Solidariskt ansvar – säkerhet eller risk för rättsförlust?
Nr 1 2006 Årgång 72
Debattören Gudrun Nordborg, informationschef vid Brottsoffermyndigheten, pekar på problemen med solidariskt ansvar vid skadestånd, och varnar brottsoffer för att gå med på avtal utan att tänka sig för.
Skadeståndslagen innehåller en huvudregel om att när två eller flera skall ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet, Skadeståndslagen 6:4. Handlar det om skadestånd på grund av brott innebär detta att när flera gärningsmän dömts att solidariskt ansvara för ett skadestånd så är de var och en för sig och tillsammans ansvariga för hela det utdömda beloppet. För den skadelidande medför det solidariska ansvaret att det strategiskt går att välja ut den mest resursstarke bland de ansvariga och kräva ett lika stort belopp som denne skulle kunna krävas på om han ensam varit ersättningsskyldig för skadan, dvs hela skadeståndsbeloppet. Den skadelidande kan alltså räkna med att få fullt skadestånd även om bara en av de ansvariga har medel att betala skadan. Lyckas detta är det den betalande gärningsmannen som sedan får försöka att driva regresskrav mot de medansvariga.
Professor Bill Dufwa har fångat kärnan i solidaritetsprincipen i följande formuleringar: ”Solidaritetsprincipen är sträng mot den som blir tvungen att betala fullt till den skadelidande” och ”ger den skadelidande makten att för sina krav välja ut det eller de ansvarssubjekt som passar det egna syftet bäst.” (Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga, Juristförlaget 1993, del I nr 15 resp. del III, nr 4972.)
Konstruktionen av det solidariska ansvaret är alltså klart positiv ur den skadelidandes och målsägandens perspektiv med rätt att kräva hela skadeståndsbeloppet av en enda av kanske många gärningsmän och kan medföra praktiska fördelar. Men särskilt för den som saknar insikter i juridik finns också risk för en alltför stor tillit till vad orden ’’solidariskt ansvar’’ kan tyckas innebära. Att acceptera ett erbjudande från en eller flera gärningsmän om betalning av ett mindre belopp än de är dömda att betala, vilket då ofta handlar om vad som felaktigt kallas för ’’den egna delen’’ av skadeståndet, kan få oväntade konsekvenser. Om de övriga gärningsmännen visar sig sakna betalningsförmåga uppstår nämligen en låsning i förhållande till kraven för att kunna få brottsskadeersättning för resterande belopp.
Brottsskadelagen 6 § stadgar att: ’’Vid bestämmande av brottsskadeersättning avräknas skadestånd som har betalats eller bör kunna bli betalt till den skadelidande på grund av skadan.’’
Denna avräkning skall givetvis ske också när det finns flera solidariskt skadeståndsansvariga. Rätten till brottsskadeersättning finns då först om det kan visas att samtliga gärningsmän saknar betalningsförmåga. Det kan normalt endast visas genom att brottsoffret låtit kronofogdemyndigheten försöka mäta ut skadeståndet. Ett avtal om ’’andelsbetalning’’ kan hindra detta. Det förekommer att avtalen innehåller villkor om att betalningen sker under villkor att målsäganden avstår ifrån att rikta ytterligare krav gentemot denne delbetalande gärningsman. Ordalydelsen markerar då att varken målsäganden, Brottsoffermyndigheten eller någon annan kan rikta något ytterligare anspråk mot gärningsmannen på grund av brottet. Även om brottsoffret har ’’gjort upp’’ på ett mindre precist sätt med någon av de solidariskt ansvariga så kan allmänna avtalsrättsliga principer leda till en tolkning som innebär att offret anses ha accepterat att inte få hela skadeståndet från den personen. Båda formerna av uppgörelser leder till att brottsoffret inte kan få kronofogden att agera i förhållande till den delbetalande gärningsmannen. Offret kan då inte visa att den gärningsmannen saknar betalningsförmåga. Därmed blockeras rätten till brottsskadeersättning för resterande skadestånd.
Detta är inte hypotetiska problem utan har visat sig verkliga både i förfrågningar via Brottsoffermyndighetens servicetelefon och i ärenden om brottsskadeersättning.
Ett exempel) En arbetsplats rånades av fem män. Tingsrätten dömde männen för brottet samt förpliktigade dem att solidariskt utge skadestånd till sju anställda på arbetsplatsen, varav sex har inkommit med ansökningar om brottsskadeersättning till myndigheten för att få ut det av domstolen sakprövade skadeståndsbeloppet. En av gärningsmännen har via sitt ombud ingått ett avtal med samtliga målsägande i vilket det framgår att han till vardera av dem utger 1/5 av skadeståndet samt 1/5 av räntan under förutsättning att målsäganden därmed inte kan rikta ytterligare krav gentemot honom i framtiden. Denne gärningsman har inga skulder hos kronofogdemyndigheten och en taxerad inkomst på drygt 185000 kr för 2003. Alla de övriga som dömdes för rånet saknar betalningsförmåga.
