Annonser

Mitt sommarlov

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg skriver om bristande rättssäkerhet i Vietnam och om riskerna med register och övervakning här hemma.

Vad jätteskönt mitt sommarlov ska bli. Då är man ledig hela långa dan. Och alla människor vill ut på landet. Och nästan ingen vill gå kvar i stan. Så sjöng Anita Hegeland i min barndom. Och det gäller väl än. Mitt eget sommarlov inleddes med att jag tillsammans med presidiet i IBA var inbjuden till Seoul i Sydkorea för att tala om the ”rule of law” vid ordförandenas i de asiatiska advokatsamfunden årliga sammankomst. Det blev en tankeväckande upplevelse. Man kunde notera att den sydkoreanska advokatkåren åtnjuter mycket stor samhällelig respekt. Vi välkomnades av premiärministern, ordförandena i de högsta domstolarna, ordföranden i motsvarigheten till vårt justitieutskott och av Seouls borgmästare. Bland deltagarna märktes representanter från nästan alla asiatiska länder, liksom från Australien och Nya Zeeland. I många av dessa länder känns de aktuella frågorna igen. Det kan gälla allt från advokatetik, access to justice, rättssäkerhet till konkurrensfrågor.

När man däremot lyssnar till de mycket allvarliga problem som kollegerna i Bangladesh, Nepal eller Burma dagligen möter, inte sällan med risk för sina egna liv, står det klart hur oerhört viktigt det är med solidaritet och stöd från advokater och advokatorganisationer i andra länder, också från dem som ligger långt borta. Dessa kolleger visade en påtaglig stor tacksamhet för att den internationella advokatkåren uppmärksammar deras situation.

En deltagare på konferensen var ordföranden i Ho Chi Minh Bar i Vietnam. Han hade bara några dagar tidigare varit med om att utesluta advokaten Le Cong Dinh ur advokatsamfundet, mindre än en vecka efter det att advokaten gripits i sitt hem och bortförts av polis. Advokat Dinh uteslöts utan att han beretts tillfälle att försvara sig. Det uppgivna skälet för gripandet var att Dinh skulle ha bedrivit omstörtande verksamhet i syfte att störta kommunistregimen i Vietnam. Det lokala advokatsamfundet ansåg sig då böra tillhandagå regimen genom att utesluta honom. Kort därefter återkallade justieministeriet Dinhs licens att utöva advokatyrket.

Vietnam är en kommunistisk enpartistat, med utbredd korruption. Man har infört marknadsekonomi. Vietnam har mottagit gigantiska bidrag i olika biståndsprojekt från många länder, däribland Sverige. Detta gäller inte minst  rättsbistånd. Sveriges advokatsamfund har tillsammans med det danska advokatsamfundet på uppdrag av Sida och Danida medverkat till etablerandet av ett nationellt advokatsamfund i Vietnam. Något oberoende för enskilda advokater eller de lokala advokatsamfunden föreligger emellertid inte. Allt är enligt den vietnamesiska konstitutionen underkastat det kommunistiska partiets vilja.

Jag hade förmånen att träffa Dinh flera gånger i Hanoi, i Ho Chi Minh City och inte minst i Stockholm förra året. Tidskriften Advokaten intervjuade honom i samband härmed. För mig är det också på ett personligt plan djupt chockerande att demokratikämpen Dinh alltjämt sitter fängslad, utan rättegång och utan rätt till advokat. Allmänt anses risken stor att han kan komma att få sitta fängslad i upp till 20 år. Vietnam vill statuera exempel. Att de senaste decenniernas solidaritet med Vietnams folk inte skulle ge ett bättre demokratiskt utfall än detta är bedrövligt. Jag hoppas att Sverige inom ramen för sitt ordförandeskap i EU tar tillfället i akt och påtalar de allvarliga brott mot mänskliga rättigheter som Vietnam vid upprepade tillfällen gjort sig skyldigt till.

Det vietnamesiska exemplet är dessvärre inte unikt i Asien. I flera länder finns en tydlig tendens att vilja ge begreppet ”rule of law” en annan tolkning än den som världssamfundet i övrigt tillämpar. Man föredrar att tolka begreppet som liktydigt med ”rule by law”. Man anser att i avvägningen mellan statens intresse av säkerhet och individens av personlig frihet måste varje land göra sin egen bedömning utifrån det landets specifika förhållanden. Intresseavvägningen anses vara uteslutande en nationell angelägenhet vari utländska intressen icke ska lägga sin näsa. Men omvärlden ska lägga sig i. Globalisering är inte bara ett positivt laddat värdeord avseende ekonomisk utveckling. Globaliseringen gäller även grundläggande värden av mänsklig och frihetlig natur. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna anges vara universell just av detta skäl. Därför att det inte är en enskild regims privilegium att åsidosätta dess regler under påstående att detta är en anpassning till ”lokala förhållanden”. Samhällsbygget måste utgå från en universell definition av ”rule of law”, inte från politiska föreställningar eller ekonomiska mål.

