I skärningspunkten mellan politik och juridik

En bit in i min andra mandatperiod som riksdags­ledamot börjar jag få grepp om den saken. Eller som Richard Swartz träffsäkert fångade det som skiljer politiken från annan verksamhet: ”Inom konst och journalistik är sanningen det yttersta kriteriet. Politiken däremot ska leverera lösningar” (DN 28/3).

Decemberöverenskommelsen är satt på pränt, och nog är den ett bindande avtal mellan regerings- och allianspartierna. I den stundtals infekterade debatt som följde på överenskommelsen den 27 december i fjol och som på sina håll alltjämt pågår, finns röster som menar att inte minst Moderaterna har sålt sin själ genom att ingå ett avtal som inte kan sägas upp förrän år 2022.

För mig är det solklart att decemberöverenskommelsen inte är juridiskt bindande. Inga rättsliga sanktioner kommer att drabba ett parti som ensidigt säger upp överenskommelsen. Den domstol finns inte som skulle bifalla en stämningsansökan från Stefan Löfven för det fall ett alliansparti skulle rösta mot regeringens budget. Decemberöverenskommelsen är alltså bindande enbart på ett politiskt och moraliskt plan. Ett handslag, varken mer eller mindre. Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på när politiken – i skärningspunkten mellan juridik och politik – inte levererar en sanning och inte heller en perfekt modell men väl en funktionell lösning på ett konkret problem.

Uppgörelsen innebär att ”den statsministerkandidat som samlar stöd från den partikonstellation som är större än alla andra tänkbara regeringskonstellationer ska släppas fram”, och att ”en minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget”. Hade det inte varit bättre att låta december­överenskommelsen komma till uttryck i lagstiftning? Så att spelreglerna hade spikats och inblandade parter vetat säkert vad som gäller under avtalsperioden. Till och med budgetprocessexperten Per Molander har varit inne på det spåret och menat att det i riksdagsordningen bör skrivas in att ledamöter bara får rösta på ett budgetförslag (Rättsfondens seminarium 11/3). Det vill säga: Har man röstat på det egna partiets förslag skulle man, om det faller, inte därefter få rösta på ett annat partis förslag. Kruxet är bara att Molanders lagstiftning inte löser problemet. Ett parti som vill fälla en minoritetsregering kan ändå göra det genom att avstå från att rösta på sitt eget förslag och i stället rösta på oppositionens. I själva verket är det nog så att varje försök att lagstiftningsvägen säkra ett minoritetsregerande är dömt att misslyckas. Juridiken kan inte användas för att tvinga en folkvald beslutsfattare att rösta på ett visst sätt.

I sakfrågan finns det självklart argument både för och emot decemberöverenskommelsen. Jag vill lyfta fram ett inte tillräckligt uppmärksammat skäl – politiskt, inte juridiskt! – som talar för att avtalet bör bestå. Om allianspartierna med stöd av SD skulle fälla regeringen Löfven och alliansen bilda en minoritetsregering, då blir denna regering ännu svagare än vad regeringen Reinfeldt var 2010–2014. Det skulle med andra ord bli ännu svårare att få något uträttat på reformfronten med följden att alliansen skulle tvingas gå in i valrörelsen 2018 svårt skadeskjuten.

Man behöver inte vara särskilt ”policyprofessionell” för att begripa att det är bättre för allianspartierna att i oppositionsställning ladda batterierna och i valet 2018 komma tillbaka fräscha, politikutvecklade och revanschsugna för att med starkt mandat styra landet 2018–2022. Medan Löfven och hans ministrar i regeringsställning nu tvingas svika det ena vallöftet efter andra för att sedan försvagade och ifrågasatta gå in i valrörelsen 2018.