Efter att Brottsoffermyndigheten avslagit ansökningarna om brottsskadeersättning begärdes omprövning av dessa beslut. Myndigheten valde då att ta upp en av ansökningarna i nämnden för att få hittillsvarande praxis bedömd. Denna sökande hade enligt domen rätt till ett solidariskt skadestånd från gärningsmännen på 30000 kr för kränkning och yrkade de efter ovan nämnda avtal resterande 4/5 av skadeståndsbeloppet, 24000 kr, i brottsskadeersättning.
Brottsoffermyndighetens nämnd fann inte att det tidigare beslutet var oriktigt. Det saknades alltså anledning att ändra detta. Den tidigare beslutsmotiveringen har därmed fortsatt relevans: Brottsskadeersättning lämnas bara om det inte finns några andra ersättningsmöjligheter. I föreliggande fall har fem skadevållare dömts att solidariskt utge ett skadestånd till kvinnan, vilket innebär att hon kan vända sig mot vem som helst av dem och utkräva hela skadeståndet. Av utredningen framgår vidare att en av skadevållarna har betalat delar av det utdömda beloppet. Kvinnan har inte visat att denne skadevållare saknar möjlighet att betala skadeståndet i sin helhet. Vid sådant förhållande kan någon brottsskadeersättning inte lämnas.
Råd) Ett viktigt råd till målsäganden är att låta kronofogdemyndigheten göra en fullständig tillgångsundersökning. Detta underlättas genom den författningsreglerade skyldighet som finns dels för domstolen att skicka exemplar av de domar där målsäganden tillerkänts skadestånd till kronofogdemyndigheten, dels av att kronofogdemyndigheten därefter skall erbjuda målsäganden att göra en sådan tillgångsundersökning. Svarar målsäganden ja på erbjudandet sker detta utan kostnad för målsäganden. De flesta domstolarna bifogar dessutom ett informationsblad utarbetat av Brottsoffermyndigheten med information om detta och andra frågor som avser inkrävandet av skadestånd, ersättning från försäkring och som sista och tredje alternativ brottsskadeersättning.
För att minska risken för rättsförlust i samband med solidariskt skadeståndsansvar har Brottsoffermyndigheten kompletterat texten i informationsfoldern ”Rätten till brottsskadeersättning” med följande rådgivande stycke riktat till brottsoffret:
"Obs! Om det är flera personer som har orsakat dina skador bör du innan du godtar en uppgörelse med någon av de dömda alltid rådgöra med någon sakkunnig, till exempel din åklagare, ditt målsägandebiträde eller Brottsoffermyndigheten. Risken kan annars vara att du förlorar din rätt till brottsskadeersättning för resterande belopp. Det är också viktigt att du känner till att du alls inte behöver acceptera ett förslag om uppgörelse.”
Det är givetvis myndighetens förhoppning att dessa råd angående solidariskt ansvar beaktas av såväl ombud och målsägandebiträden som försvarsadvokater. Allt för att undvika att det som lagstiftaren avsett som en ökad säkerhet för den skadelidande inte vänds till en rättsförlust.
GUDRUN NORDBORG, informationschef, Brottsoffermyndigheten
Publicerad i nr 1/2006
Professor Bill Dufwa har fångat kärnan i solidaritetsprincipen i följande formuleringar: ”Solidaritetsprincipen är sträng mot den som blir tvungen att betala fullt till den skadelidande” och ”ger den skadelidande makten att för sina krav välja ut det eller de ansvarssubjekt som passar det egna syftet bäst.” (Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga, Juristförlaget 1993, del I nr 15 resp. del III, nr 4972.)
Konstruktionen av det solidariska ansvaret är alltså klart positiv ur den skadelidandes och målsägandens perspektiv med rätt att kräva hela skadeståndsbeloppet av en enda av kanske många gärningsmän och kan medföra praktiska fördelar. Men särskilt för den som saknar insikter i juridik finns också risk för en alltför stor tillit till vad orden ’’solidariskt ansvar’’ kan tyckas innebära. Att acceptera ett erbjudande från en eller flera gärningsmän om betalning av ett mindre belopp än de är dömda att betala, vilket då ofta handlar om vad som felaktigt kallas för ’’den egna delen’’ av skadeståndet, kan få oväntade konsekvenser. Om de övriga gärningsmännen visar sig sakna betalningsförmåga uppstår nämligen en låsning i förhållande till kraven för att kunna få brottsskadeersättning för resterande belopp.
Brottsskadelagen 6 § stadgar att: ’’Vid bestämmande av brottsskadeersättning avräknas skadestånd som har betalats eller bör kunna bli betalt till den skadelidande på grund av skadan.’’
