Offentligare rättegångar?
Nr 2 2004 Årgång 70
Den direktsända rättegången i målet mot utrikesministerns förmodade baneman har lett till en välkommen och livlig diskussion om rättegångar som direktsänds i radio och TV.
Rättsväsendet har på delvis förståeliga grunder varit motståndare till en ökad offentlighet.
Medierna har i motsvarande mån propagerat för en större öppenhet.
Rättsväsendet har på delvis förståeliga grunder varit motståndare till en ökad offentlighet.
Medierna har i motsvarande mån propagerat för en större öppenhet.
Meningarna är idag delade såväl hos allmänheten som hos åklagare, domare och inte minst bland advokater. Min personliga uppfattning är att tiden nu är mogen för att se över reglerna om bandupptagning liksom fotografiförbudet i rättegångsbalken. Vi borde verka för att den grundlagsskyddade offentlighetsprincipen kommer till uttryck också i verkligheten, utan att för den skull tillåta avarter av den typ som amerikansk TV erbjuder.
Direktsända rättegångar i radio eller TV är när de riskerar att skada utredningen direkt olämpliga. En avvägning mellan utredningsintresset och offentlighetskravet måste alltid ske. Personvärnet måste beaktas. Denna prövning skall domstolarna fortsätta att göra. Domstolarna skall inte bli några underhållningsarenor där en rättvis och väl genomförd rättegång får stå tillbaka till förmån för underhållningskanaler som Court-TV i USA. Men detta innebär inte att en ökad öppenhet ska förhindras i det stora antal fall där dessa hänsyn med övertygande styrka inte gör sig gällande.
ENLIGT REGERINGSFORMEN skall domstolsförhandlingar vara offentliga. Bestämmelsen syftar ytterst till att skapa förtroende genom att medborgaren har insyn i rättskipningen. Denna offentlighetsprincip är en av grundvalarna i en demokrati, till skillnad från vad som gäller i diktaturer, där nämligen hemliga rättegångar i stället är legio. Redan före den nya rättegångsbalkens ikraftträdande för snart sextio år sedan fanns ett stort antal tingsställen förlagda till snart sagt varje stad och större ort. Dit har allmänheten under århundraden kommit och kunnat följa rättegångarna. Det var ofta som vittnen eller brottsoffer på dessa orter hade anledning känna obehag inför denna mycket påtagliga offentlighet. Problemet med att värna dessa förhörspersoners integritet är således inte nytt. I dag har dock avståndet mellan den enskilde och domstolen ökat. Tingsrätterna har av nödvändighet reducerats till antal. En rad ärenden som tidigare handlades av domstolarna har likaså av goda skäl överförts till andra myndigheter. Utvecklingen går mot en välbehövlig renodling av domstolarnas verksamhet. Allmänhetens insyn i och kontakt med domstolarna är därför begränsad till de få tillfällen i livet, i genomsnitt en gång, som den enskilde är hänvisad till att besöka en domstol.
Domstolen kan som bekant besluta om stängda dörrar t.ex. där det är fråga om unga lagöverträdare. Alla som är närvarande vid en rättegång har emellertid rätt att på band spela in vad som sägs och därefter förfoga över bandet efter eget skön. Domstolen har dock till skydd för utredningsintresset möjlighet att förbjuda såväl fonetisk bandupptagning under rättegången som direktsändning i medierna. Enligt denna bestämmelse äger rätten förbjuda bandupptagning när detta kan vara till skada för utredningen om någon som ska höras upplever upptagningen som besvärande. Regeln om förbud mot bandupptagning är ursprungligen avsedd för fonetiska bandupptagningar. Av förarbetena framgår att departementschefen avsåg att undanta direktsändning från lagens tillämpningsområde. Chefs-JO Eklundh har emellertid vid sin granskning av Palmerättegången (1992/93:JO1 s. 26) funnit att bestämmelsen kan tillämpas också på direktsändningar. Det motsägelsefulla i sammanhanget är att även om domstolen förbjuder bandupptagning står det envar fritt att begära ut domstolens egen bandupptagning och därefter sända denna i etern. Detta var just vad som skedde med förhöret av Anna Lindhs misstänkte mördare.
