmedlar genomgående att hennes åsikt är att pastorn ljuger om allt.
Något huvudförhör äger överhuvudtaget inte rum. Det är motförhör direkt. Det är inte tal om att hjälpa pastorn att ”under åklagarens ledning lämna en spontan berättelse”. Så fort pastorn försöker lämna ett svar konfronterar åklagaren honom med utsagor från andra förhörspersoner.
Pastorn berövades på så sätt sin rätt att få lägga fram sitt försvar i form av en spontan berättelse.
Föga överraskande
Föga överraskande visar ovan angivna exempel att åklagaren missbrukar rätten att hålla förhör med den tilltalade. Barnflickans utsaga användes som bevis mot pastorn, och pastorn utsattes för motförhör direkt.
Sammanfattningsvis är det min uppfattning att reglerna om sakframställning och förhör med den tilltalade i brottmål tillämpas så att den tilltalade inte får en rättvis möjlighet att försvara sig.
Resultatet blir i praktiken ofta att den tilltalades version aldrig läggs fram för domstolen på ett klart och tydligt sätt.
Detta beror på att brottmålsprocessen med tidens gång alltmera liknar tvistemålsprocessen. Polis och åklagare utreder oftast ensidigt i fällande riktning. Domstolen skall visserligen självmant bota bristerna om polis och åklagare fallerar. I praxis överlåter emellertid domstolen i allt ökande omfattning åt parterna själva att sörja för utredningen även i brottmål.
Därmed övervältras i praktiken ansvaret för att ge den tilltalade en rättvis möjlighet att försvara sig på försvararen, och frågan är hur vi skall hantera den situationen.
I praxis går utvecklingen mot att försvarare allt oftare håller egna sakframställningar. Jag tror det är viktigt att hålla fast vid och utveckla den trenden. Jag håller alltid utförliga sakframställningar i samtliga brottmål, med undantag för dem där det faktiska händelseförloppet är mycket enkelt och redan från början ligger i öppen dager.
När det gäller förhöret med den tilltalade är situationen svårare eftersom det fortfarande är fast praxis att följa den ovan angivna förhörsordningen, d.v.s. att låta åklagaren börja. Det bör dock framhållas att det redan enligt nu gällande lag finns en möjlighet för rätten att låta försvararen hålla huvudförhör med den tilltalade, se RB 37:1. Jag har dock bara vid ett enda tillfälle fått gehör för ett yrkande om att få börja.
En annan möjlighet är att kräva att den tilltalade själv ska få inleda med ett eget anförande, vilket domstolen nästan alltid tillåter.
Vidare är det naturligtvis viktigt att försvararen är aktiv och avbryter för det fall att rätten eller åklagaren missbrukar bestämmelsen i RB 37:1.
De lege ferenda bör förhörsordningen med den tilltalade ändras. Att tro att rätten och den tilltalades motpart, åklagaren, är de som är bäst skickade att tillse att den tilltalade ges en rättvis möjlighet att försvara sig är ett synsätt som tillhör en svunnen tid. Reglerna i rättegångsbalken skrevs huvudsakligen på 1930- och 1940-talen, då försvararens roll var betydligt mera undanskymd än vad den är i dag.
För mig är det uppenbart att den som är bäst skickad att hålla huvudförhöret med den tilltalade är försvararen. Försvararen har lojalitets- och tystnadsplikt, och skall med nit och omsorg verka för sakens riktiga belysning, dvs det faktiska händelseförloppet som den tilltalade ser det. Det är därför försvararen, inte åklagaren, som har klart bäst möjlighet att genom sammanträden mm kartlägga den tilltalades version.
PER E SAMUELSSON, advokat
Enligt RB 46:6 st 1 skall åklagaren hålla en sakframställning. Den skall utgöra en muntlig redogörelse för det faktiska händelseförloppet såsom åklagaren funnit det framgå av den verkställda förundersökningen. Åklagarens redogörelse skall präglas av objektivitet. Det innebär att omständigheter som kan vara till förmån för den tilltalade kan behöva redovisas, Karnov, Kommentaren till RB 46:6 not 1539.
Därefter skall, enligt samma lagrum, ”den tilltalade i den mån det behövs, beredas tillfälle att utveckla sin talan”. Enligt motiven, Karnov not 1540, skall sakframställningen inte ges formen av att hela den tilltalades version av händelseförloppet berättas eller presenteras. Endast ej tidigare preciserade invändningar mot åtalet, till exempel nödvärn, bör i korthet anges.
Lagstiftaren har alltså lagt i åklagarens hand att hålla en så objektiv sakframställning att försvararen inte skall behöva hålla en egen.
I praktiken innebär dessa regler att domstolen endast får höra åklagarens version av händelseförloppet. Det beror på att åklagaren i praktiken inte redovisar omständigheter i friande riktning.
Efter sakframställningen skall som bekant målsäganden och den tilltalade höras, RB 46:6 st 2.