Mitt sommarlov präglades i hög grad av rättssäkerhetsfrågornas relevans även i vårt land. Jag deltog nämligen som expert i utvärderingen av buggning och preventiva tvångsmedel. Utredare var hovrättslagmannen Jan Öhman, som lade fram sitt betänkande i slutet av juli. Advokatsamfundet var som bekant mycket kritiskt till båda dessa lagar när de infördes den 1 januari 2008.

Syftet var att analysera om lagarna har fått avsedd effekt, om de uppfyller de brottsbekämpande myndigheternas behov, om kontrollmekanismerna och övriga rättssäkerhetsgarantier är tillräckliga samt därvid belysa vilken inverkan tvångsmedelsanvändning kan få på den personliga integriteten.

Utredaren fann när det gäller effektiviteten att det är nödvändigt att en ny modell utarbetas för utvärdering som grundas på vetenskapliga metoder istället för att endast förlita sig på de brottsbekämpande myndigheterna. Idag mäts nämligen ett tvångsmedels effektivitet i om det har lett till användning av ytterligare tvångsmedel. Denna brist har Advokatsamfundet i likhet med flera andra vid upprepade tillfällen påtalat.

Med hänsyn till den korta tid som lagarna varit i kraft, det till följd därav jämförelsevis låga antalet beslut, samt den oanständigt korta tid som stod till utredarens förfogande tycker jag utredaren på ett förtjänstfullt sätt utfört sitt uppdrag. Han föreslår att giltighetstiden för lagen om buggning bör förlängas till utgången av år 2014 i syfte att få ett tillräckligt underlag för att kunna göra en fullgod utvärdering. Han konstaterar samtidigt att den preventiva avlyssningen inte tillgodoser de brottsbekämpande myndigheternas behov och att denna lag därför inte bör permanentas. Utredaren anser dock att det finns skäl att överväga om inte Säkerhetspolisens möjligheter att använda hemliga tvångsmedel för att förhindra särskilt allvarliga brott bör utvidgas och regleras i en särskild lag, som endast tar sikte på Säkerhetspolisens verksamhet och i detta sammanhang ta förnyad ställning till i vilken mån den öppna polisen har behov av preventiva tvångsmedel. Denna fråga ansluter nära till förre Säpochefen Anders Erikssons utredning om signalspaning för polisiära behov. Den presenterades också mitt i sommarlovet. Den utredningen fick ett minst sagt kallsinnigt mottagande av justitieministern. 

Bakgrunden till Erikssons utredning var den politiska överenskommelse om signalspaning som kom till under minst sagt förvirrade och för respekten för Sveriges riksdag mindre förtroendegivande former. Överenskommelsen innebar att Säpo och den öppna polisen inte längre från FRA skulle kunna beställa eller inrikta signalspaning i preventivt syfte. Direktiven var tydliga och tog sin utgångspunkt i hur Säpo och den öppna polisen skulle kunna få tillgång till information som erhålls genom signalspaning i underrättelsesyfte. Eriksson har, som jag ser det, i strid med direktiven, istället föreslagit införande av ett nytt brottsutredande tvångsmedel. Förslaget innebär nämligen att såväl Säpo som den öppna polisen ska få befogenhet att signalspana i brottsutredningar, såväl i eter som i tråd. Anders Eriksson är mycket skicklig och skrivningarna i betänkandet är milt utryckt listiga. Men justitieministern lät sig inte luras. Det var klokt.

Det finns skäl att hoppas på en förnyad översyn där signalspaningen får det användningsutrymme som är sakligt påkallat. Men inte mer.

Sommarlovet avslutades med avslöjandet att hemlig information från polisen läckts till den undre världen. Det handlade om de välkända och av polisen med stolthet ofta omnämnda listorna på Sveriges mest kriminella personer. Jag har i och för sig alltid undrat varför dessa individer åtnjuter förmånen av att vara på en lista och inte sitta i buren, om polisen nu vet att de är så farliga. Mycket känslig information, inte bara om dessa uppgivet kriminella utan också om deras anhöriga och andra oskyldiga personer, tycks ha kommit i orätta händer. Viktigt underrättelsematerial har avslöjats. Detta borde leda till eftertanke. Ty det inträffade illusterar hur all insamlad information kan komma att användas på ett icke avsett sätt. Det gäller även sekret information som finns hos polisen. Vad månde den beslutade datalagringen kunna medföra vid obehöriga läckage? Det finns skäl till viss bävan.

Så gick även denna sommar till ända. Höstmörkret faller och kanske att för vissa av oss det nordiska vemodet sätter in. Men den goda nyheten är att en ny termin stundar. Och inför den har våra sommarlov förhoppningsvis givit viktiga energitillskott.  

Anne Ramberg
anne.ramberg@advokatsamfundet.se