FOTOGRAFIFÖRBUDET INNEBÄR att det är förbjudet att fotografera i rättssalen. Domstolen kan inte dispensera från detta förbud. Däremot kan vem som helst på vilken allmän plats som helst, t.ex. på väg in och ut från rättssalen, fotograferas och då ofta under rätt förödmjukande former. Fotografiförbudet har sin bakgrund i 1940-talets teknik. Fotoblixtar skulle störa rättegången och ansågs därtill farliga med hänsyn till att de spred fosfor. Vi har i dag en helt ny teknik som möjliggör överföring av såväl ljud som bild på ett i det närmaste omärkbart sätt och som inte heller riskerar att störa rättegången i teknisk mening. Denna nya teknik öppnar därför nya möjligheter att ytterligare öppna rättegångssalen för allmänhetens insyn.
Offentligheten är en grundpelare i en demokrati. Är inte då offentligheten tillgodosedd som det är? I den meningen att allmänheten har en teoretisk möjlighet att närvara vid en rättegång som inte hålls inom stängda dörrar är svaret ja. Men under Anna Lindh-rättegången erbjöds endast nio av de nittio platserna till allmänheten. Resten var reserverade för medierna. Det var olyckligt men praktiskt nödvändigt. Offentligheten har flera grunder utöver de demokratiska såsom kontroll, insyn och legitimitet. Medierna kan aldrig ersätta allmänheten i dessa hänseenden. Ett tidnings- eller TV-referat är en beskrivning av hur en enskild journalist uppfattar och tolkar ett händelseförlopp. Ett referat utelämnar också information, medvetet eller omedvetet. Detta är en nog så viktig ofullkomlighet. Allmänhetens förståelse för såväl lagstiftarens som domstolarnas arbete borde öka om allmänheten gavs möjlighet att följa rättegångar genom direktsändningar. Legitimiteten i domstolarnas verksamhet skulle gagnas av detta.
MEDIERNAS ANSVAR vid redovisning av rättsliga frågor är stort. Det är inte alltid som man lyckas. Granskningen av domstolarnas verksamhet tenderar ibland att få slagsida. Ofta helt omedvetet tror jag. Men när medierna under lång tid med stor uppmärksamhet indirekt utpekar någon som skyldig till ett brott och dessutom påstår att vederbörande riskerar tio års fängelse förpliktigar detta. När den misstänkte sedan frikänns i brist på bevis eller får två års fängelse skapar det en bristande tilltro inte bara till medierna, utan – vad värre är – till domstolarna och rättsväsendet i stort. Därför är den direkta offentligheten det bästa sättet för svenska folket att granska och förstå vad som äger rum i en domstol. Folkbildningsaspekten bör inte underskattas. Härtill kommer att en sådan ordning kanske kan bidra till att tyngdpunkten i mediernas rapportering skulle förläggas till huvudförhandlingen och inte som nu till förundersökningen.
Argument som brukar anföras mot direktsända rättegångar är att vittnen kan lyssna på vad andra vittnen säger. Det är riktigt, men vittnen kan ju samråda redan i dag då de möts inför huvudförhandlingen eller på annat sätt söka kontakt. Dessutom tror jag att vittnens förhållningssätt till sanningen inte påverkas av om rättegången direktsänds eller inte. Om vittnet vill ljuga kommer han att göra det oberoende av om ljud- eller bildupptagning äger rum. Att vittnets utsaga omedvetet kan påverkas av vad andra vittnen säger är också en risk, men i uppmärksammade mål är denna osäkerhet svår att undvika också av andra skäl, till exempel mediernas rapportering under förundersökningen och rättegången.
EN ANNAN FARA som brukar påtalas är att radio- och TV-sända rättegångar riskerar att påverka också advokaterna och deras förhållningssätt i domstolen. Man befarar att den genuina försvararrollen kommer att ersättas av skådespeleri och estradkonst till men för den seriösa advokatrollen. Det kan ligga något i att den mediala uppmärksamheten kan påverka försvararnas sätt att uppträda i den meningen att det ställs ökade krav på att vara pedagogisk. Jag kan inte se att det innebär något negativt. I den mån advokaten inte sköter sitt uppdrag på ett professionellt sätt i övrigt lär det ju i stället visa sig och därigenom kunna fungera som en konsumentupplysning.
De pressetiska överväganden som direktsändningar föranleder skiljer sig i princip inte åt från vad tryckta medier har att ta ställning till. Dessutom är en direktsändning till förmån för den enskilde i den meningen att denne ges möjlighet att – utan att bli klippt – redogöra för sin syn på händelseförloppet. Ytterst skulle direktsända rättegångar öka kraven på medierna. De skulle i likhet med domstolarna få en hälsosam kontroll från medborgarna som också den skulle kunna bidra till att öka kvaliteten hos mediernas bevakning i rättsliga frågor.
