Disciplinärenden
Nr 1 2003 Årgång 69
Advokat har förmått annan person att gentemot honom ikläda sig en uppenbart oskälig dröjsmålsränta. Varning tilldelad.
1. I X-TIDNINGEN fanns den 13 januari 2002 en artikel under rubrikerna ’’M-politiker på väg att göra ränteklipp’’ och ’’Tomtaffär kan bli dyr för V-ort skattebetalare’’.
I artikeln upplystes läsaren om att advokaten A den 1 augusti 2001 till annan person lånat ut 1120000 kr för att låntagaren skulle kunna köpa en sjötomt på Z-ö för 1460000 kr.
Enligt en angivna dag utfärdad revers skulle beloppet löpa med en årsränta av 5 %, lånet förfalla till betalning den 1 november 2001 samt, om skulden inte rättidigt reglerades, dröjsmålsränta utgå med 4 % per påbörjad kalendermånad.
Låntagaren förvärvade tomten samma dag som han utfärdade reversen.
Den 17 oktober 2001 beslöt kommunstyrelsen i V-ort kommun att utnyttja sin förköpsrätt beträffande den aktuella fastigheten. Låntagaren försattes därvid i dröjsmål vad gäller infriandet av sin skuld till A.
I ytterligare artiklar i samma tidning den 17 och den 21 januari 2002 har i saken lämnats bl a följande uppgifter.
Den 24 oktober 2001 skickade A till kommunen ett brev, i vilket han på låntagarens vägnar krävde ersättning för omkostnader, som denne haft i samband med fastighetsaffären, med 727000 kr.
När låntagaren själv i december samma år gjorde sådan framställning, yrkade han endast cirka 414000 kr.
Den 17 januari 2002 gjorde kommunen och A:s låntagare upp. Låntagaren fick då det belopp om 1460000 kr, som tomten kostat, samt 414860 kr i ersättning för omkostnader, på vilka han hade kvitton.
Dröjsmålsräntan vägrar kommunen att betala
ADVOKATSAMFUNDETS STYRELSE inledde i mitten av januari 2002 ett disciplinärende mot A.
A har i ett yttrande av den 1 februari 2002 bestritt att han i det i tidningsartiklarna aktuella sammanhanget åsidosatt sina skyldigheter som advokat samt anfört i huvudsak följande.
A blev i slutet av juli 2001 kontaktad av en person vid namn Y, med vilken A är bekant sedan tidigare. Y är verksam både som mäklare och fastighetsförvaltare. Han har aldrig varit A:s klient.
Y, som kände till att A nyligen hade sålt sina aktier i Fastighets AB K, frågade om A kunde låna ut pengar till en fastighetsaffär.
Den som skulle låna pengarna var en av Y:s kunder, Byggnadsfirman H AB. Byggnadsfirman skulle köpa en tomt på Z-ö. Det fanns enligt Y en värdering på tomten, enligt vilken värdering tomtens värde väsentligt översteg vad som skulle betalas.
Lånetransaktionen sköttes helt av Y. A ’’ringde över pengar’’ efter kontakt med bankkamreren på säljarens bank. Samtliga medel som utlånades tillhörde A personligen.
Första gången A träffade H var någon gång i oktober 2001. Y hade dessförinnan ringt till A och berättat att han fått besked från V-ort kommun om att kommunen funderade på att förköpa fastigheten. A föreslog att de skulle be om ett möte med planutskottets ordförande. Anledningen till att A var beredd att medverka vid ett sådant möte var att H:s och A:s intressen sammanföll. Den som i formell mening företrädde H var Y, som också hade skriftlig fullmakt för detta ändamål. Själv inhämtade A de upplysningar, som han ansåg nödvändiga, från Y.
I de beslutande organ i kommunen, som hanterade frågan och i vilka A var ledamot, hade han vid varje tillfälle frågan varit uppe till behandling förklarat att han inte kunde delta på grund av jäv.
Enligt A:s mening var H inte A:s klient.
A företrädde onekligen H:s intressen vid förhandlingen, liksom sina egna, eftersom de just då sammanföll. A presenterade vissa krav till kommunen i ett e-postmeddelande av den 24 oktober 2001, i vilket A tyvärr refererar till H som sin klient. H registrerades aldrig som klient på advokatfirman och det var aldrig A:s avsikt att ta betalt av H för A:s biträde. De uppgifter A presenterat i sitt e-postmeddelande hade han erhållit av Y, som intygat att H varit beredd att verifiera dem.
