KRIS vill visa vägen ut med det egna exemplet
Nr 5 2004 Årgång 70
Organisationen KRIS, Kriminellas revansch i samhället, har på några år vuxit till en maktfaktor i svensk kriminalvårdspolitik. Idag lyssnar den högsta politiska ledningen i både Sverige och andra länder till vad organisationen tycker.
I flera år levde Michael Thyberg ett dubbelliv; dels var han den framgångsrike egenföretagaren med fru och barn, dels sålde han narkotika. En dag 1995 tog allt slut. Han greps av polisen och kördes till Kronobergshäktet. Han dömdes till ett treårigt fängelsestraff.
När han frigavs kom han ut till en vardag där ingenting av hans gamla liv fanns kvar. Han fru och barn hade lämnat honom, han saknade bostad, arbete och körkort.
– Jag satt på ett fik vid Ringvägen och tänkte vad gör jag nu. Jag hade ingenting att förlora mer. Allt var borta. Den känslan är svår att beskriva, säger han.
Snart återvände Michael Thyberg till en kriminell tillvaro. Det fanns inget annat alternativ som han såg det då och han hade ingenting att förlora. I flera år fortsatte han sitt kriminella liv. Till den 29 augusti för fyra år sedan då han klev in i KRIS lokaler på Södermalm.
– Det sa bara klick. Jag hade gett upp i mångt och mycket när jag fann KRIS. Jag visste inte hur jag skulle finna en väg tillbaka till samhället som en respekterad medborgare. Jag träffade en massa gamla vänner som var här. Min första spontana reaktion var: är det här ni är allihop! Att ingen har sagt någonting.
– Det var ett lyft att komma hit. Det var tryggt att komma hit. Det var drogfritt och alla hade samma bakgrund. Jag behövde inte göra mig till. När jag kom hit insåg jag att det fanns en väg tillbaka, berättar han.
Idag är Michael Thyberg, 43 år, med i KRIS Stockholms styrelse och chefredaktör för organisationens tidning ”Vägen ut”. Michael arbetar heltid för organisationen och lever ett liv helt utan narkotika eller alkohol; det krävs nämligen av de organisationsanställda. Han är solbränd, vältränad och uttrycker sig ledigt och välformulerat.
KRIS lokalförening i Stockholm ligger i en stor källarlokal på Tjärhovsgatan på Södermalm i Stockholm. På de gulmålade väggarna hänger affischer som varnar för alkohol. Här finns biljardbord, pingisbord och några låga och väl nedsuttna soffor utmed väggarna. Allt påminner om en något sliten ungdomsgård. Men de som rör sig i lokalen är mestadels vuxna män, inte sällan med tatueringar.
KRIS bildades hösten 1997 som en kamratförening på initiativ av elva bekanta som hade lång erfarenhet av kriminalitet, missbruk och fängelsevistelser. De ville skapa en arena där personer med liknande erfarenheter kunde stötta varandra att leva hederligt och drogfritt. Föreningen riktar sig till före detta kriminella eller missbrukare som bestämt sig för att bryta med sitt gamla liv och försöka ta tillbaka en plats i samhället igen. Tanken är att hjälpa människor som friges att hålla sig borta från kriminalitet och droger genom att erbjuda dem ett nytt hederligt och drogfritt socialt nätverk.
KRIS grundtanke var att arbeta uppsökande och informera intagna på fängelser om föreningen och att genom det egna exemplet visa att det gick att förändra sitt liv. De som visade intresse möttes upp av föreningen vid frigivning och välkomnades i gemenskapen.
Föreningen KRIS har vuxit snabbt sedan starten och idag har organisationen drygt 4 700 medlemmar. På 24 platser i landet finns lokalföreningar och man har verksamheter på gång i Vitryssland, Ryssland, Estland, Lettland och Sydafrika.
KRIS bedriver en stor rad aktiviteter med en mycket stor bredd på de olika platser man finns. Det handlar bland annat om föreläsningar, fängelseteam, kontakter med ungdomar på glid, kulturella och sociala aktiviteter. En viktig del är de så kallade muckarhämtningarna. Att man möter fången utanför fängelset vid frigivningen. En frigivning firas annars inte sällan med att gamla vänner möter upp utanför fängelset med en ölburk eller en spruta. Det finns inte en chans för den frigivne att göra något åt sitt missbruk eller kriminalitet.
År 2000 bildades riksförbundet RIKSKRIS. RIKSKRIS driver en rad olika projekt, bland annat med inriktning på att stärka samverkan mellan KRIS och invandrarorganisationer och stärka kvinnors ställning i föreningen.
– Det viktigaste med KRIS är det behov som föreningen kan fylla för folk som vill lägga av. Den kraft och trovärdighet som KRIS har finns inte någon annanstans, säger Michael. Vi hittar alltid en lösning. Skulle KRIS få mer resurser skulle vi kunna komplettera kriminalvårdens och frivårdens svåra arbete och därigenom göra större insatser vid frigivningen än normalt.
De största problemen som KRIS har i dag handlar om bristande resurser och att föreningen stundtals drabbas av växtvärk. Det finns en stor risk för utbrändhet bland dem som arbetar i föreningen. En känslig balansgång handlar om att få nyckelpersoner att stanna. Det är vanligt att de som är verksamma inom KRIS får anställning på behandlingshem eller liknande. Samtidigt gäller det att klara kontinuiteten i föreningen.
I dag är de som är mest aktiva i föreningarna med få undantag avlönade genom offentligt skyddade anställningar eller lönebidrag. Michael Thyberg anser att framtiden för KRIS ser ljus ut. Föreningen är här för att stanna, man kommer att utveckla verksamheten här och utomlands.
Christer Karlsson, som är förbundsordförande i RIKSKRIS och även en av föreningens grundare, och Michael Thyberg är kritiska till mycket av dagens kriminalvård. