Annonser

Dokument som visar vägen

Under de senaste 60 åren har mänskliga rättigheter gått från att vara ett filosofiskt begrepp till konkreta rättigheter som individer kan utkräva av sina stater. Det tydligaste exemplet på detta i vår del av världen är Europakonventionen.

Tanken på en uppsättning grundläggande fri- och rättigheter växte fram ur naturrätten, och fick sitt ursprungliga uttryck med den engelska Bill of Rights från 1689. Samma tankar fördes vidare i såväl den franska Förklaring av människans och medborgarens rättigheter från 1789 som i den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776.

Folkrätten sysslar normalt inte med individer, utan med stater. Det är staterna som är rättsliga subjekt. De interna angelägenheterna lämnades åt staterna själva, de var suveräna. Men efter andra världskrigets fasor och folkmord var det tydligt att staten inte alltid skyddade sina medborgare. Samtidigt stod det klart att den ekonomiska och politiska makten höll på att förskjutas. Europa var inte längre världens självklara maktcentrum.

I detta läge skapades FN. I FN-stadgans portalparagraf nämns de mänskliga rättigheterna, ” Vi, de förenade nationernas folk, beslutna (…) att ånyo betyga vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt för stora och små nationer”.

Därefter inleddes arbetet med den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, ett dokument som stod klart och antogs av generalförsamlingen 1948. Förklaringen har överlevt åren, och stått modell till de flesta nationella och internationella rättighetsförklaringarna.

Kalla kriget påverkade

Den allmänna förklaringen var tänkt som ett första steg för att skydda de mänskliga rättigheterna, ett inspirations- och målsättningsdokument utan egentlig juridisk kraft. Omedelbart efteråt inleddes arbetet med att skapa rättsligt bindande konventioner.

Men det tog tid och var inte konfliktfritt. En planerad konvention blev till sist två, Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, och Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Båda låg färdiga 1966. Uppdelningen i två konventioner berodde på oenighet om vad som egentligen är att definiera som mänskliga rättigheter.

Den allmänna förklaringen innehåller i och för sig ekonomiska rättigheter, som rätt till bostad och en skälig levnadsstandard. Men många stater, däribland USA, var ovilliga att förbinda sig till sådana förpliktelser i en konvention. Den andra sidan i det kalla kriget hade å sin sida dubier mot vissa av de medborgerliga och politiska rättigheterna.

Det tog tio år innan de båda konventionerna ratificerats av tillräckligt många stater för att träda i kraft. Samtidigt fortsatte arbetet med att skapa konventioner om vissa specifika rättigheter, som tortyrkonventionen, och om särskilda grupper, i form av barnkonventionen och kvinnokonventionen. Det senaste tillskottet är Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder, som antogs 2006 och som Sverige helt nyligen beslutat att ratificera.

Lag, men ingen polis

Konventioner är till skillnad från deklarationer rättsligt bindande för de länder som ratificerat dem – de är folkrättens lagar. Problemet är att det saknas internationella organ med makt att tvinga staterna att följa de regler man skrivit under.

Till var och en av de grundläggande FN-konventionerna om mänskliga rättigheter finns visserligen en kommitté knuten för att granska efterlevnaden och lämna rapporter. Men de stater som begår de grövsta brotten mot de mänskliga rättigheterna påverkas sällan på något avgörande vis av kritik från en FN-kommitté.

Kanske kan risken att hamna inför en internationell eller nationell domstol verka mer avskräckande. Det senaste decenniet har den risken ökat för krigsherrar och diktatorer, genom utvecklingen av den internationella straffrätten och internationella domstolar.

Den internationella brottmålsdomstolen, ICC, skapades genom Romstadgan 1998. 2002 trädde stadgan i kraft, och året efter kunde domstolen inleda sitt arbete. Redan 1993 hade dock FN:s säkerhetsråd inrättat en tillfällig tribunal för att utreda brott begångna under krigen i före detta Jugoslavien och 1994 inrättades en likadan tribunal för folkmordet i Rwanda. Men genom ICC fick världssamfundet sin första permanenta brottmålsdomstol med säte i Haag.

