Förbättra polisens informationshantering
Nr 4 2008 Årgång 74Jag tror att de flesta delar min uppfattning att de brottsbeivrande myndigheterna – och inte minst polisen – måste vara framgångsrika, ja kanske än mer framgångsrika än man är idag, i sitt arbete med att bekämpa brottsligheten vare sig det nu sker genom brottsbeivrande eller brottsförebyggande insatser. Däremot förefaller det trögare att ha en samsyn när det gäller ett av de viktigaste verktygen som behövs i det arbetet, nämligen informationshanteringen. Jag ser det som självklart att dessa myndigheter ska ha ett informationsövertag över de kriminella och det behöver inte vara den fara för den personliga integriteten som många anser.
Det finns mycket information i digital form som kan användas för att effektivisera kampen mot brottsligheten. Om vi börjar med polisen så samlas där redan inom ramen för den löpande verksamheten – vid anmälningar av olika slag, vid förundersökningar och andra utredningar – en mängd information som endast i begränsad utsträckning får användas för andra ändamål än den ursprungligen tillförts för. Endast om den uppfyller kraven för de särskilda register som förs över bland annat misstänkta och tillförts dessa register kan den utnyttjas för exempelvis allmänna spaningsinsatser vid utredningen av ett mord. Inte heller kan informationen användas för analyser av brottslighet annat än för grövre brott. Den information polisen har kan endast i begränsad utsträckning användas genom informationsbehandling för att se samband kring så kallade mängdbrott.
Varför är det så? Jo, polisens möjlighet att hantera information är omgärdad av förhindrande lagstiftning. Men polisens svårigheter är inte bara lagtekniska. Polisen har under lång tid konsekvent utvecklat sin informationshantering enligt den så kallade stuprörsmetoden, det vill säga att varje registertyp utvecklats för sig med endast begränsad hänsyn till behovet av att kunna utbyta information. Lägger man därtill att polisens organisation – med 21 (22 med Rikspolisstyrelsen) självständiga polismyndigheter – lett till att i stort sett varje registertyp ska multipliceras med 21 eller 22 för att vi ska få antalet register. Denna uppdelning har i och för sig inte varit nödvändig. Detta ger polisen ett ohanterligt system av register som effektivt förhindrar en vettig och rationell informationshantering både när det gäller att tillföra och utnyttja informationen, och som dessutom innebär en skenande kostnadsutveckling.
Sedan har vi den information som finns hos andra myndigheter inom rättsväsendet och hos domstolarna. Idag sker praktiskt taget inget utbyte av information digitalt mellan myndigheterna. Varje myndighet har ett digitalt verksamhetsstöd men när det kommer till att vidarebefordra information så tas den ut på papper och skickas med posten eller kanske med fax.
Vad har polisen för nytta av digital information från exempelvis domstolarna? När det gäller tvångsmedel, exempelvis beslag, har polisen och domstolarna, liksom åklagarna, stor nytta av att veta hur respektive funktion hanterar dessa. Polisen bör ha direkt tillgång till vilka beslut åklagare och domstol fattat och domstol och åklagare bör ha direkt tillgång till vilka beslag som hör ihop med en gärning som man ska behandla vid en rättegång. Än viktigare är naturligtvis omedelbar tillgång till information om frihetsberövanden.
Lyckligtvis kan jag säga att det finns ljus i tunneln. Ett genomgripande arbete har inletts för att skapa en sammanhållen informationshantering såväl inom polisen som mellan alla myndigheterna i den så kallade rättskedjan. Avsikten är inte att skapa obegränsad tillgång till de olika myndigheternas information utan att rent tekniskt förenkla utbytet av information där det är motiverat.
Om utredare och analytiker skulle ha tillgång till all den information som finns i polisens register och detta i strukturerad form skulle möjligheterna att klara upp brott väsentligt förbättras. Vidare skulle möjligheterna att planera brottsförebyggande insatser även när det gäller så kallade mängdbrott bli väsentligt bättre.
Skulle detta vara en fara för den personliga integriteten? Vems undrar jag? Brottsoffrens eller brottslingarnas? Man ska inte glömma att IT-hanteringen innebär förbättringar i förhållande till annan informationshantering när det gäller kontroll. Vi kan lätt skapa en sofistikerad spårbarhet som gör det förhållandevis enkelt att studera om informationen hanteras utan att det är motiverat. När det gäller den information som hanteras i rättsväsendet kan kvaliteten förbättras genom att informationen ofta inte behöver matas in mer än en gång och genom att kontrollen ökar vilket bland annat kommer att leda till att gallring av information kan ske på det sätt som är avsett, och som idag i praktiken många gånger är svårt att göra. Som jag ser det förstärks rättssäkerheten och skyddet för den personliga integriteten genom ett väl fungerande informationsutbyte inom rättsväsendet.
En förbättrad informationshantering leder också till att rättsväsendets personal kan ägna tid till viktigare saker än att mata in information i arbetskrävande system – för polisens del ofta i ett flertal system för ett och samma ärende – eller att på ett tidskrävande sätt söka information per telefon.
En del tycker kanske att en utökad tillgång för polisen av informationshantering inte hör hemma i en rättsstat. Men en rättsstat kännetecknas inte bara av att det finns tydliga regler till skydd för den enskildes rättigheter utan även av att de som begår kriminella handlingar lagförs. Självfallet ska ingen oskyldig fällas till ansvar. Och den som misstänks för ett brott ska frikännas om bevisningen inte räcker för fällande dom. Men den som begått ett brott bör inte kunna undgå ansvar därför att lagstiftningen sätter upp alltför många formella hinder för de brottsbeivrande myndigheternas och domstolarnas verksamhet, eller därför att vårt rättsväsende är ineffektivt i olika avseenden. Genom de goda domstolar vi har och genom goda insatser från såväl åklagare som försvarare garanteras att det ytterst är bevisningens styrka som avgör hur domen blir. Så ska det vara i en rättsstat!