DÅ DET INTE VERKADE möjligt för parterna att komma överens, ansåg A sig inte längre kunna befatta sig med saken. Det är således H själv som överklagat kommunens beslut att förköpa fastigheten i fråga. Det är H eller Y som lämnat in H:s revers för diarieföring hos kommunen.
Sedan kommunens intention att förköpa uppdagades, hade både A och H förstått att reversen inte skulle kunna lösas i tid. H:s ursprungliga idé hade nämligen varit att han skulle få loss pengar från ett husföretag, som skulle leverera byggnadsmaterial den 1 november 2001, då lånet förföll till betalning. A och H diskuterade därför fortlöpande situationen. Inte vid något av dessa samtal har A krävt H på den väl tilltagna dröjsmålsräntan.
Den höga dröjsmålsräntan krävde A vid avtalets ingående för att han ville att H verkligen skulle ta tag i det lånelöfte han ansåg sig ha fått från ett husföretag samt att H själv skulle ha klart för sig att det var av stor vikt för A att lånet återbetalades i tid. A hade nämligen tänkt använda pengarna till att erlägga en kvarskatt, som förföll till betalning den 26 februari 2002.
H och A har kommit överens om hur situationen ska hanteras. A avstår helt från dröjsmålsräntan. H drar tillbaka sitt överklagande. Enligt vad A erfarit kommer kommunen att erlägga likvid den 5 februari 2002.
De krav som A framfört till kommunen grundade sig på uppgifter av Y, vilka uppgifter A inte hade anledning att betvivla.
Nämndens bedömning:
Enligt nämndens mening har låntagaren inte varit klient hos A.
Nämnden finner dock att A genom att förmå annan person att gentemot honom ikläda sig en uppenbart oskälig dröjsmålsränta om 4 % i månaden på ett lån, som överstigit en miljon kr, allvarligt åsidosatt sina plikter som advokat.
På grund härav tilldelar nämnden A varning jämlikt 8 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken.
Utredningen visar inte i övrigt att A brutit mot god advokatsed.
Två ledamöter var av skiljaktig mening enligt följande.
Utlåningen har inte varit ett led i A:s advokatverksamhet. Därför bör vad som förekommit i ärendet inte föranleda disciplinär påföljd.
I artikeln upplystes läsaren om att advokaten A den 1 augusti 2001 till annan person lånat ut 1120000 kr för att låntagaren skulle kunna köpa en sjötomt på Z-ö för 1460000 kr.
Enligt en angivna dag utfärdad revers skulle beloppet löpa med en årsränta av 5 %, lånet förfalla till betalning den 1 november 2001 samt, om skulden inte rättidigt reglerades, dröjsmålsränta utgå med 4 % per påbörjad kalendermånad.
Låntagaren förvärvade tomten samma dag som han utfärdade reversen.
Den 17 oktober 2001 beslöt kommunstyrelsen i V-ort kommun att utnyttja sin förköpsrätt beträffande den aktuella fastigheten. Låntagaren försattes därvid i dröjsmål vad gäller infriandet av sin skuld till A.
I ytterligare artiklar i samma tidning den 17 och den 21 januari 2002 har i saken lämnats bl a följande uppgifter.
Den 24 oktober 2001 skickade A till kommunen ett brev, i vilket han på låntagarens vägnar krävde ersättning för omkostnader, som denne haft i samband med fastighetsaffären, med 727000 kr.
När låntagaren själv i december samma år gjorde sådan framställning, yrkade han endast cirka 414000 kr.
Den 17 januari 2002 gjorde kommunen och A:s låntagare upp. Låntagaren fick då det belopp om 1460000 kr, som tomten kostat, samt 414860 kr i ersättning för omkostnader, på vilka han hade kvitton.
Dröjsmålsräntan vägrar kommunen att betala
ADVOKATSAMFUNDETS STYRELSE inledde i mitten av januari 2002 ett disciplinärende mot A.
A har i ett yttrande av den 1 februari 2002 bestritt att han i det i tidningsartiklarna aktuella sammanhanget åsidosatt sina skyldigheter som advokat samt anfört i huvudsak följande.
