Vad får rättssäkerheten kosta?
Nr 6 2003 Årgång 69
Jag har valt att i detta nummer av Advokaten beröra några aktuella frågor som på olika plan är centrala inte bara för vår yrkesroll utan kanske än mer för den enskilde.
Access to justice är den kanske mest konkreta och ständigt aktuella frågan.
Det torde inte vara någon underdrift att påstå att det svenska rättsväsendet är kraftigt underfinansierat. Rättsväsendet kostar cirka 25 miljarder kronor. Advokaterna finansieras av skattemedel via rättshjälp, offentliga försvar, offentliga biträden och målsägandebiträden med totalt cirka 850 miljoner kronor. Det är kostnaden för att medborgaren skall ha rätt till juridiskt biträde och få sin sak rättsligt prövad. Ett grundläggande krav i en demokrati och rättsstat. Samhällets ökade krav på besparingsåtgärder har drabbat domstolsväsendet och övriga delar av rättsväsendet hårt. På sikt riskerar också advokaterna att ytterligare drabbas och därmed medborgarna.
Tillsammans med bland annat DV:s generaldirektör har jag nyligen deltagit i ett sammanträde hos justieministern. De ökade kostnaderna för offentliga försvar och målsägandebiträden diskuterades. En tanke som jag framförde är att åklagarna också skulle åläggas att uppge tidsåtgång fördelad på de olika momenten i handläggningen. En sådan redovisning skulle åskådliggöra vilka resurser som utnyttjas och hur dessa tidsmässigt fördelas mellan åklagaren och försvaret. Att ta fram kostnaderna för varje enskilt brottmål fördelat på respektive aktör, domare, åklagare och advokat vore givetvis ett ännu mer ändamålsenligt tillvägagångssätt. Men detta uppges vara omöjligt.
EN ANNAN CENTRAL fråga är advokatyrkets oberoende i framtiden. Kommissionären Mario Monti med ansvar för EU:s mycket inflytelserika och centrala konkurrensmyndighet har engagerat sig i regleringen av de fria yrkena och därmed också advokatyrket. Han har under våren presenterat ett radikalt förslag till förändringar. Det bygger på tanken att advokatyrket i likhet med andra yrken med uppgift att tillhandahålla tjänster, arkitekter, börsmäklare, läkare, revisorer eller bankanställda skall vara underkastade konkurrensneutrala och i princip icke självregulatoriska kontrollorgan. Regler om krav på oberoende, om ägande och om förbud mot intressekonflikter m.m. kan komma att betraktas som otillåten konkurrensbegränsning.
Det finns många olika skäl till varför advokatyrket har varit underkastat särreglering inte bara i Sverige, utan i alla demokratier. Det är ett samhällsintresse att det finns en fri och oberoende advokatkår. Detta bekräftades också nyligen av EG-domstolen i det uppmärksammade s.k. NOVA-målet. En oberoende advokatkår liksom en opartisk domarkår har ansetts utgöra en garanti för upprätthållandet av ”the rule of law”.
Till skillnad från många andra länder har vi inte haft något advokatmonopol eller advokattvång. I Sverige kan man uppträda i domstol med eller utan ombud. Valet av ombud är helt fritt och inte begränsat till advokater. Den svenska juridiska tjänstemarknaden är således fri, med undantag för de offentliga försvaren. Mario Montis utspel är föranlett av de monopol och särskilda privilegier som advokater åtnjuter i andra EU-länder. Konkurrensmyndigheterna i dessa länder har också under senare år initierat granskning av den juridiska tjänstemarknaden inklusive advokatmarknaden, någonting som vi i Sverige, till skillnad från bland annat Norge och Danmark, hittills har sluppit.
Det finns dock anledning att befara att ett nytt EU-direktiv, där advokaternas oberoende äventyras i syfte att underlätta konkurrensen. En av de viktigaste frågorna för de europeiska advokatsamfunden och den europeiska advokatorganisationen CCBE är därför att tydliggöra advokatens roll som oberoende rådgivare. Om EU:s och Montis vision genomförs riskerar vi att advokatetiken kommer att försvinna på konkurrensens altare. De lägsta kraven på advokatetik och kvalitet riskerar att bli normgivande på en sådan marknad.