Förhöret med den tilltalade skall, RB 37:1, som regel inledas av rätten varefter ledningen av förhöret skall övergå till åklagaren, som först skall hålla ett huvudförhör för att därefter gå över till ett motförhör.
I förarbetena, prop 1986/87:89 s133ff och 183f, har detta motiverats med att man vill ge den tilltalade möjlighet att under domarens neutrala ledning lämna en spontan berättelse. Så snart den ebbat ut skall domaren överlämna ledningen av förhöret till åklagaren. Denne har rätt att ställa ledande frågor men bör vara restriktiv med det till en början. Om den tilltalades berättelse fortfarande är torftig skall huvudförhöret först fortsätta. Därefter får åklagaren gå över till motförhör.
När motförhöret är slut får försvarsadvokaten ställa frågor, enligt motiven i form av återförhör vilket innebär att svensk rätt f n torde inta ståndpunkten att försvararen inte får ställa ledande frågor till sin egen klient. Enligt propositionen, aa s 177, blir det vid återförhör ”i allmänhet endast aktuellt med frågor på enskilda punkter”.
Detta innebär att lagstiftaren även har lagt förhöret med den tilltalade i åklagarens hand.
Rättvist mot den tilltalade?
Principen om parternas jämlikhet i processen upprätthålls alltså, enligt svensk rätt, bland annat genom att åklagaren men inte försvararen håller sakframställning och genom att åklagaren men inte försvararen håller huvudförhöret med den tilltalade.
Frågan är om detta är rättvist mot den tilltalade. Åklagaren är ju trots allt dennes motpart.
Låt oss kontrollera detta med verkligheten. I Knutby-målet står förhören med barnflickan och pastorn, som båda är åtalade, i centrum.
Förhöret med barnflickan började så här (jag har bara tagit med de inledande frågorna, inte svaren) Observera att den del som visas är avkortad:
Förhör med tilltalade Sara Svensson i Uppsala tingsrätt den 19 maj 2004:
F: Sara, vi pratade lite kort om din bakgrund i går både jag och din försvarare. Jag skulle vilja att du själv ger en lite mer utförlig beskrivning kanske av din uppväxt och också komma in på hur du kom i kontakt med Filadelfiaförsamlingen i Knutby och när det var.
F: Det är riktigt Sara, som vi sa i går, att du var enda barnet?
F: Hur blev vardagen för dig när din mamma hade dött sen?
F: Vad var det som lockade med församlingen i Knutby lite kort?
F: Du bodde inneboende med två tjejer sa du i Rimbo. Sen träffade du nån församlingsmedlem, Jonathan. Ska du berätta lite om det också.
F: Är det någonting ytterligare som du tycker att vi ska… du vill berätta om… din bakgrund innan vi går in på kanske lite mer när du började träffa Helge lite mer?
Det bör tilläggas att samtliga frågor ställdes i ett mycket förstående tonfall. Åklagaren markerade genomgående i varje fråga att hon ansåg att barnflickan talade sanning.
I detta exempel finns inga ledande frågor. Hela förhöret är ett huvudförhör. Åklagaren lägger sig verkligen vinn om att barnflickan ska få berätta sin egen historia in i minsta detalj. Åklagaren höll överhuvudtaget inte något motförhör med barnflickan. Det överlämnades med varm hand till pastorns försvarare.
På ytan tycks därför förhöret med barnflickan uppfylla lagstiftarens önskemål, åtminstone från barnflickans utgångspunkt, d.v.s. hon får lämna en spontan berättelse.
Frågan är dock om inte detta är en tillfällighet, som beror på att åklagaren i realiteten åberopar barnflickans utsaga som ett bevis mot pastorn till styrkande av att denne har anstiftat de gärningar som barnflickan är åtalad för. Det är således inte åklagarens objektivitetsplikt som gör att åklagaren låter barnflickan tala ut. Istället har åklagaren ett direkt intresse av att inte angripa hennes trovärdighet, nämligen intresset av att få pastorn fälld.
Egentligen skulle man alltså kunna hävda att åklagaren brutit mot sin objektivitetsplikt gentemot pastorn genom att inte förhöra barnflickan om de omständigheter som är ägnade att förringa hennes trovärdighet.
Låt oss så gå över till förhöret med pastorn. Observera att den del som visas är avkortad.
Förhör med tilltalade Helge Fossmo i Uppsala tingsrätt den 27 maj 2004:
F: Jag har förstått att du och Helen kom till Knutby 1997. Jag skulle vilja börja med att du beskriver eran relation, och om den förändrades under tiden i Knutby och framför allt hur eran relation var under hösten -99?
S: Hur långt bakåt ska jag gå?
F: Det jag är ute efter är framför allt under hösten -99 då.
F: Hur reagerade du på det att Åsa uttalade sig på det här sättet?
F: Du påstår att Åsa säger att det var fel av Helen…
F: Pratade du med andra människor om det?
F: Så om jag förstår dig så säger du du trodde på Åsa när Åsa sa att det var fel av Helen och reagera på det här sättet?