Oberoende av vad man tycker i denna fråga är det min fasta övertygelse att vi på sikt kommer att höra och se direktsända rättegångar i ökad utsträckning. Därför anser jag att rättsväsendet skall ta initiativ till en översyn av nuvarande regelverk.
ANNE RAMBERG
Generalsekreterare
Direktsända rättegångar i radio eller TV är när de riskerar att skada utredningen direkt olämpliga. En avvägning mellan utredningsintresset och offentlighetskravet måste alltid ske. Personvärnet måste beaktas. Denna prövning skall domstolarna fortsätta att göra. Domstolarna skall inte bli några underhållningsarenor där en rättvis och väl genomförd rättegång får stå tillbaka till förmån för underhållningskanaler som Court-TV i USA. Men detta innebär inte att en ökad öppenhet ska förhindras i det stora antal fall där dessa hänsyn med övertygande styrka inte gör sig gällande.
ENLIGT REGERINGSFORMEN skall domstolsförhandlingar vara offentliga. Bestämmelsen syftar ytterst till att skapa förtroende genom att medborgaren har insyn i rättskipningen. Denna offentlighetsprincip är en av grundvalarna i en demokrati, till skillnad från vad som gäller i diktaturer, där nämligen hemliga rättegångar i stället är legio. Redan före den nya rättegångsbalkens ikraftträdande för snart sextio år sedan fanns ett stort antal tingsställen förlagda till snart sagt varje stad och större ort. Dit har allmänheten under århundraden kommit och kunnat följa rättegångarna. Det var ofta som vittnen eller brottsoffer på dessa orter hade anledning känna obehag inför denna mycket påtagliga offentlighet. Problemet med att värna dessa förhörspersoners integritet är således inte nytt. I dag har dock avståndet mellan den enskilde och domstolen ökat. Tingsrätterna har av nödvändighet reducerats till antal. En rad ärenden som tidigare handlades av domstolarna har likaså av goda skäl överförts till andra myndigheter. Utvecklingen går mot en välbehövlig renodling av domstolarnas verksamhet. Allmänhetens insyn i och kontakt med domstolarna är därför begränsad till de få tillfällen i livet, i genomsnitt en gång, som den enskilde är hänvisad till att besöka en domstol.
Domstolen kan som bekant besluta om stängda dörrar t.ex. där det är fråga om unga lagöverträdare. Alla som är närvarande vid en rättegång har emellertid rätt att på band spela in vad som sägs och därefter förfoga över bandet efter eget skön. Domstolen har dock till skydd för utredningsintresset möjlighet att förbjuda såväl fonetisk bandupptagning under rättegången som direktsändning i medierna. Enligt denna bestämmelse äger rätten förbjuda bandupptagning när detta kan vara till skada för utredningen om någon som ska höras upplever upptagningen som besvärande. Regeln om förbud mot bandupptagning är ursprungligen avsedd för fonetiska bandupptagningar. Av förarbetena framgår att departementschefen avsåg att undanta direktsändning från lagens tillämpningsområde. Chefs-JO Eklundh har emellertid vid sin granskning av Palmerättegången (1992/93:JO1 s. 26) funnit att bestämmelsen kan tillämpas också på direktsändningar. Det motsägelsefulla i sammanhanget är att även om domstolen förbjuder bandupptagning står det envar fritt att begära ut domstolens egen bandupptagning och därefter sända denna i etern. Detta var just vad som skedde med förhöret av Anna Lindhs misstänkte mördare.
FOTOGRAFIFÖRBUDET INNEBÄR att det är förbjudet att fotografera i rättssalen. Domstolen kan inte dispensera från detta förbud. Däremot kan vem som helst på vilken allmän plats som helst, t.ex. på väg in och ut från rättssalen, fotograferas och då ofta under rätt förödmjukande former. Fotografiförbudet har sin bakgrund i 1940-talets teknik. Fotoblixtar skulle störa rättegången och ansågs därtill farliga med hänsyn till att de spred fosfor. Vi har i dag en helt ny teknik som möjliggör överföring av såväl ljud som bild på ett i det närmaste omärkbart sätt och som inte heller riskerar att störa rättegången i teknisk mening. Denna nya teknik öppnar därför nya möjligheter att ytterligare öppna rättegångssalen för allmänhetens insyn.