EN FRÅGA SOM i lika hög grad berör grundvalen för advokatyrket är reglerna om intressekonflikter. Frågan om regleringen av intressekonflikter är central i advokatverksamheten. Intressekonflikter är inte förbehållna vår verksamhet. Såväl inom privatlivet som politik, forskning och affärsverksamhet ställs de inblandade inför svåra dilemman. Revisorernas konflikt mellan de olika hänsyn de är skyldiga att iaktta är ett annat exempel. Advokat–klient-relationen är unik. Advokatens obetingade lojalitetsplikt utgör yrkets kärna. Jävet är inte någonting parterna kan förfoga över. Detta torde gälla som huvudregel såväl i civil law- som common law-jurisdiktioner. Regelverken kring intressekonflikter har dock sin bakgrund i advokatens roll som rättegångsombud. Det har på senare år skett en förskjutning mot en mer rådgivande roll. Advokaten tenderar också att alltmer utvecklas till en ”transaktionsjurist”.
En ändamålsenlig reglering av intressekonflikter är, liksom tystnadsplikten och oberoendet, ett allmänt intresse som måste tillgodoses och skyddas. Den kan följaktligen inte bara ses utifrån enskilda klienters önskemål eller de snabbväxande stora advokatbyråernas önskan att mjuka upp regelverket. Samtidigt kräver utvecklingen en analys av begreppet intressekonflikt, liksom en översyn och ett förtydligande av vad som gäller. Samhällsutvecklingen har aktualiserat en lång rad nya problemställningar. Internationaliseringen av affärslivet och vårt medlemskap i EU kräver också en harmonisering av regelverken i medlemsländerna. Sådant arbete pågår. Utgångspunkten är att regelverket måste kunna tillämpas inom alla de fält där en advokat är verksam. Frågor om klientens samtycke, s.k. Chinese walls, det allmännas intresse av att ha tillgång till experter, ägarförhållanden i advokatbyrån samt advokatens egna – finansiella eller personliga – intressen är exempel på frågor som bör analyseras. Reglerna har också implikationer från konkurrenssynpunkt. Det är otillfredsställande om de mindre nogräknade advokatbyråerna uppnår konkurrensfördelar på bekostnad av andra som följer regelverket. Lösningen är inte ett övergivande av grundläggande värden, utan ett tydligt och tidsanpassat regelverk. Styrelsen har tillsatt en arbetsgrupp som skall titta på intressekonfliktsrelaterade frågor.
SAMFUNDET HAR UNDER SOMMAREN avgivit yttrande över Göteborgsutredningens förslag till införande av maskeringsförbud vid demonstrationer och andra folksamlingar. Förslaget föranledde en sällan skådad kritik från en rad tunga remissinstanser. Också samfundet var synnerligen kritiskt. Det var inte bara ett utomordentligt dåligt genomtänkt förslag där jultomten redan innan han hinner sätta på sig tomtemasken i julruschen riskerar att göra sig skyldig till brott. Detsamma gäller de poliser i kravallutrustning eller de brandmän som kallas till platsen för en folksamling. Förslaget innebar också en betydande inskränkning av grundläggande rättigheter utan motsvarande effektivitetsvinster. Därtill kommer att de slutsatser utredningen drar om behovet av lagstiftning är utomordentligt svårtillgängliga.
EN ANNAN FRÅGA som har aktualiserats under sommaren är ICC-domstolens verksamhet. Sverige har tillsammans med 90 stater, däribland USA, undertecknat ett avtal om inrättande av en permanent domstol för krigsförbrytelser. Det har samtliga EU-länder också gjort, liksom det övervägande flertalet av demokratiska stater. Domstolen påbörjade sitt arbete den 1 juli 2002. USA har valt att frånträda avtalet. USA har i stället stoppat det militära biståndet till 35 länder därför att de samarbetar med ICC-domstolen och vägrar att underteckna ett avtal där de lovar att inte lämna ut amerikanska medborgare till domstolen. USA har lyckats få ungefär 50 länder att förbinda sig att inte utlämna amerikanska medborgare. Dessa länder är fattiga och alla beroende av USA. Det är beklagligt att den nuvarande amerikanska administrationen missat en uppenbar möjlighet att stärka skyddet för mänskliga rättigheter. Ur samfundets perspektiv kan vi medverka till respekten för mänskliga rättigheter inom ramen för en i anslutning till domstolen inrättad ”ICC bar”. Denna har till syfte att skapa ett regelverk i bland annat etiska frågor avseende förfarandet inför domstolen.
