Om faran med ett förlorat samhällskontrakt

Ungern, Polen, Turkiet, Ryssland och Slovakien har utvecklats i stark nationalistisk och antidemokratisk anda. Rättsstatliga principer har kastats över bord. Det finns därför goda skäl att fundera över vilka faktorer det är som håller ett samhälle samman och som inte inbjuder till en upprepning av trettiotalets fasor.

Om detta finns som bekant många olika teorier. Redan gamle Adam Smith uttryckte det så här: ”Inget samhälle kan vara livskraftigt och lyckligt när flertalet lever i fattigdom och misär.” Vissa hävdar därför att det krävs ett gemensamt socialt mål för att uppnå ett starkt samhälle. Det behövs ett kollektivt intresse som binder oss samman. Enligt denna teori, blir vi svaga och ännu mer beroende av staten, om vi inte har något som förenar. Avsaknaden av ett gemensamt socialt mål anses i själva verket öka den dominanta statens otyglade makt.

Andra hävdar att det inte finns något sådant som ett samhälle. Det finns bara individer som genom ekonomisk frihet kan bidra till utveckling och välstånd. Staten reduceras i deras ögon till att skapa förutsättningar för individen att nå framgång och därigenom skapa samhällsnytta. Privatisering och tilltro till marknadens förmåga att tillgodose människors behov framhävs som exklusiva och nödvändiga faktorer för att uppnå välfärd och frihet för människor.

Vi borde, mycket mer än vi gör, på ett intellektuellt-filosofiskt plan diskutera frågor om hur man skapar och upprätthåller en sammanhållen demokratisk välfärds- och rättsstat. Och om vilken roll staten ska spela. När frågorna diskuteras på ett nationellt plan sker det i allmänhet utifrån ekonomiska och marknadsmässiga parametrar med utgångspunkt i en strikt partipolitisk vänster–höger-skala. Mer sällan förs samtalet med utgångspunkt i vilka etiska och moraliska principer som vi önskar ska vara vägledande för samhällsbygget. Det är synd. En som gör det är historikern Tony Judt i sin bok ”Illa far landet”. Han gör där bland annat upp med dagens materialism och egennytta som drivkrafter i samhället. Men, framför allt ställer han frågan vad som händer med en stat som tappar sin auktoritet.

Europa och världen står inför mycket stora utmaningar, med skyhög arbetslöshet på sina håll, dramatiska klimatförändringar, gigantiska flyktingströmmar, en allt aggressivare och tilltagande terrorism och växande nationella spänningar. För att effektivt kunna hantera dessa problem krävs ett sammanhållet och stabilt samhälle. Svaga och splittrade samhällen kan inte med framgång möta dessa utmaningar.

I tider av rädsla för terrorism, ekonomisk otrygghet och ökad polarisering riskerar samhället att allvarligt försvagas. Stora grupper, inte bara invandrare, upplever sig inte vara en del av det svenska välfärdssamhället. De saknar den samhörighet som krävs för att vilja kämpa för att uppnå ett gemensamt mål. Vad som sker i vissa ytterområden är exempel på detta. Det är givetvis fullständigt oacceptabelt att polis, ambulans och brandmän i vissa områden attackeras när de i samhällets tjänst ska ingripa, släcka bränder eller hämta sjuka. Konsekvensen av statens oförmåga att förhindra uppkomsten av detta utanförskap leder till en bristande tillit till samhället och därmed en försvagning av statens auktoritet. En konsekvens av en försvagad stat är att människors frihet riskerar att offras, till förmån för säkerhetstänkandet. Ett säkerhetstänkande som blir en logisk konsekvens av samhällets svaghet. Statens ansvar måste dock, som Judt påpekar, gå mycket längre än att rädda banker i kris samt lagstifta om övervakning och högre straff.

Hur kan då detta motverkas? Är det genom att uppställa gemensamma mål och att människor samverkar för allas bästa? Eller är det genom att staten ger ekonomiska incitament för den enskilde att i amerikansk nybyggaranda skapa sig en framtid utan statlig inblandning? Svaret är förmodligen inte antingen–eller utan snarare både–och. Den intressanta frågan är hur långt statens inflytande ska sträcka sig och hur detta ska utformas.

Efter de två världskrigen var tilltron till staten hög. Det rådde en hög grad av konsensus om de kollektiva behov som medborgarna hade. FN skapades och man enades om ett universellt skydd för de mänskliga rättigheterna. Världens länder enades om att hemskheterna under de två världskrigen aldrig skulle upprepas.

