En mer nyanserad bild av asylprocessen efterlyses

Jag har således stor förståelse för generaldirektörens bekymmer. Det finns anledning till bekymmer över kvaliteten hos vissa ombud i migrationsmål. Men detta är inte det enda bekymret. Jag hyser starka betänkligheter även mot agerandet eller bristen på agerande hos vissa handläggare på Migrationsverket. Likaså kan vissa utslag från migrationsdomstolarna starkt ifrågasättas. Alltsedan den nya lagstiftningen kom på plats har den kantats av problem. Det skall i rättvisans namn sägas att i de fall brister i handläggningen hos Migrationsverket påpekats från Advokatsamfundets sida dessa snabbt och effektivt tillrättalagts. Det förtjänar verksledningen respekt för.

Jag kan inte se att det finns några motstridiga intressen mellan å ena sidan Migrationsverket och å andra sidan Advokatsamfundet när det gäller att skapa förutsättningar för den enskilde asylsökanden att få sin sak prövad på ett rättssäkert sätt inom rimlig tid. Den gemensamma ambitionen är en god och rättssäker asylprocess.

Det fanns efter reformen stora balanser på Migrationsverket. Många handläggare med värdefull kunskap lämnade sina anställningar för att besätta platser på de nya migrationsdomstolarna. Detta innebar ett stort avbräck och bidrog till förseningar i handläggningen. Nu har dessa balanser i det närmaste försvunnit.

Människor som kommer till vårt land såsom asylsökande är synnerligen utsatta. De har som regel lämnat allting bakom sig. De är ofta helt utblottade. De har inte sällan utsatts för tortyr, våldtäkt eller genomgått andra förnedrande upplevelser. Många av dem kommer från krigshärdar. De har mist nära och kära. De fruktar för sina barns och sina egna liv. Dessa personer har rätt till ett rättssäkert och effektivt bemötande av myndigheter, domstolar och advokater. De, om några, borde vara berättigade att företrädas av advokater som med hög etik och yrkeskunnande nitiskt och omsorgsfullt tillvaratar deras intressen. Jag påstår att den alldeles övervägande delen av de advokater som verkar inom detta område är särskilt medvetna om dessa krav och att de lever upp till dem.

För att kunna leva upp till dessa höga anspråk krävs emellertid inte bara utbildning, kunskap och erfarenhet. Det krävs också tid. Verkligheten är dock sådan att offentliga biträden ofta inte får rimlig ersättning för den tid som erfordras för att på ett fullgott sätt tillvarata den asylsökandes rätt. Det finns många gånger inte möjlighet att, i enlighet med rättegångsbalkens föreskrift, med nit och omsorg tillvarata klientens rätt och att få skäligt betalt för detta.

Den nya process- och instansordningen som infördes för snart två år sedan är en av de största reformer på detta område som genomförts i modern tid. Det är naturligt att det kan ta viss tid innan en så pass omvälvande förändring i processformen får fullt genomslag. Reformen tillkom i det uttalade syftet att göra asylprocessen mer rättssäker. Advokatsamfundet tillstyrkte denna förändring och såg med tillförsikt fram emot att Utlänningsnämnden avskaffades och ersattes av en domstolsprövning inom ramen för ett tvåpartsförfarande. 

Detta innebar en ny och utvidgad roll för det offentliga biträdet. Större krav på aktivitet och kunskap krävs från biträdets sida. 

Sverige är i många avseenden ett föregångsland inom asylrätten. Vi tar emot ett jämförelsevis mycket stort antal flyktingar. Alla får dock inte stanna. Om rättstillämpningen i det enskilda fallet skulle grunda sig på ett ofullständigt material till följd av brister i Migrationsverkets utredning eller advokatens utförande av sitt uppdrag finns anledning att se utomordentligt allvarligt på detta. Detsamma gäller om migrationsdomstolarnas rättstilllämpning skulle vara felaktig. Tankarna går lätt till HG Axbergers rapport Felaktigt dömda.

Advokaterna är underkastade Advokatsamfundets tillsyn. Denna kontroll har ett stort värde för upprätthållandet av god etik och yrkesmässig kvalitet.