F: Hur påverkade det ditt förhållande till Helen då om du nu tyckte att hon reagerade på ett felaktigt sätt?
F: Pratade du med andra personer om relationen med Helen?
F: Du kanske har sett i utredningen att det finns andra personer som berättar att du har beskrivit Helen och att ni hade problem i äktenskapet?
F: Alexander Westman till exempel beskriver att du har berättat för honom att du uttrycker att du har problem i äktenskapet… och att det var Helen som var problemet?
F: Har du sagt också till honom att det var Helen som var problemet?
F: Marina Westman, har du pratat om ditt äktenskap med henne?
F: Vad har du sagt till henne då?
F: Har du beskrivit Helen för Åsa Waldau?
F: Vad har du sagt om Helen inför Åsa Waldau?
F: Har du beskrivit Helen som sur och gnällig?
F: Har du prata med Sara om Helen?
F: Ett annat alternativ var att Helen kunde förändras och då skulle det bli bra igen? Du skulle ha kunnat uttrycka dig på det sättet?
F: För mig låter det som trots det du säger då om ditt äktenskap med Helen så verkar det som du inte var särskilt nöjd med Helen och eran relation på det sätt som du uttalat dig inför andra personer om henne?
Nu är det annat ljud i skällan. Tonen i förhöret är genomgående skarp, konfronterande och redan från början starkt ifrågasättande. Åklagaren förmedlar genomgående att hennes åsikt är att pastorn ljuger om allt.
Något huvudförhör äger överhuvudtaget inte rum. Det är motförhör direkt. Det är inte tal om att hjälpa pastorn att ”under åklagarens ledning lämna en spontan berättelse”. Så fort pastorn försöker lämna ett svar konfronterar åklagaren honom med utsagor från andra förhörspersoner.
Pastorn berövades på så sätt sin rätt att få lägga fram sitt försvar i form av en spontan berättelse.
Föga överraskande
Föga överraskande visar ovan angivna exempel att åklagaren missbrukar rätten att hålla förhör med den tilltalade. Barnflickans utsaga användes som bevis mot pastorn, och pastorn utsattes för motförhör direkt.
Sammanfattningsvis är det min uppfattning att reglerna om sakframställning och förhör med den tilltalade i brottmål tillämpas så att den tilltalade inte får en rättvis möjlighet att försvara sig.
Resultatet blir i praktiken ofta att den tilltalades version aldrig läggs fram för domstolen på ett klart och tydligt sätt.
Detta beror på att brottmålsprocessen med tidens gång alltmera liknar tvistemålsprocessen. Polis och åklagare utreder oftast ensidigt i fällande riktning. Domstolen skall visserligen självmant bota bristerna om polis och åklagare fallerar. I praxis överlåter emellertid domstolen i allt ökande omfattning åt parterna själva att sörja för utredningen även i brottmål.
Därmed övervältras i praktiken ansvaret för att ge den tilltalade en rättvis möjlighet att försvara sig på försvararen, och frågan är hur vi skall hantera den situationen.
I praxis går utvecklingen mot att försvarare allt oftare håller egna sakframställningar. Jag tror det är viktigt att hålla fast vid och utveckla den trenden. Jag håller alltid utförliga sakframställningar i samtliga brottmål, med undantag för dem där det faktiska händelseförloppet är mycket enkelt och redan från början ligger i öppen dager.
När det gäller förhöret med den tilltalade är situationen svårare eftersom det fortfarande är fast praxis att följa den ovan angivna förhörsordningen, d.v.s. att låta åklagaren börja. Det bör dock framhållas att det redan enligt nu gällande lag finns en möjlighet för rätten att låta försvararen hålla huvudförhör med den tilltalade, se RB 37:1. Jag har dock bara vid ett enda tillfälle fått gehör för ett yrkande om att få börja.
En annan möjlighet är att kräva att den tilltalade själv ska få inleda med ett eget anförande, vilket domstolen nästan alltid tillåter.
Vidare är det naturligtvis viktigt att försvararen är aktiv och avbryter för det fall att rätten eller åklagaren missbrukar bestämmelsen i RB 37:1.
De lege ferenda bör förhörsordningen med den tilltalade ändras. Att tro att rätten och den tilltalades motpart, åklagaren, är de som är bäst skickade att tillse att den tilltalade ges en rättvis möjlighet att försvara sig är ett synsätt som tillhör en svunnen tid. Reglerna i rättegångsbalken skrevs huvudsakligen på 1930- och 1940-talen, då försvararens roll var betydligt mera undanskymd än vad den är i dag.
För mig är det uppenbart att den som är bäst skickad att hålla huvudförhöret med den tilltalade är försvararen. Försvararen har lojalitets- och tystnadsplikt, och skall med nit och omsorg verka för sakens riktiga belysning, dvs det faktiska händelseförloppet som den tilltalade ser det. Det är därför försvararen, inte åklagaren, som har klart bäst möjlighet att genom sammanträden mm kartlägga den tilltalades version.
PER E SAMUELSSON, advokat