Sverige – en stormakt på skiljeförfarande
Nr 1 2002 Årgång 68
Sverige och Stockholm möter allt hårdare konkurrens som tvistlösningsplats för parter från Ryssland och det forna östblocket. Blickarna vänds nu i stället mot Kina – en jättemarknad som kan trygga Sveriges framtid som en stormakt på skiljeförfaranden. Det behövs fler yngre jurister för att säkra återväxten av skiljemän.
Svenska jurister har en gedigen erfarenhet av skiljeförfarande. I brist på svenska handelsdomstolar har de flesta nationella affärsjuridiska tvister avgjorts av skiljenämnder. Det har varit ett framgångsrikt recept. Men svenskt skiljeförfarande är också ett namn i internationella sammanhang,mycket tack vare att den svenska lagstiftningen på området länge varit bättre än andra länders. Stockholms Handelskammares skiljedomsinstitut hanterar i dag tredje flest mål av västvärldens skiljedomsinstitut. Bara American Arbitration Association i USA och Internationella Handelskammaren i Paris (ICC) har fler. Framför allt har Stockholms Handelskammares skiljedomsinstitut blivit ett begrepp när parter från det forna Sovjetunionen tvistat med parter i väst.Det grundlades redan under Sovjettiden då utrikeshandelsministeriet krävde att alla öst-västliga tvister skulle avgöras i det neutrala Sverige – om det inte gick i Moskva. Och alla parter har varit nöjda med det svenska systemet. Att ryssarna var det märktes särskilt direkt efter Sovjetunionens sönderfall då antalet tvister ökade dramatiskt. Mellan åren 1992 och 1993 ökade antalet skiljeförfaranden i Stockholm med ryska parter inblandade från 30 till 70. Det totala antalet mål dubblerades samtidigt, från drygt 60 till nästan120. Under senare år har Handelskammaren hanterat cirka 135 tvister per år, varav ungefär lika många internationella som nationella. Dessutom avgörs i Sverige ungefär lika många skiljeförfaranden ad hoc, utan inblandning av något institut.Men uppgifterna är osäkra eftersom förfarandet är hemligt.
EN TYDLIG TREND de två senaste åren är dock att den explosionsartade ökningen av totala antalet skiljeförfaranden har stannat av. Och att de nationella förfarandena ökar sin andel gentemot de internationella. – Stockholm är inte längre ensam herre på täppan. Det är inte självklart att ryska tvister avgörs här, menar Kaj Hobér, ryskspråkig advokat, styrelseledamot i Handelskammarens skiljedomsinstitut och professor i östeuropeisk handelsrätt. I höstas disputerade han på en avhandling om folkrättsliga skiljeförfaranden. Annars ägnar han merparten av sin tid åt att vara ordförande, skilje man eller ombud i skiljeförfaranden världen över. Och fortsätter: – Jag har varit involverad i skiljeförfaranden med ryska parter såväl i London som Wien. Å andra sidan ökar antalet mål i Stockholm med parter från Ukraina och Kazachstan. Men trenden är nog att andelen östmål minskar totalt. Kaj Hobér och Ulf Franke, generalsekreterare vid Handelskammarens skiljedomsinstitut, gör regelbundna resor såväl österut som till Europa och USA för att marknadsföra Sverige som internationellt skiljedomsland.
ULF FRANKE SER framförallt Kina och kinesiska företag som en stor framtida möjlig marknad. Handelskammarens skiljedomsinstitut har under senare år hanterat mellan 10 och 20 mål per år med kinesiska parter. Det är mer än någon annan institution utanför Kina. – Kinesiska parter är involverade i cirka 700 internationella tvister men i stort sett alla avgörs i Kina på grund av dagens förhandlingsmonopol. Detta kommer att förändras när Kina blir medlem i WTO och då gäller det för den svenska juristkåren att vara förberedd. Såväl Ulf Franke som Kaj Hobér anser att den ökade världshandeln kommer att öka efterfrågan på skiljeförfaranden. – Globaliseringen innebär fler internationella affärer vilket leder till fler tvister.Och allt fler parter inser att skiljeförfarande är det enda acceptabla och för många den enda realistiska metoden att slita tvister i internationella sammanhang. Detta ställer i sin tur krav på en större svensk skiljemannakår. I skiljemål hos institutet förekommer i dag bland skiljemännen cirka 80 advokater och ett tjugotal domare och professorer.Men av dessa lägger bara en bråkdel, kanske femtio personer,merparten av sin arbetstid på skiljeförfaranden.
KAJ HOBÉR ANSER att det är angeläget att säkra återväxten av skiljemän för att Sverige ska kunna befästa sin ställning som ledande nation på skiljeförfaranden. Det tar åtminstone tio-femton år att skaffa sig ett namn som skiljeman. – Som ung jurist finns det goda möjligheter att skapa sig en karriär inom detta område. Men de unga måste uppmärksammas på att detta är ett roligt, intressant och lönsamt område. Hittills har det gjorts för lite för att utbilda dem i detta yrke. Problemet är väl knappast att de inte vill – utan att de inte släpps in? – Jag håller inte med om det. Från byråns sida slussar vi regelbundet in unga jurister som ombud i tvister. När det gäller skiljemän är det ju svårare eftersom det är parten som bestämmer vem han vill ha. Men som ombud föreslår vi från tid till annan yngre jurister som skiljemän om tvistens karaktär är lämplig för det.