ANNE RAMBERG
Generalsekreterare
Det torde inte vara någon underdrift att påstå att det svenska rättsväsendet är kraftigt underfinansierat. Rättsväsendet kostar cirka 25 miljarder kronor. Advokaterna finansieras av skattemedel via rättshjälp, offentliga försvar, offentliga biträden och målsägandebiträden med totalt cirka 850 miljoner kronor. Det är kostnaden för att medborgaren skall ha rätt till juridiskt biträde och få sin sak rättsligt prövad. Ett grundläggande krav i en demokrati och rättsstat. Samhällets ökade krav på besparingsåtgärder har drabbat domstolsväsendet och övriga delar av rättsväsendet hårt. På sikt riskerar också advokaterna att ytterligare drabbas och därmed medborgarna.
Tillsammans med bland annat DV:s generaldirektör har jag nyligen deltagit i ett sammanträde hos justieministern. De ökade kostnaderna för offentliga försvar och målsägandebiträden diskuterades. En tanke som jag framförde är att åklagarna också skulle åläggas att uppge tidsåtgång fördelad på de olika momenten i handläggningen. En sådan redovisning skulle åskådliggöra vilka resurser som utnyttjas och hur dessa tidsmässigt fördelas mellan åklagaren och försvaret. Att ta fram kostnaderna för varje enskilt brottmål fördelat på respektive aktör, domare, åklagare och advokat vore givetvis ett ännu mer ändamålsenligt tillvägagångssätt. Men detta uppges vara omöjligt.
EN ANNAN CENTRAL fråga är advokatyrkets oberoende i framtiden. Kommissionären Mario Monti med ansvar för EU:s mycket inflytelserika och centrala konkurrensmyndighet har engagerat sig i regleringen av de fria yrkena och därmed också advokatyrket. Han har under våren presenterat ett radikalt förslag till förändringar. Det bygger på tanken att advokatyrket i likhet med andra yrken med uppgift att tillhandahålla tjänster, arkitekter, börsmäklare, läkare, revisorer eller bankanställda skall vara underkastade konkurrensneutrala och i princip icke självregulatoriska kontrollorgan. Regler om krav på oberoende, om ägande och om förbud mot intressekonflikter m.m. kan komma att betraktas som otillåten konkurrensbegränsning.
Det finns många olika skäl till varför advokatyrket har varit underkastat särreglering inte bara i Sverige, utan i alla demokratier. Det är ett samhällsintresse att det finns en fri och oberoende advokatkår. Detta bekräftades också nyligen av EG-domstolen i det uppmärksammade s.k. NOVA-målet. En oberoende advokatkår liksom en opartisk domarkår har ansetts utgöra en garanti för upprätthållandet av ”the rule of law”.
Till skillnad från många andra länder har vi inte haft något advokatmonopol eller advokattvång. I Sverige kan man uppträda i domstol med eller utan ombud. Valet av ombud är helt fritt och inte begränsat till advokater. Den svenska juridiska tjänstemarknaden är således fri, med undantag för de offentliga försvaren. Mario Montis utspel är föranlett av de monopol och särskilda privilegier som advokater åtnjuter i andra EU-länder. Konkurrensmyndigheterna i dessa länder har också under senare år initierat granskning av den juridiska tjänstemarknaden inklusive advokatmarknaden, någonting som vi i Sverige, till skillnad från bland annat Norge och Danmark, hittills har sluppit.
Det finns dock anledning att befara att ett nytt EU-direktiv, där advokaternas oberoende äventyras i syfte att underlätta konkurrensen. En av de viktigaste frågorna för de europeiska advokatsamfunden och den europeiska advokatorganisationen CCBE är därför att tydliggöra advokatens roll som oberoende rådgivare. Om EU:s och Montis vision genomförs riskerar vi att advokatetiken kommer att försvinna på konkurrensens altare. De lägsta kraven på advokatetik och kvalitet riskerar att bli normgivande på en sådan marknad.
