Påståendena om rasdiskriminering måste ifrågasättas

Först lite formaliteter: Inledningsvis hänvisar Nobel till RF kap. 1 § 2 som citeras: ”Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samhällsliv ska främjas.” Nobel felciterar då RF inte anger ”samhällsliv” utan ”samfundsliv”. Artikeln handlar om staten och samerna. Varför ordet ”sanningen” ingår i artikelns rubrik är oklart. Nobel blandar sedan ihop SOU 2006:14, med titeln ”Samernas sedvanemarker” (som leddes av lagmannen Jan Alvå under medverkan av Lars Rumar), med SOU 1999:25, som handlade om ILO-konvention 169 och leddes av landshövdingen Sven Heurgren. Det var den senare som rekommenderade att Sverige borde ratificera konventionen. Nobel anklagar staten för rasdiskriminering. Som exempel anges religionsförföljelse på 1600-talet, rasbiologi, tvångsförflyttningar, lappskolor, splittring av samerna i renskötare och icke-renskötare, mobbning av samiska barn i skolan etc.

Påståendena om rasdiskriminering måste ifrågasättas. Statens förhållande till samerna har – historiskt sett – inte varit en fråga om etnicitet. I den mån samerna blivit föremål för särbehandling har denna varit positiv och haft sin grund i deras nomadiserande livsföring och deras näring – jakten, fisket och renskötseln (”lappmannanäringarna”). På medeltiden och långt in i modern tid hade samerna i egenskap av nomader företräde till jakt och fiske i Lappmarken, baserat på att de betalade skatt för sin näring, medan jordbrukarna fick jaga och fiska endast till husbehov. Samerna hade i egenskap av nomader en privilegierad ställning i skattehänseende och slapp utskrivning till krigstjänst, det så kallade ”lapprivilegiet”.

Genom 1886 års renbeteslag gavs samerna monopol på renskötsel. I anslutning därtill reserverades marken ovanför odlingsgränsen som betesmark för renskötseln. Genom denna lagstiftning och nya versioner av renbeteslagen säkerställdes renskötarnas möjligheter till fortsatt rendrift i konkurrens med det expanderande jordbruket. Renskötarnas anspråk på mycket stora markområden för betesändamål har emellertid varit svåra att förena med samhällsutvecklingen i stort. I modern tid har konkurrens om utrymmet med andra intressen än jordbruksnäringen inte kunnat undvikas: vattenkraften, friluftslivet, gruvnäringen, vindkraftverken etc. Statens uppgift har då varit att göra en nödvändig avvägning mellan olika intressen, och då har renskötseln ibland fått stå tillbaka. Målkonflikterna kommer att bestå. Ett tydligt exempel utgör nu behovet av mineralerna som behövs brytas för att uppnå klimatmålen. (Nobel nämner ett modernt konkret exempel, beslutet att bevilja GE Nordic AB koncession för gruvdrift i Rönnbäcken. Rönnbäckenprojektet, vari omfattande dialoger med samerna ägde rum, lades dock ned av andra skäl och är inte en av de 15 aktiva gruvor som finns i Sverige.)

Samerna började organisera sig politiskt i början av 1900-talet. Renskötselmonopolet och reserveringen av marken ovanför odlingsgränsen för renbete inspirerade till krav på äganderätt till statens mark och ensamrätt till naturens resurser på grund av urminnes hävd. Dessa krav intensifierades efter bildandet av Svenska Samernas Riksförbund (SSR) 1950. Rättegångar mot staten inleddes som resulterade i det så kallade skattefjällsmålet, i vilket samerna dock misslyckades i sina krav på äganderätt till marken och i annat fall ensamrätt till jakt, fiske och andra nyttigheter. Samerna accepterar inte statens syn på rättsförhållandena.

Samerna har sedan de sista decennierna av 1900-talet funnit stöd för sina politiska ambitioner i den internationella uppmärksamheten kring indianernas situation i Nordamerika och urinvånarnas situation i Australien. På dessa ställen hade urbefolkningen tidigare med våld trängts undan av inkräktare och krävde nu sin rätt. Man kan dock inte jämföra samhällsutvecklingen i Sverige med koloniseringen av Nordamerika eller Australien. Samerna är sedan 1300-talet integrerade i det svenska riket genom lagstiftning. Det som gör det svårt att tillgodose samernas krav på ratificering av ILO-konventionen 169 är att den svenska lagstiftningen är inriktad på renskötseln och en avvägning mellan olika konkurrerande intressen, medan konventionen förutsätter en definition av markområden som samerna, en etnisk grupp, traditionellt innehaft, som underlag för exklusiva rättigheter för samerna.

Under senare decennier har de svenska samerna, parallellt med samer i Norge och Finland, varit synnerligen aktiva politiskt både för främjande av den samiska kulturen i stort och i sina krav på markrättigheter i enlighet med ILO-konventionen. I Girjasmålet gjorde en sameby med stöd av SSR anspråk på markägarens jakt- och fiskerätt inom sitt område ovanför odlingsgränsen. Samebyn krävde urfolkets rätt och gjorde gällande urminnes hävd. Högsta domstolen biföll kravet. Girjasdomen är en triumf i den samepolitiska propagandan för urfolksrättigheter, men juridiskt och konkret är den en olycka. Renskötselrätten har en helt annan bakgrund än urminnes hävd, och domen har förstärkt motsättningarna mellan olika delar av befolkningen med avseende på jakten och fisket, både mellan renskötare och andra samer och mellan samer och icke-samer.

Det är svårt att finna juridiskt bärande skäl, eller för den delen på moderna idéer om samhällsbyggande baserade argument, för att en minoritet ska åtnjuta privilegier som går långt över vad övriga svenskar inklusive majoriteten av samer åtnjuter. I vilka andra delar av samhället bygger vi rättigheter på etnicitet i stället för principer? I vilka andra delar av vårt samhälle ger vi särskilda rättigheter till synes på grundval av argument om att vederbörande har funnits i landet längst tid?

Juridik och politik som förstärker etniska identiteter leder bort från den tolerans och uthållighet som en demokrati behöver för att lösa sociala konflikter. I en diskussion om vem som tillhör en viss etnicitet eller religion nås inga kompromisser till skillnad från en diskussion om vem eller vilka som ska ha vilka rättigheter på vilka villkor. Nobel har dock en poäng i att lagstiftaren bör ingripa för att tydliggöra hur kompromisserna ska lösas, men då från ett modernt demokratiskt och sakligt perspektiv. Detta skulle ligga i alla samers och övriga svenskars intresse.

Jonas Bratt
Advokat

Jonas Bratt är advokat sedan 1993 och delägare på Eversheds Sutherland Advokatbyrå där han är verksam som affärsjurist främst inom finans, energi och hållbarhet. ”Jag fick en hel del kommentarer när jag skaffade elbil och solceller för 10 år sedan”.

Not: Författaren är medarbetare på samma advokatbyrå som företrädde staten i Girjasmålet.