Efterkrigstiden präglades också av ökat välstånd, ökad trygghet och ökad jämlikhet. Sociala reformer genomfördes. Staten såg som sitt ansvar att garantera människor social trygghet. Man lade grunden för det demokratiska samhällskontraktet som bygger på jämlikhet och samhörighet. Sådana samhällen präglas också av stark tilltro till de demokratiska institutionerna och de kännetecknas av hög stabilitet. Så hade vi det i Sverige.

I ojämlika samhällen, inom vilka stora grupper saknar samhörighet, är tilliten till samhällsinstitutionerna låg. I stället för ett kollektivt samhällskontrakt mellan medborgarna råder motsättningar och misstro mellan olika grupper i samhället och mellan enskilda och samhället. I många av de länder där terrorismen vuxit sig som starkast råder ett klansamhälle, där de olika klanerna styr och är de som åtnjuter auktoritet hos människorna. I dessa samhällen råder instabilitet och avsaknad av frihet för människor. Frihet måste nämligen skyddas. Och för att kunna göra detta krävs enligt Judt en stark stat. En demokratisk välfärdsstat kan emellertid bara vara stark om den bygger på en gemensam värdegrund som tar sin utgångspunkt i alla människors lika värde. Det är själva grunden för den demokratiska rättsstaten. Den ska skydda universella mänskliga rättigheter som dessa kommer till uttryck i lagar och konventioner.

I Joseph Conrads hyllade ”Heart of Darkness” påminns läsaren om hur Europa under århundraden genom övergrepp, skövling, mord, slaveri och stöld koloniserade stora delar av världen. Vita européer ansåg sig ha rätten och möjligheten att på grund av de andras svaghet begå vidriga övergrepp, inte sällan i profitens och religionens namn. Den attityden kan vara bra att komma ihåg, när världen i dag räds den grymma och tilltagande terrorismen. Vi reagerar med rätta starkt när vi tvingas åse talibanernas, Boko Harams och Isis illdåd. Vi förundras över hur unga människor kan attraheras av ett så mordiskt budskap. Hur kan dessa terrornätverk förmå unga människor att lämna hem och familj för att åka och halshugga religiösa motståndare? Det finns nog inte något entydigt svar på den frågan. Trots ett stort antal terroristforskningsprojekt runtom i världen, med syftet att identifiera riskbeteenden hos enskilda och grupper av människor, har någon samstämmig förklaring inte kunnat utläsas.

Men en sak torde vara alldeles klar. De som utför dessa illdåd har inte funnit mening i den värdegrund som samhället erbjudit. Eller kanske inte förmått att erbjuda?

Den enda deprimerande slutsats man kan dra av historien och den senaste tidens terroraktioner är att de flesta människor, under vissa betingelser, skulle kunna förmås hemfalla åt dessa grymheter. Det var ju också en förutsättning för förintelsen, för Maos kulturrevolution, Stalins massavrättningar, Röda khmerernas folkmord liksom serbernas övergrepp på bosniska muslimer och kroater. Civilisationens polityr är dessvärre mycket tunn. Så ock vårt minne.

Vi påmindes dock om detta, när FN:s krigsbrottstribunal för före detta Jugoslavien i Haag, ICTY, fällde Radovan Karadžić till ansvar för folkmord, krigsbrott och brott mot mänskligheten. Minst 130 000 människor dödades och många fler fördrevs från sina hem. Något som utspelade sig i Europa för bara tjugo år sedan. I likhet med dagens terrorister riktade sig illdåden inte endast mot oskyldiga människor, utan i hög grad även mot kulturbyggnader och religiösa monument. Då som nu vill förövarna avhumanisera individen och utrota allt sådant som förenar dem.

Kultur, religion, relationer och värderingar förenar människor och utgör grunden för vår identitet och samhörighet. Identitetslösa människor som inte har något att relatera till saknar förankring i samhället. Det i sin tur skapar främlingskap. I ett sådant vakuum kan auktoritära rörelser skapa mening för individer som Breivik och andra unga utan förankring i samhället. Staten har därför ett särskilt ansvar för att skapa förutsättningar för att människor som lever i vårt samhälle kan känna samhörighet. Detta gäller i hög grad i ett sekulariserat samhälle som Sverige med en stor andel invandrare. Staten har, som Tony Judt skriver, ett ansvar som sträcker sig mycket längre än att endast stå för repression och övervakning. Detta gör sig särskilt gällande i ett långsiktigt perspektiv. Det vore därför intressant om våra politiker började tala om något annat än ordning och reda, hårdare straff och bibehållen välfärd i inskränkt mening. Det vore inspirerande att höra en ärlig idépolitisk debatt i riksdagen, som tog sin utgångspunkt i etiska överväganden när det gäller mål och medel.

Anne Ramberg
Anne.Ramberg@advokatsamfundet.se