Offentligheten är en grundpelare i en demokrati. Är inte då offentligheten tillgodosedd som det är? I den meningen att allmänheten har en teoretisk möjlighet att närvara vid en rättegång som inte hålls inom stängda dörrar är svaret ja. Men under Anna Lindh-rättegången erbjöds endast nio av de nittio platserna till allmänheten. Resten var reserverade för medierna. Det var olyckligt men praktiskt nödvändigt. Offentligheten har flera grunder utöver de demokratiska såsom kontroll, insyn och legitimitet. Medierna kan aldrig ersätta allmänheten i dessa hänseenden. Ett tidnings- eller TV-referat är en beskrivning av hur en enskild journalist uppfattar och tolkar ett händelseförlopp. Ett referat utelämnar också information, medvetet eller omedvetet. Detta är en nog så viktig ofullkomlighet. Allmänhetens förståelse för såväl lagstiftarens som domstolarnas arbete borde öka om allmänheten gavs möjlighet att följa rättegångar genom direktsändningar. Legitimiteten i domstolarnas verksamhet skulle gagnas av detta.
MEDIERNAS ANSVAR vid redovisning av rättsliga frågor är stort. Det är inte alltid som man lyckas. Granskningen av domstolarnas verksamhet tenderar ibland att få slagsida. Ofta helt omedvetet tror jag. Men när medierna under lång tid med stor uppmärksamhet indirekt utpekar någon som skyldig till ett brott och dessutom påstår att vederbörande riskerar tio års fängelse förpliktigar detta. När den misstänkte sedan frikänns i brist på bevis eller får två års fängelse skapar det en bristande tilltro inte bara till medierna, utan – vad värre är – till domstolarna och rättsväsendet i stort. Därför är den direkta offentligheten det bästa sättet för svenska folket att granska och förstå vad som äger rum i en domstol. Folkbildningsaspekten bör inte underskattas. Härtill kommer att en sådan ordning kanske kan bidra till att tyngdpunkten i mediernas rapportering skulle förläggas till huvudförhandlingen och inte som nu till förundersökningen.
Argument som brukar anföras mot direktsända rättegångar är att vittnen kan lyssna på vad andra vittnen säger. Det är riktigt, men vittnen kan ju samråda redan i dag då de möts inför huvudförhandlingen eller på annat sätt söka kontakt. Dessutom tror jag att vittnens förhållningssätt till sanningen inte påverkas av om rättegången direktsänds eller inte. Om vittnet vill ljuga kommer han att göra det oberoende av om ljud- eller bildupptagning äger rum. Att vittnets utsaga omedvetet kan påverkas av vad andra vittnen säger är också en risk, men i uppmärksammade mål är denna osäkerhet svår att undvika också av andra skäl, till exempel mediernas rapportering under förundersökningen och rättegången.
EN ANNAN FARA som brukar påtalas är att radio- och TV-sända rättegångar riskerar att påverka också advokaterna och deras förhållningssätt i domstolen. Man befarar att den genuina försvararrollen kommer att ersättas av skådespeleri och estradkonst till men för den seriösa advokatrollen. Det kan ligga något i att den mediala uppmärksamheten kan påverka försvararnas sätt att uppträda i den meningen att det ställs ökade krav på att vara pedagogisk. Jag kan inte se att det innebär något negativt. I den mån advokaten inte sköter sitt uppdrag på ett professionellt sätt i övrigt lär det ju i stället visa sig och därigenom kunna fungera som en konsumentupplysning.
De pressetiska överväganden som direktsändningar föranleder skiljer sig i princip inte åt från vad tryckta medier har att ta ställning till. Dessutom är en direktsändning till förmån för den enskilde i den meningen att denne ges möjlighet att – utan att bli klippt – redogöra för sin syn på händelseförloppet. Ytterst skulle direktsända rättegångar öka kraven på medierna. De skulle i likhet med domstolarna få en hälsosam kontroll från medborgarna som också den skulle kunna bidra till att öka kvaliteten hos mediernas bevakning i rättsliga frågor.
Oberoende av vad man tycker i denna fråga är det min fasta övertygelse att vi på sikt kommer att höra och se direktsända rättegångar i ökad utsträckning. Därför anser jag att rättsväsendet skall ta initiativ till en översyn av nuvarande regelverk.
ANNE RAMBERG
Generalsekreterare