Om mediala drev

Denna sista ledare inför sommarlovet hade jag varken tänkt ägna åt kungen, oskyldighetspresumtionen, min roll som generalsekreterare eller kriminella personers trovärdighet. Jag har i dessa frågor gjort de uttalanden jag anser behövliga. Emellertid kvarstår alltjämt den ursprungliga frågan om det publicistiska ansvaret och mediernas metoder. Det handlar om det som brukar kallas mediedrev. Under det senaste halvåret har vi fått vara med om ett närmast unikt drev mot kungahuset. Det började med en usel bok om den motvillige monarken. Angreppen var hätska och skiftade hela tiden fokus. I likhet med vad jag många gånger tidigare på denna plats gjort när advokater och andra oförtjänt utsatts för motsvarande drev påtalade jag också denna gång från en principiell utgångspunkt medias uppenbara missbruk av sin makt.

Detta kom givetvis att leda till att min person kom i fokus för drevet. I känd stil valde medierna då att göra tre saker. För det första ifrågasatte man mina bevekelsegrunder för att göra de uttalanden jag delvis felaktigt påstods ha gjort. Grunden för detta var att jag har en vänskapsrelation till kungafamiljen – ett förhållande som jag aldrig dolt men heller inte skrutit med. För det andra påstods mot bättre vetande att jag försvarat monarkin som styrelseform och att detta inte ankommer på Advokatsamfundet. En i och för sig helt riktig ståndpunkt men irrelevant eftersom jag aldrig uttalat mig i den frågan. Den tredje åtgärden var att göra gällande att det inom Advokatsamfundet fanns en stark opinion för att jag i debatten agerat i strid med samfundets intressen. Några få kritiska röster betecknades som en stark opinion. Ett brev från 15 advokater kom i centrum. Några av dem hade aviserat sitt deltagande i Advokatsamfundets årsmöte, tydligtvis för att i detta forum diskutera det som föranlett deras kritik. Men dessa förhoppningar blev svikna. Om detta berodde på att modet tröt eller på andra viktigare sysslor vet jag inte. I alla händelser blev det ingen diskussion i det forum där frågorna naturligen hörde hemma. I stället uppkom en debatt i media om öppenheten inom samfundet och ledamöternas rätt att publicera allehanda inlägg på samfundets hemsida.

Sedan mänskligheten begåvats med ytterligare en bok, denna gång en hyllningsskrift till en numera landsflyktig gangster, skriven av en person med anspråk på att vara en välrenommerad undersökande journalist, uppkom under några dagar en diskussion om förekomsten av äreröriga påståenden i denna bok och de åtgärder som förment kränkta personer kunde tänkas vidta. Detta följdes av påståenden om att jag skulle hotas av stämning på grund av att jag sagt otäcka saker om festskriften till den svenske gudfadern.

Det senaste, men kanske inte sista, spåret är nu att be olika förståsigpåare uttala sig om vad de anser vara adekvat krishantering och hur jag och styrelsen borde gjort.

De händelser som jag ovan sökt att beskriva har medfört medial uppmärksamhet av rätt ovanligt slag. Till de mest aktiva har hört Expressen. I denna tidning har jag under ett tiotal dagar tillägnats nästan lika många helsidor. Vid ett studium av dessa publiceringar kan noteras hur fokus hela tiden förflyttats. I mycket liten grad handlar det om det ursprungliga temat. Mer handlar det om min person, mitt umgänge, mina familjerelationer, min roll inom samfundet och den interna kritik mot mig som förekommer. Det handlar om försök till karaktärsmord. Det syftar till att skada trovärdigheten hos mig så mycket att det till slut också kan antas skada organisationen. Andra medier – jag tänker främst på den från journalistiska utgångspunkter mindre framstående nättidningen Realtid, vars ägarfamilj, alltsedan jag tillträdde som generalsekreterare, representerar mina allra intensivaste kritiker – har inte varit sämre. Jag noterar hur jag den 14 juni vid en skärmdump på Realtid, direkt eller indirekt, apostroferades i 14 olika artiklar den dagen. Det måste vara ett rekord. Vad är då att säga om denna mediala uppmärksamhet? Jo, följande.

Tidigare PO, Per-Arne Jigenius, brukade framhålla att man med en tidning kunde slå ihjäl en människa lika lätt som en fluga. Det ligger mycket i detta. Människor som utsätts för systematiska drev kommer lätt att skadas allvarligt. Vanligt är att man under starkt medialt tryck förväntas göra en så kallad pudel, även i situationer när den angripne egentligen har rätt. Det passar inte mig. Själv har jag än så länge inga större svårigheter att klara trycket. Kanske beror det på det starka stöd jag mött. Men, det beror nog också på att jag har rätt stor medievana och att jag inte ett dyft räds skandaljournalister. Jag kan således ta debatten, även när viss media övergår till tämligen uppenbar personförföljelse.