Denna avräkning skall givetvis ske också när det finns flera solidariskt skadeståndsansvariga. Rätten till brottsskadeersättning finns då först om det kan visas att samtliga gärningsmän saknar betalningsförmåga. Det kan normalt endast visas genom att brottsoffret låtit kronofogdemyndigheten försöka mäta ut skadeståndet. Ett avtal om ’’andelsbetalning’’ kan hindra detta. Det förekommer att avtalen innehåller villkor om att betalningen sker under villkor att målsäganden avstår ifrån att rikta ytterligare krav gentemot denne delbetalande gärningsman. Ordalydelsen markerar då att varken målsäganden, Brottsoffermyndigheten eller någon annan kan rikta något ytterligare anspråk mot gärningsmannen på grund av brottet. Även om brottsoffret har ’’gjort upp’’ på ett mindre precist sätt med någon av de solidariskt ansvariga så kan allmänna avtalsrättsliga principer leda till en tolkning som innebär att offret anses ha accepterat att inte få hela skadeståndet från den personen. Båda formerna av uppgörelser leder till att brottsoffret inte kan få kronofogden att agera i förhållande till den delbetalande gärningsmannen. Offret kan då inte visa att den gärningsmannen saknar betalningsförmåga. Därmed blockeras rätten till brottsskadeersättning för resterande skadestånd.
Detta är inte hypotetiska problem utan har visat sig verkliga både i förfrågningar via Brottsoffermyndighetens servicetelefon och i ärenden om brottsskadeersättning.
Ett exempel) En arbetsplats rånades av fem män. Tingsrätten dömde männen för brottet samt förpliktigade dem att solidariskt utge skadestånd till sju anställda på arbetsplatsen, varav sex har inkommit med ansökningar om brottsskadeersättning till myndigheten för att få ut det av domstolen sakprövade skadeståndsbeloppet. En av gärningsmännen har via sitt ombud ingått ett avtal med samtliga målsägande i vilket det framgår att han till vardera av dem utger 1/5 av skadeståndet samt 1/5 av räntan under förutsättning att målsäganden därmed inte kan rikta ytterligare krav gentemot honom i framtiden. Denne gärningsman har inga skulder hos kronofogdemyndigheten och en taxerad inkomst på drygt 185000 kr för 2003. Alla de övriga som dömdes för rånet saknar betalningsförmåga.
Efter att Brottsoffermyndigheten avslagit ansökningarna om brottsskadeersättning begärdes omprövning av dessa beslut. Myndigheten valde då att ta upp en av ansökningarna i nämnden för att få hittillsvarande praxis bedömd. Denna sökande hade enligt domen rätt till ett solidariskt skadestånd från gärningsmännen på 30000 kr för kränkning och yrkade de efter ovan nämnda avtal resterande 4/5 av skadeståndsbeloppet, 24000 kr, i brottsskadeersättning.
Brottsoffermyndighetens nämnd fann inte att det tidigare beslutet var oriktigt. Det saknades alltså anledning att ändra detta. Den tidigare beslutsmotiveringen har därmed fortsatt relevans: Brottsskadeersättning lämnas bara om det inte finns några andra ersättningsmöjligheter. I föreliggande fall har fem skadevållare dömts att solidariskt utge ett skadestånd till kvinnan, vilket innebär att hon kan vända sig mot vem som helst av dem och utkräva hela skadeståndet. Av utredningen framgår vidare att en av skadevållarna har betalat delar av det utdömda beloppet. Kvinnan har inte visat att denne skadevållare saknar möjlighet att betala skadeståndet i sin helhet. Vid sådant förhållande kan någon brottsskadeersättning inte lämnas.
Råd) Ett viktigt råd till målsäganden är att låta kronofogdemyndigheten göra en fullständig tillgångsundersökning. Detta underlättas genom den författningsreglerade skyldighet som finns dels för domstolen att skicka exemplar av de domar där målsäganden tillerkänts skadestånd till kronofogdemyndigheten, dels av att kronofogdemyndigheten därefter skall erbjuda målsäganden att göra en sådan tillgångsundersökning. Svarar målsäganden ja på erbjudandet sker detta utan kostnad för målsäganden. De flesta domstolarna bifogar dessutom ett informationsblad utarbetat av Brottsoffermyndigheten med information om detta och andra frågor som avser inkrävandet av skadestånd, ersättning från försäkring och som sista och tredje alternativ brottsskadeersättning.
För att minska risken för rättsförlust i samband med solidariskt skadeståndsansvar har Brottsoffermyndigheten kompletterat texten i informationsfoldern ”Rätten till brottsskadeersättning” med följande rådgivande stycke riktat till brottsoffret:
"Obs! Om det är flera personer som har orsakat dina skador bör du innan du godtar en uppgörelse med någon av de dömda alltid rådgöra med någon sakkunnig, till exempel din åklagare, ditt målsägandebiträde eller Brottsoffermyndigheten. Risken kan annars vara att du förlorar din rätt till brottsskadeersättning för resterande belopp. Det är också viktigt att du känner till att du alls inte behöver acceptera ett förslag om uppgörelse.”
Det är givetvis myndighetens förhoppning att dessa råd angående solidariskt ansvar beaktas av såväl ombud och målsägandebiträden som försvarsadvokater. Allt för att undvika att det som lagstiftaren avsett som en ökad säkerhet för den skadelidande inte vänds till en rättsförlust.
GUDRUN NORDBORG, informationschef, Brottsoffermyndigheten
Publicerad i nr 1/2006