Sedan hösten 2014 är jag ledamot i konstitutionsutskottet. I skrivande stund pågår utskottets vårgranskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Denna i grundlagen (RF 13 kap. 1 §) föreskrivna granskning av regeringens göranden och låtanden är ett gott exempel på en skärningspunkt mellan juridik och politik. Från början var granskningen tänkt att vara administrativ och juridisk men som bekant har det inte gått att hålla den fri från partipolitik. Resultatet av vårens granskningsarbete redovisas i juni. I avvaktan på det gör jag klokast i att avstå från vidare kommentarer i den delen. Men så mycket kan jag säga att spörsmålet om regeringens makt över utredningsväsendet har varit en het fråga från såväl politiska som juridiska utgångspunkter. I den senare delen har utskottet bland annat inhämtat sakkunskap av grundlagsexperterna Marianne Eliason, Magnus Isberg och Henrik Jermsten.

Tillkännagivanden är ett politiskt instrument som har använts flitigt av oppositionen det här riksdagsåret, och fler sådana lär det bli innan riksdagsåret är slut. Även om ett tillkännagivande är ett sätt för en riksdagsmajoritet att uttrycka sin vilja eller missnöje med regeringens politik, ska själva granskningen i KU ske på helt objektiva grunder. Om regeringen inte har haft sakliga skäl för att strunta i riksdagens tillkännagivande, ska regeringen kritiseras för det. Den ordningen ska i princip gälla även om – som ofta är fallet – vissa av KU:s ledamöter tycker att tillkännagivandet var fel från början till slut.

Ett annat fall där juridiken och politiken biter varandra i svansen gäller systemet med politiskt nominerade domare. Nämndemannasystemet är mer aktuellt än någonsin efter höstens val, då Domstolssverige fick en kraftig ökning av nämndemän från SD. Ett annat ytterkantsparti, Feministiskt initiativ, klarade inte riksdagsspärren men röstades in i 13 kommuner och fick därmed mandat att nominera nämndemän.

Varje år sedan jag kom in i riksdagen har jag motionerat om ett begränsat nämndemannainflytande i våra domstolar. Mina tyngsta argument har hela tiden varit risken för felaktiga domar och att förtroendet för rättsväsendet skadas när amatörer tillåts få ett avgörande inflytande i så komplicerade frågor som bevisvärdering, uppsåtsbedömning och straffmätning.

Ganska lite har hänt. 2013 föreslog visserligen både Straffprocessutredningen och Nämndemannautredningen att nämndemannainslaget borde minska i underrätterna och helt tas bort i hovrätterna och kammarrätterna. Men så långt vågade alliansregeringen inte gå. Däremot tog man välkomna steg i form av skärpta krav och regler som gör det lättare att avsätta direkt olämpliga nämndemän. Men det grundläggande förtroendeproblemet kvarstår. I debattsammanhang har jag därför frågat försvarare av systemet om de skulle känna förtroende för en hjärtkirurg som saknar medicinsk utbildning. Skulle förtroendet öka för flygsäkerheten om andrepiloten i cockpit inte vet hur man landar flygplanet?

Man kan fråga sig varför mina riksdagsmotioner inte går ut på att avskaffa nämndemannasystemet rakt av. Svaret är att här har vi ytterligare ett exempel på skärningspunkten mellan juridik och politik. I dagsläget vore det taktiskt dumt att plädera för det från rättspolitisk och juridisk synpunkt mest riktiga. Politiskt sett är det klokare att gå fram med små steg när utvecklingen ändå går åt rätt håll. Det finns numera ett ganska brett stöd för att ta bort nämndemännen i hovrätterna och kammarrätterna, så den åtgärden kan gärna komma först. Nästa steg kan tänkas vara att ge domstolen rätt att välja vilka mål nämndemän ska medverka i och att återgå till systemet med enbart kollektiv rösträtt för nämnden.

Men om jag i dag i riksdagen skulle föra fram krav på att landets cirka 8 500 nämndemän i ett slag skulle friställas så skulle det vara rent kontraproduktivt för min långsiktiga ambition. Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga, för att nu citera Ludwig Wittgenstein. Ändå vet såväl jag som andra kloka politiker, jurister och bedömare att systemet med nämndemän juridiskt sett är en fortgående katastrof. Men sådana är politikens villkor.

Maria Abrahamsson
Riksdagsledamot (M)