EN FRÅGA SOM i lika hög grad berör grundvalen för advokatyrket är reglerna om intressekonflikter. Frågan om regleringen av intressekonflikter är central i advokatverksamheten. Intressekonflikter är inte förbehållna vår verksamhet. Såväl inom privatlivet som politik, forskning och affärsverksamhet ställs de inblandade inför svåra dilemman. Revisorernas konflikt mellan de olika hänsyn de är skyldiga att iaktta är ett annat exempel. Advokat–klient-relationen är unik. Advokatens obetingade lojalitetsplikt utgör yrkets kärna. Jävet är inte någonting parterna kan förfoga över. Detta torde gälla som huvudregel såväl i civil law- som common law-jurisdiktioner. Regelverken kring intressekonflikter har dock sin bakgrund i advokatens roll som rättegångsombud. Det har på senare år skett en förskjutning mot en mer rådgivande roll. Advokaten tenderar också att alltmer utvecklas till en ”transaktionsjurist”.
En ändamålsenlig reglering av intressekonflikter är, liksom tystnadsplikten och oberoendet, ett allmänt intresse som måste tillgodoses och skyddas. Den kan följaktligen inte bara ses utifrån enskilda klienters önskemål eller de snabbväxande stora advokatbyråernas önskan att mjuka upp regelverket. Samtidigt kräver utvecklingen en analys av begreppet intressekonflikt, liksom en översyn och ett förtydligande av vad som gäller. Samhällsutvecklingen har aktualiserat en lång rad nya problemställningar. Internationaliseringen av affärslivet och vårt medlemskap i EU kräver också en harmonisering av regelverken i medlemsländerna. Sådant arbete pågår. Utgångspunkten är att regelverket måste kunna tillämpas inom alla de fält där en advokat är verksam. Frågor om klientens samtycke, s.k. Chinese walls, det allmännas intresse av att ha tillgång till experter, ägarförhållanden i advokatbyrån samt advokatens egna – finansiella eller personliga – intressen är exempel på frågor som bör analyseras. Reglerna har också implikationer från konkurrenssynpunkt. Det är otillfredsställande om de mindre nogräknade advokatbyråerna uppnår konkurrensfördelar på bekostnad av andra som följer regelverket. Lösningen är inte ett övergivande av grundläggande värden, utan ett tydligt och tidsanpassat regelverk. Styrelsen har tillsatt en arbetsgrupp som skall titta på intressekonfliktsrelaterade frågor.
SAMFUNDET HAR UNDER SOMMAREN avgivit yttrande över Göteborgsutredningens förslag till införande av maskeringsförbud vid demonstrationer och andra folksamlingar. Förslaget föranledde en sällan skådad kritik från en rad tunga remissinstanser. Också samfundet var synnerligen kritiskt. Det var inte bara ett utomordentligt dåligt genomtänkt förslag där jultomten redan innan han hinner sätta på sig tomtemasken i julruschen riskerar att göra sig skyldig till brott. Detsamma gäller de poliser i kravallutrustning eller de brandmän som kallas till platsen för en folksamling. Förslaget innebar också en betydande inskränkning av grundläggande rättigheter utan motsvarande effektivitetsvinster. Därtill kommer att de slutsatser utredningen drar om behovet av lagstiftning är utomordentligt svårtillgängliga.
EN ANNAN FRÅGA som har aktualiserats under sommaren är ICC-domstolens verksamhet. Sverige har tillsammans med 90 stater, däribland USA, undertecknat ett avtal om inrättande av en permanent domstol för krigsförbrytelser. Det har samtliga EU-länder också gjort, liksom det övervägande flertalet av demokratiska stater. Domstolen påbörjade sitt arbete den 1 juli 2002. USA har valt att frånträda avtalet. USA har i stället stoppat det militära biståndet till 35 länder därför att de samarbetar med ICC-domstolen och vägrar att underteckna ett avtal där de lovar att inte lämna ut amerikanska medborgare till domstolen. USA har lyckats få ungefär 50 länder att förbinda sig att inte utlämna amerikanska medborgare. Dessa länder är fattiga och alla beroende av USA. Det är beklagligt att den nuvarande amerikanska administrationen missat en uppenbar möjlighet att stärka skyddet för mänskliga rättigheter. Ur samfundets perspektiv kan vi medverka till respekten för mänskliga rättigheter inom ramen för en i anslutning till domstolen inrättad ”ICC bar”. Denna har till syfte att skapa ett regelverk i bland annat etiska frågor avseende förfarandet inför domstolen.
ANNE RAMBERG
Generalsekreterare