Hur länge ska barnets bästa bara vara tomma ord?
Nr 7 2009 Årgång 75Vad innebär ett värdigt och rättssäkert mottagande av asylsökande barn? Frågan väcker starka känslor. I somras aktualiserades den med anledning av den utvärdering av utlänningslagen som då presenterades. Betänkandet, Den nya migrationsprocessen (SOU 2009:56), utreder om den största flyktingpolitiska förändringen i Sverige sedan årtionden lever upp till förväntningarna.
Många hade sett fram emot utvärderingen. Inte minst politiker som Ulf Nilsson (FP), Alf Svensson (KD) och Kalle Larsson (V), vilka hävdat att utlänningslagen, som den nu är utformad, ibland medför att människor som borde ha fått uppehållstillstånd avvisas från Sverige. Vi minns alla debatten om ”ärendet Lollo”. Hon som var född i Sverige och som skulle skickas till Kroatien där hennes misshandlande far bor. Hon som har alla kompisar här och vars högsta önskan är att läsa till socionom vid något svenskt lärosäte.
Har då den svenska asylprocessen blivit mer rättssäker, med barnets bästa som dominerande ledstjärna? Enligt utvärderingen finns det ännu inte tillräckligt med praxis för att avgöra om barnets bästa tillämpas som det är tänkt.
Detta är minst sagt en försiktig slutsats. Lite tillspetsat kan man säga att barnets bästa inte har genomförts alls. Faktum är att Migrationsöverdomstolen i en rad ärenden rörande barn helt har förbigått principen. På Migrationsverket används begreppet mest i negerande termer – en sista mening i avslagsbesluten, om att de ”inte strider mot barnets bästa”.
Det är dryga tre år sedan som den starkt kritiserade Utlänningsnämnden ersattes av en domstolsprövning. Syftet var att öka rättssäkerheten. Genom mer juridik och mindre politik skulle asylsystemet få en större legitimitet, och asylsökande en noggrannare prövning. Flera förändringar genomfördes också i utlänningslagen. Exempelvis klargjordes att omständigheter rörande barn inte behöver vara av samma allvar och tyngd som när vuxna är berörda, för att de ska få uppehållstillstånd på grunden synnerligen ömmande omständigheter. Detta var ett försök från lagstiftarens sida att tydliggöra den vackra, men diffusa, idén om barnets bästa.
Principen om barnets bästa finns även formulerad i utlänningslagens portalparagraf. Där anges att vid beslut som rör barn ska hänsyn tas till barnets hälsa och utveckling samt vad barnets bästa i övrigt kräver. Som synes lämnas stort utrymme för tolkning. Det är inte så konstigt – paragrafen ska genomsyra prövningen av alla barns ärenden, vilka kanske inte har mer gemensamt än att de söker en fristad i Sverige. Icke desto mindre framhålls i lagens förarbeten att bestämmelsen ska få en meningsfull och reell innebörd i enskilda beslut. Med andra ord ska den säkerställa att barn får en rättssäker, individuell prövning.
Vi har sålunda en lagstiftning som lämnar stort utrymme för tolkning och en överinstans som avstår från att ge vägledning kring de avvägningar som barnets bästa aktualiserar. Därtill kan läggas en myndighetsledning (Migrationsverkets) som inte vill diskutera det utrymme för tolkning som alltid finns när lagar omsätts i enskilda beslut. När generaldirektör Dan Eliasson diskuterar svensk flyktingpolitik är det med utgångspunkten att hans tjänstemän utgör en opartisk massa, som närmast maskinellt tillämpar domstolarnas praxis (den som alltså inte finns).
Ett kanske ännu större problem är att den grundläggande frågan som många ställt sig sedan den nya utlänningslagen trädde ikraft kvarstår: Vilken betydelse har, och bör barnets bästa ha, i asylprocessen? Är det exempelvis godtagbart i ett rättssamhälle, som bekänner sig till barnets bästa, att en svenskfödd ung kvinna skickas till ett annat land, där hennes misshandlande far bor?
Mitt i denna kollektiva ovilja att definiera barnets bästa står Migrationsverkets tjänstemän. De möter barnen och ska säkerställa att barnets bästa får ett genomslag i handläggningen av asylärenden. Deras vida tolkningsutrymme består. Om möjligt är det ännu större idag än när barnets bästa först skrevs in i utlänningslagen 1997. Därjämte är tjänstemännen verksamma i en organisation där en reglerad invandring i praktiken blir en fråga om att, mycket raskt, begränsa densamma. På andra sidan står de asylsökande barnen – förmodligen de allra största förlorarna när barnets bästa genomförs i svensk flyktingpolitik.
Vad skulle då kunna bidra till att barnets bästa, i stället för en tom fras i avslagsbeslut, blir en reell ledstjärna i asylprocessen?
För det första behövs en tydligare lagstiftning där det uttryckligen anges att barnspecifika former av förföljelse kan ligga till grund för uppehållstillstånd. För det andra behöver vi en överinstans som aktivt resonerar omkring innebörden av barnets bästa för enskilda asylsökande, och som är lyhörd inför underinstansernas behov av vägledning. För det tredje måste Migrationsverkets ledning genom utbildningsinsatser, gärna i samverkan med barnläkare, flyktingadvokater och frivilligorganisationer, skapa bättre förutsättningar för handläggarna att agera inom ramen för sitt handlingsutrymme.