Det förekommer att advokater missköter sina uppdrag. Det är givetvis alltid otillfredsställande när så sker. Särskilt allvarligt är det om bristerna drabbar en så utsatt och ofta värnlös person som en asylsökande. Rättsförlust i ett asylärende kan ytterst handla om liv eller död. Dessa personer har svårt att annat än i undantagsfall göra sin röst hörd. De kan inte språket och de saknar anknytning och kontakter som kan hjälpa dem. De saknar i realiteten oftast möjlighet att anmäla en advokat som brutit mot god advokatsed eller varit oskicklig. I några fall kommer dock ärenden av detta slag under Advokatsamfundets granskning. Sålunda har disciplinnämnden i ett, låt vara begränsat antal fall, prövat anmälningar mot advokater som uppträtt i asylmål. Dessa prövningar har ibland föranlett påföljd.

Såväl migrationsdomstolen som Migrationsverket kan anmäla en advokat som anses ha åsidosatt god advokatsed.  Därför är det glädjande att anmälningar från dessa instanser är synnerligen ovanliga.  De anmälningar som inkommit från Migrationsverket är i flertalet fall hänförliga till missnöje med en advokat på grund av att denne varit alltför kritisk mot verket och dess personal och att advokaten givit uttryck för detta på ett ibland väl övertydligt sätt. I något fall har kritik riktats mot advokat för att denne satt annan jurist i sitt ställe. Slutsatsen måste därför, i likhet med generaldirektörens uttalande, vara att kvalitén på advokaternas insatser i huvudsak är god. Men det ankommer på Advokatsamfundet att uppmuntra advokater verksamma inom asylrätten att ytterligare utveckla sina kompetenser i denna typ av ärenden.

Migrationsverket och migrationsdomstolarna har tillsammans med de offentliga biträdena ett ansvar för att den nya processformen motsvarar de krav på rättssäkerhet som den nya lagstiftningen är tänkt att garantera. Det finns skäl att inom några år göra en utvärdering av den nya processordningen. I det sammanhanget bör frågan om vem som skall förordna biträde övervägas. Lagstiftaren borde allvarligt fundera på att låta annan än Migrationsverket förordna offentliga biträden. Verket är motpart till den enskilde och bör därför inte befatta sig med ombudsförordnanden. Paralleller borde vara överflödiga för att illustrera insikten om det rimliga i den ståndpunkten. Nuvarande system är olämpligt och ökar inte tilltron till processen. Från den asylsökandes perspektiv kan det således lätt framstå som att advokaten inte företräder klienten på ett obundet sätt. Denna risk är särskilt stor i ljuset av förhållandena i många av de länder från vilka asylsökande ofta kommer. Det handlar inte sällan om länder där det inte finns en oberoende advokatkår och där korruption och statligt maktmissbruk är utbrett. Tilltron till myndigheter och andra samhälleliga institutioner är som regel låg. Dessa förhållanden gör relationen mellan verket och den enskilde extra känslig. Migrationsverket upplevs som motpart till advokatens klient. Bara risken för att advokaten därigenom skulle kunna komma i en beroendeställning till Migrationsverket utgör tillräckliga skäl för att ändra detta sakernas tillstånd. Förhållandet kan jämföras med att åklagarna skulle förordna offentliga försvarare. Advokatsamfundet har vid flera tillfällen påtalat detta. Resultatet har hittills uteblivit.

När frågor som dessa granskats och rapporterats i medierna skulle man önska sig att det journalistiska greppet hade fokuserat på systemets tydliga brister och utan påståenden som kan ge intryck av att flertalet av de biträden som verkar inom detta svåra område är antingen berusade eller glömmer handlingar i plastpåsar på stan. Det hade varit värdefullt med en mer nyanserad bild av de ibland mycket svåra utmaningar som såväl Migrationsverkets tjänstemän som offentliga biträden står inför. Frågan hade därför vunnit på om den i stället hade granskat asylprocessens för- och nackdelar i stället för att förmedla intrycket att enskilda sökandes avslag på asylansökningar är liktydigt med dåliga advokater.

Anne Ramberg