VAD ÄR DET DÅ som krävs för att bli en bra skiljeman och småningom ordförande i skiljenämnd? Hobér och Franke listar egenskaper som brett kunnande, specialkunskaper på vissa områden, goda språkkunskaper gärna i något udda språk samt förmågan och intresset för att vara i en dömande position. – Men till syvende och sist är det en fråga om förtroende, säger Ulf Franke. Det kan man bara skaffa sig genom att visa att man klarar av att leda en förhandling mellan parter med starka motsättningar och kunna leverera en genomarbetad dom. Vissa är födda till ordförande, andra har inte samma gåvor. Eller som Kaj Hobér uttrycker det: – Det räcker inte med att säga att man vill bli skiljeman. Man måste övertyga, och för det krävs aktivitet. – Flera advokater och domare verkar tyvärr tro att skiljemannauppdrag inte kräver alltför mycket arbete. Där har de fel. Att vara skiljeman är ett synnerligen hedersamt men också ansvarsfullt uppdrag som kräver stora arbetsinsatser och som måste tas på fullt allvar.
HANS HELLBERG
TOM KNUTSON
EN TYDLIG TREND de två senaste åren är dock att den explosionsartade ökningen av totala antalet skiljeförfaranden har stannat av. Och att de nationella förfarandena ökar sin andel gentemot de internationella. – Stockholm är inte längre ensam herre på täppan. Det är inte självklart att ryska tvister avgörs här, menar Kaj Hobér, ryskspråkig advokat, styrelseledamot i Handelskammarens skiljedomsinstitut och professor i östeuropeisk handelsrätt. I höstas disputerade han på en avhandling om folkrättsliga skiljeförfaranden. Annars ägnar han merparten av sin tid åt att vara ordförande, skilje man eller ombud i skiljeförfaranden världen över. Och fortsätter: – Jag har varit involverad i skiljeförfaranden med ryska parter såväl i London som Wien. Å andra sidan ökar antalet mål i Stockholm med parter från Ukraina och Kazachstan. Men trenden är nog att andelen östmål minskar totalt. Kaj Hobér och Ulf Franke, generalsekreterare vid Handelskammarens skiljedomsinstitut, gör regelbundna resor såväl österut som till Europa och USA för att marknadsföra Sverige som internationellt skiljedomsland.
ULF FRANKE SER framförallt Kina och kinesiska företag som en stor framtida möjlig marknad. Handelskammarens skiljedomsinstitut har under senare år hanterat mellan 10 och 20 mål per år med kinesiska parter. Det är mer än någon annan institution utanför Kina. – Kinesiska parter är involverade i cirka 700 internationella tvister men i stort sett alla avgörs i Kina på grund av dagens förhandlingsmonopol. Detta kommer att förändras när Kina blir medlem i WTO och då gäller det för den svenska juristkåren att vara förberedd. Såväl Ulf Franke som Kaj Hobér anser att den ökade världshandeln kommer att öka efterfrågan på skiljeförfaranden. – Globaliseringen innebär fler internationella affärer vilket leder till fler tvister.Och allt fler parter inser att skiljeförfarande är det enda acceptabla och för många den enda realistiska metoden att slita tvister i internationella sammanhang. Detta ställer i sin tur krav på en större svensk skiljemannakår. I skiljemål hos institutet förekommer i dag bland skiljemännen cirka 80 advokater och ett tjugotal domare och professorer.Men av dessa lägger bara en bråkdel, kanske femtio personer,merparten av sin arbetstid på skiljeförfaranden.
KAJ HOBÉR ANSER att det är angeläget att säkra återväxten av skiljemän för att Sverige ska kunna befästa sin ställning som ledande nation på skiljeförfaranden. Det tar åtminstone tio-femton år att skaffa sig ett namn som skiljeman. – Som ung jurist finns det goda möjligheter att skapa sig en karriär inom detta område. Men de unga måste uppmärksammas på att detta är ett roligt, intressant och lönsamt område. Hittills har det gjorts för lite för att utbilda dem i detta yrke. Problemet är väl knappast att de inte vill – utan att de inte släpps in? – Jag håller inte med om det. Från byråns sida slussar vi regelbundet in unga jurister som ombud i tvister. När det gäller skiljemän är det ju svårare eftersom det är parten som bestämmer vem han vill ha. Men som ombud föreslår vi från tid till annan yngre jurister som skiljemän om tvistens karaktär är lämplig för det.
VAD ÄR DET DÅ som krävs för att bli en bra skiljeman och småningom ordförande i skiljenämnd? Hobér och Franke listar egenskaper som brett kunnande, specialkunskaper på vissa områden, goda språkkunskaper gärna i något udda språk samt förmågan och intresset för att vara i en dömande position. – Men till syvende och sist är det en fråga om förtroende, säger Ulf Franke. Det kan man bara skaffa sig genom att visa att man klarar av att leda en förhandling mellan parter med starka motsättningar och kunna leverera en genomarbetad dom. Vissa är födda till ordförande, andra har inte samma gåvor. Eller som Kaj Hobér uttrycker det: – Det räcker inte med att säga att man vill bli skiljeman. Man måste övertyga, och för det krävs aktivitet. – Flera advokater och domare verkar tyvärr tro att skiljemannauppdrag inte kräver alltför mycket arbete. Där har de fel. Att vara skiljeman är ett synnerligen hedersamt men också ansvarsfullt uppdrag som kräver stora arbetsinsatser och som måste tas på fullt allvar.
HANS HELLBERG
TOM KNUTSON