För de flesta människor är situationen radikalt annorlunda. Det finns de som av olika skäl har svårt att hävda sina intressen. Andra åter saknar medievana och/eller resurser att ge svar på tal. Mot dessa har media hela tiden ett starkt övertag. Att media alltid kommer att ha övertag mot den enskilde är kanske nödvändigt. Men av detta förhållande följer också ett stort ansvar. Till det ansvaret hör att debatten förs i rimligt sakliga former. Till ansvaret hör även att korrekt redovisa fakta, till exempel när det gäller förekomsten av påstått starka opinioner inom en organisation. Man bör inte ägna sig åt verklighetsförfalskning. Man bör i debatten förstås undvika att angripa motståndarens motiv och att hoppa över sakargumenten. Och drev som de nu betraktade bör inte bedrivas så att man hela tiden förflyttar fokus i syfte att försvåra för den enskilde att försvara sig. Fokusförflyttningen innebär ju bland annat att debatten om en enskild fråga blir nattstånden innan den angripne hunnit ta sig samman till ett försvar. Därtill kommer den enskilde genom denna teknik att utsättas för flera angrepp samtidigt. Det är inte juste journalistik.

Det har från mina 15 kritiker hävdats att det är särskilt allvarligt att jag kritiserats av journalister på stora svenska dagstidningar och att vissa journalister till och med har ifrågasatt min lämplighet att företräda Advokatsamfundet. För att komma från fria advokater är detta uttalande närmare besett rätt häpnadsväckande. När blev det medias uppgift att tillsätta generalsekreterare? Och varför blir kritik mot mina eller samfundets ståndpunkter och åsikter allvarlig därför att den delas av journalister på stora tidningar? Detta är ett rätt bedrövligt uttryck för hur oberoende advokater aningslöst låter sig styras av media. När enskilda advokater eller Advokatsamfundet agerar utifrån vad journalister anser vara korrekt då har man övergivit det oberoende som utgör grundvalen för advokatrollen.

Viss media, långt ifrån all, synes också se den publicistiska uppgiften som ett medel att skapa opinion för åsikter som man själv vill driva. Särskilt när det gäller att försvara sig från relevant kritik. Man gör det inte bara genom det man publicerar, utan kanske främst genom det man avstår från att publicera.

I alla mediefrågor har Advokatsamfundet och jag själv närmast religiöst understrukit vikten av en fri och oberoende press. Jag har också alltid framhävt fördelarna med en effektiv självsanering genom PO och PON, som en garanti mot en klåfingrig lagstiftare. Men ibland har jag funnit att mediebevakningen, om än relevant, på ett oproportionerligt sätt kommit att skada enskilda. Det är därför jag många gånger skrivit om dessa frågor. När mediedreven går är det viktigt att det finns sansade yttrandefrihetsvänner som kan utgöra motkrafter när omdömet brister och vinklingarna tappar proportion och relevans.

Vad som pågått under flera månader är ett ovärdigt mediespektakel som är djupt kränkande för alla inblandade måltavlor. Publiceringarna har i många fall passerat anständighetens alla gränser. Svensk skandaljournalistik har nu nått nivåer vi tidigare varit förskonade ifrån. Att under täckmantel av sanningssökande journalistik dag efter dag, med stora bilder och vinklad rapportering, försöka skapa en dramatik som inte finns är att gå alldeles för långt.

Det är tankeväckande att den media som med rätta hävdar sin rätt att granska makthavare och andra inte själv tål att bli kritiserad. Denna prinsessa på ärten-attityd är i själva verket sorglig. Måhända är det så att mediala drev i dag bedrivs av enskilda journalister som inte har fast lön utan som får betalt för vad de lyckas få publicerat i tidningen. En effekt av detta tycks bli att dreven blir längre och bredare än vad de från sakliga utgångspunkter förtjänar. Det vore bra om det vi nu bevittnat kunde föra det goda med sig att vi får en allvarlig diskussion om det sätt varpå mediemakten utövas och om god sed inom journalistiken. Det pressetiska regelverket har många förtjänster. Det handlar ytterst om en ansvarsfull hållning inför den publicistiska uppgiften. Men det verkar inte alla ha förstått.

Anne Ramberg
anne.ramberg@advokatsamfundet.se