ICC har mandat att döma för brotten folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Domstolen ska vara ett komplement till nationella domstolar och ta vid när en nationell domstol inte klarar att fullgöra sin uppgift.

Haagdomstolen kan döma enskilda personer, förutsatt att de är medborgare i en stat som ratificerat Romstadgan. Bland dem som gjort det finns samtliga västeuropeiska stater, men varken USA eller Ryssland. Förutom ICC finns också flera specialdomstolar som utreder grova människorättsbrott i bland annat Kambodja och Sierra Leone.

Regionalt och nationellt arbete

Även om den internationella straffrätten vässats under de senaste åren får människor fortfarande i första hand lita till sina egna stater när det gäller att kräva sina rättigheter. Den stat som ratificerar en konvention är skyldig att på något sätt införliva konventionen i sin egen lagstiftning. I Sverige finns rättigheterna dels i några av grundlagarna, dels i vanlig lag.

I Europa spelar också regionala rättighetsdokument och domstolar en allt större roll. Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och Europadomstolen för mänskliga rättigheter skapades på initiativ av Europarådet 1950. 1959 inledde Europadomstolen sitt arbete, den första domen  kom 1960. Efter Berlinmurens fall och utvidgningen av Europarådet har Europadomstolen fått en allt större betydelse.

Även EU:s och EG-domstolens betydelse för de mänskliga rättigheterna har ökat, något som inte minst al Barakaat-domen visar (se separat artikel). EU:s nya planerade grundlag Lissabonfördraget innebär också att den stadga om grundläggande rättigheter som antogs år 2000 blir bindande för medlemsstaterna.

Populärt begrepp

Google ger 1 690 000 träffar på sökorden mänsklig rättighet. Bland rubrikerna finns ”abort en mänsklig rättighet”, ”tillgänglighet en mänsklig rättighet”, ”vatten en mänsklig rättighet” och ”att sälja sex är en mänsklig rättighet”. Begreppet är uppenbarligen populärt. Men vilka är då de mänskliga rättigheterna enligt den allmänna förklaringen?

I mångt och mycket är de desamma som i de allra första rättighetsdokumenten. Bland dem finns yttrandefrihet, religionsfrihet mötes- och föreningsfrihet, skydd för privatlivet och skydd mot diskriminering.

Rätten till liv är kanske den mest grundläggande. Folkrätten förbjuder dock inte dödstraff, så länge rättssäkerhet garanteras under processen och vissa andra begränsningar iakttas. På senare år har man kunnat se en tydligare önskan inom FN om att sträva mot dödsstraffets totala avskaffande. År 2007 antog FN:s generalförsamlings tredje utskott en resolution mot dödsstraffet, som uppmanar alla stater att tillfälligt sätta stopp för avrättningarna.

Andra rättigheter är ovillkorliga. Lika fullt bryter många stater mot dem. Förbudet mot tortyr är en sådan. Sedan USA inledde sitt ”krig mot terrorismen” har man fått kritik för att använda kränkande och plågsamma förhörsmetoder bland annat på Guantánamobasen.

Också Sverige har kritiserats. I maj lämnade FN:s tortyrkommitté en rapport om läget i Sverige. Kommittén berömmer den svenska regeringen för arbetet för att skydda de mänskliga rättigheterna. Men man framför också en hel del kritik, bland annat för att det saknas garantier för att häktade får tillgång till advokat och läkare när de önskar det.

Kommittén tar också upp bristen på regler för hur länge asylsökande som ska utvisas kan hållas i förvar. Redan tidigare har tortyrkommittén kritiserat avvisningen av de båda egyptierna Ahmed Agiza och Mohammad Alzery.

Ulrika Brandberg och Tom Knutson