A blev i slutet av juli 2001 kontaktad av en person vid namn Y, med vilken A är bekant sedan tidigare. Y är verksam både som mäklare och fastighetsförvaltare. Han har aldrig varit A:s klient.
Y, som kände till att A nyligen hade sålt sina aktier i Fastighets AB K, frågade om A kunde låna ut pengar till en fastighetsaffär.
Den som skulle låna pengarna var en av Y:s kunder, Byggnadsfirman H AB. Byggnadsfirman skulle köpa en tomt på Z-ö. Det fanns enligt Y en värdering på tomten, enligt vilken värdering tomtens värde väsentligt översteg vad som skulle betalas.
Lånetransaktionen sköttes helt av Y. A ’’ringde över pengar’’ efter kontakt med bankkamreren på säljarens bank. Samtliga medel som utlånades tillhörde A personligen.
Första gången A träffade H var någon gång i oktober 2001. Y hade dessförinnan ringt till A och berättat att han fått besked från V-ort kommun om att kommunen funderade på att förköpa fastigheten. A föreslog att de skulle be om ett möte med planutskottets ordförande. Anledningen till att A var beredd att medverka vid ett sådant möte var att H:s och A:s intressen sammanföll. Den som i formell mening företrädde H var Y, som också hade skriftlig fullmakt för detta ändamål. Själv inhämtade A de upplysningar, som han ansåg nödvändiga, från Y.
I de beslutande organ i kommunen, som hanterade frågan och i vilka A var ledamot, hade han vid varje tillfälle frågan varit uppe till behandling förklarat att han inte kunde delta på grund av jäv.
Enligt A:s mening var H inte A:s klient.
A företrädde onekligen H:s intressen vid förhandlingen, liksom sina egna, eftersom de just då sammanföll. A presenterade vissa krav till kommunen i ett e-postmeddelande av den 24 oktober 2001, i vilket A tyvärr refererar till H som sin klient. H registrerades aldrig som klient på advokatfirman och det var aldrig A:s avsikt att ta betalt av H för A:s biträde. De uppgifter A presenterat i sitt e-postmeddelande hade han erhållit av Y, som intygat att H varit beredd att verifiera dem.
DÅ DET INTE VERKADE möjligt för parterna att komma överens, ansåg A sig inte längre kunna befatta sig med saken. Det är således H själv som överklagat kommunens beslut att förköpa fastigheten i fråga. Det är H eller Y som lämnat in H:s revers för diarieföring hos kommunen.
Sedan kommunens intention att förköpa uppdagades, hade både A och H förstått att reversen inte skulle kunna lösas i tid. H:s ursprungliga idé hade nämligen varit att han skulle få loss pengar från ett husföretag, som skulle leverera byggnadsmaterial den 1 november 2001, då lånet förföll till betalning. A och H diskuterade därför fortlöpande situationen. Inte vid något av dessa samtal har A krävt H på den väl tilltagna dröjsmålsräntan.
Den höga dröjsmålsräntan krävde A vid avtalets ingående för att han ville att H verkligen skulle ta tag i det lånelöfte han ansåg sig ha fått från ett husföretag samt att H själv skulle ha klart för sig att det var av stor vikt för A att lånet återbetalades i tid. A hade nämligen tänkt använda pengarna till att erlägga en kvarskatt, som förföll till betalning den 26 februari 2002.
H och A har kommit överens om hur situationen ska hanteras. A avstår helt från dröjsmålsräntan. H drar tillbaka sitt överklagande. Enligt vad A erfarit kommer kommunen att erlägga likvid den 5 februari 2002.
De krav som A framfört till kommunen grundade sig på uppgifter av Y, vilka uppgifter A inte hade anledning att betvivla.
Nämndens bedömning:
Enligt nämndens mening har låntagaren inte varit klient hos A.
Nämnden finner dock att A genom att förmå annan person att gentemot honom ikläda sig en uppenbart oskälig dröjsmålsränta om 4 % i månaden på ett lån, som överstigit en miljon kr, allvarligt åsidosatt sina plikter som advokat.
På grund härav tilldelar nämnden A varning jämlikt 8 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken.
Utredningen visar inte i övrigt att A brutit mot god advokatsed.
Två ledamöter var av skiljaktig mening enligt följande.
Utlåningen har inte varit ett led i A:s advokatverksamhet. Därför bör vad som förekommit i ärendet inte föranleda disciplinär påföljd.