Rätten att välja advokat

I Advokaten nr 8/2011 skriver Hans Bredberg en debattartikel under rubriken ”Rätten att själv få välja advokat måste stärkas”. Det han skriver berör frågor av såväl teoretisk som praktisk betydelse. En del av det han skriver får dock mig att höja ett förvånat ögonbryn.

Reglerna om att välja målsägandebiträde och rättshjälpsbiträde finns i 26 § rättshjälpslagen. Den person som den sökande föreslagit skall förordnas om det inte finns särskilda skäl mot detta. På andra ställen finns regler kring rättegångsbiträde, offentligt biträde etc.

Jag får dock intrycket av att Hans Bredberg med sitt debattinlägg i första hand avser frågor kring val av försvarare för personer som är misstänkta eller tilltalade för brott. Lagreglerna kring detta finns dels i 21 kap. rättegångsbalken och dels i art. 6 i Europakonventionen (jag bortser nu och fortsättningsvis från reglerna om ombud och biträden i 12 kap. rättegångsbalken).

Vi kan väl först konstatera att rätten att själv fritt välja advokat för att bistå som försvarare är absolut. Av ordalydelsen i 21 kap. 3 § andra stycket (jfr kapitlets 3 a § sista stycket och 6 § första stycket) rättegångsbalken tycks framgå att detta är rättegångsbalkens utgångspunkt.

Annorlunda blir det när det gäller att anlita en offentlig försvarare, dvs. någon som primärt betalas med skattemedel. Om den misstänkte eller tilltalade själv har ett förslag på vem som skall förordnas som offentlig försvarare skall detta bli domstolens val om inte särskilda skäl talar mot det.  Mig veterligt följer domstolar sådana önskemål även rörande advokater på annan ort om den misstänkte anger t.ex. att han/hon tidigare företrätts av, och har stort förtroende för, just den advokaten. Viss betydelse har väl dock sakens karaktär och omfattning. Att i Halmstads tingsrätt förordna en offentlig försvarare från Karlskrona eller Mora för att biträda i en sak om påföljdsval vid grovt rattfylleri ter sig kanske inte alltid påkallat.

Svenska domare har vid val av offentlig försvarare ofta anlagt ett fiskalt perspektiv och ibland låtit kostnadsaspekten väga tyngre än den misstänktes önskemål. För mig har denna praxis ibland tett sig underlig. Merkostnaden för att i Uddevallas tingsrätt anlita en försvarare från Skövde i stället för Uddevalla blir ändå begränsad, särskilt om man jämför med övriga kostnader (förundersökningen, åklagarhandläggning och domstolens kostnader) i målet. Jag vågar nog påstå att ofta, och särskilt i lite större mål, är ersättningen till den offentlige försvararen en droppe i havet jämfört med övriga kostnader. Det skulle för övrigt vara spännande att se övriga kostnadsposter i straffprocessen. Vad kostar en obduktion eller en avancerad kriminalteknisk undersökning av ett föremål? Vad kostar jag själv som domare inklusive biträdespersonal, lokaler etc.? Vad kostar ”goodwillförlusten” i fråga om allmänhetens förtroende för domstolar när den tilltalade biträds av någon som han/hon inte känner förtroende för? Alltnog, jag kan hålla med Hans Bredberg om att den enskildes önskemål borde väga tungt. Kanske förstår vi domare inte alltid vikten av att – även om jag inte har råd att själv bekosta min advokat – få biträdas av en person som är insatt i det som målet handlar om eller i mina livsomständigheter. De regler som vi svenska domare haft att tillämpa ter sig stränga.

När vi kom till insikt om att lagreglerna i rättegångsbalken inte riktigt matchade lagreglerna i Europakonventionen ändrades de förstnämnda för att stärka den enskildes valfrihet. Den svenske lagstiftaren valde då den fiffiga lösningen att den misstänkte visserligen fritt fick välja offentlig försvarare men samtidigt som huvudregel fick stå för merkostnaderna rörande utlägg och tidsspillan. Det som gavs med ena handen togs delvis tillbaks med den andra. Kanske kommer Europadomstolen någon gång att få pröva om det står i samklang med art. 6:3 c) i Europakonventionen om den misstänkte inte får den önskade offentlige försvararen eftersom denne har sitt kontor 110 km från domstolsorten. Hur många avgöranden om parts val av offentlig försvarare och s.k. förhandsbesked som finns vet jag inte. Publicerad praxis inskränker sig väl till rättsfallen RH 2011:21 och NJA 2011 s. 291.

Det jag reagerar mot är Hans Bredbergs beskrivning av sina kolleger och oss domare.

Advokatkåren är en yrkeskår som enligt Europadomstolen har en särskilt viktig roll i rättssamhället. Mina egna erfarenheter av advokatverksamhet ligger nu ett drygt decennium bort. Men att det i Advokatsamfundet i dag skulle finnas medlemmar som är rädda samt gör sig billiga och medgörliga (på klientens bekostnad, får man tro) framstår för mig som helt främmande. Hans Bredberg antyder till och med att dessa kolleger lägger sin lojalitet någon annanstans än hos klienten och ”marknadsför sig” mot bl.a. domstolar. Om läget är så illa finns det anledning för samfundet att agera.

Jag har också svårt att tro att den misstänkte som vill föreslå en advokat till att bli offentlig försvarare skulle föreslå någon som är känd för att vara återhållsam eller rent av rädd. Om man – som Hans Bredberg föreslår – ger den enskilde ytterligare inflytande på valet av offentligt betald advokat blir det väl i stället de väl förberedda och lite stridbara namnen som kommer att föreslås?

Jag invänder bestämt mot antydningar att vi domare inte ställer kvalitetskrav och helst förordnar advokater som är billiga och medgörliga. Den kvalitetsstämpel som just advokattiteln skall innebära är ju utgångspunkten för förordnande av t.ex. offentlig försvarare. Och jag är nog inte ensam i domarkåren om att uppskatta processförare som inte är rädda eller medgörliga. Jag vill se processförare som inom ramen för processreglerna och den egna yrkeskårens etik verkligen strider för sin sak och genom olika åtgärder ger domaren kanske såväl bevisning som rättslig argumentering att beakta inför sakens avgörande. Att en enskild inte får den advokat som föreslagits utan att domare i stället av bekvämlighet skulle förordna någon som ”marknadsfört” sig hos domstolen är enligt min mening en lika svepande som allvarlig beskyllning. Den saknar enligt min mening grund.

Christer Ranch
Hovrättsråd