Oskyldigt dömda är en del av systemet
Nr 8 2006 Årgång 72Om oskyldiga personer fälls i våra domstolar är det ett allvarligt nederlag för rättssäkerheten. Det är därför välkommet att den här problematiken får en grundlig belysning i nr 6/2006 av Advokaten med utgångspunkt i den utredning, ”Felaktigt dömda”, som gjorts av Hans Gunnar Axberger, f d adjungerad professor vid Stockholms universitet. I vissa avseenden präglas dock diskussionen enligt min mening av missförstånd som försvårar en konstruktiv debatt.
Axberger och andra debattörer tycks ha uppfattningen att det kan undvikas att oskyldiga döms. Men dessvärre kommer det alltid att förekomma att prover blandas samman, att rättsläkare gör feldiagnoser, att poliser tappar bort material eller manipulerar material som visar den tilltalades oskuld osv. Domstolens bedömning kan alltså vara helt riktig på det material som förelåg; oskyldigt dömda är inte nödvändigtvis ”felaktigt dömda”.
Vidare: HD har lagt fast att domstolen skall fälla den tilltalade om den finner det ”ställt utom rimligt tvivel” att denne är skyldig. Det krävs inte att domstolen är säker på sin sak, inte ens att det är ställt ”utom varje rimligt tvivel”. Det ligger därför i systemet att ett antal oskyldiga kan komma att dömas. Till det kommer att ”ställt utom rimligt tvivel” tolkas mindre restriktivt i vissa typer av mål, såsom narkotikamål och bagatellmål. Det är dock en öppen fråga om beviskraven sänkts, såsom Axberger tycks mena. Varken ett begränsat antal beviljade resningar eller ens frikännanden efter resning säger något övertygande om detta.
En tredje kategori av felkälla är vittnen och målsägare som far med osanning. En person som talar med fast stämma, har ett övertygande kroppsspråk och konsekvent lämnar en och samma sammanhängande och detaljrika berättelse uppfattas ofta som trovärdig fastän dessa omständigheter tvärtom kan vara tecken på att personen ljuger. Också ett erkännande av den tilltalade kan vara svårbedömt. Domstolen skall lastas för en missbedömning i dessa fall men kanske än mer försvararen om denne inte förmår att så det tvivel som krävs för en friande dom. Över huvud taget kan svaga eller otillräckliga insatser av försvararna bidra till misstag. Om försvararen godtar viss bevisning saknar domstolen i det stora flertalet fall skäl att sätta bevisningen i fråga. Ytterligare en felkälla kan vara en rättslig felbedömning av domstolen, till exempel om en ekonomisk transaktion är straffbar. Det bör även påpekas att domstolarnas bristande resurser kan leda till otillräcklig tid att utforma domskälen, något som också minskar rättssäkerheten: ”att skriva är att tänka”.
Att oskyldiga straffas är en ofrånkomlig konsekvens av alla dessa felkällor. Redan förekomsten av oeniga domstolar och frekvensen av ändringar i högre instans vittnar om den osäkerhet som råder, låt vara att ändringar kan vara föranledda av att nya omständigheter kommit i dagen. Osäkerheten illustreras också av de stora skillnaderna mellan tingsrätter i fråga om sannolikheten för att dömas till fängelse (Riksrevisionen RiR 2004:5). Döms en person i högre
instans kan det för övrigt ha varit klart fler domare som velat frikänna honom än de som funnit honom skyldig; rent teoretiskt kan det vara 11-3 till den dömdes förmån.
Hur många kan de oskyldigt dömda vara? Det är omöjligt att säga, men om rättsväsendet drabbas av dessa former av missgrepp, förslagna lögnare, svårbedömda målsägare osv i bara en procent av brottmålen, är det 750 brottmål som varje år berörs av dessa felkällor. I Norge har det gjorts en vetenskaplig undersökning av saken. 125 erfarna försvarsadvokater fick uppge de fall där de var säkra på att den dömde klienten var oskyldig. Metodiken kan diskuteras och därmed siffrorna; men har försvararna något skäl att överdriva antalet fall där de misslyckats så kapitalt? De 125 intervjuade hade sammantagna haft 15 oskyldigt dömda per år, dvs ungefär var tionde försvarsadvokat hade haft en oskyldig per år. Man kan inte utan vidare föra över dessa siffror på Sverige, men finns det skäl att tro att vårt rättssystem är bättre än det norska?
”Oskyldigt dömda” är som bekant ett ämne som fått stor uppmärksamhet i Storbritannien och USA. Ingående undersökningar har gjorts som visar att riskerna för att oskyldiga straffas är stora och svårbemästrade, i praktiken omöjliga att eliminera. Vårt rättssystem skiljer sig från det anglosachsiska men också dessa erfarenheter manar till ödmjukhet. Vi måste förlika oss med tanken att det sitter ett antal personer i svenska fängelser som är oskyldiga. Det är och förblir en uppgift för det politiska systemet att underlätta för dessa personer att söka resning, till exempel med hjälp av ett fristående organ av det slag som finns i Danmark och Storbritannien, vilket prövar en fängslad persons påståenden om sin oskuld.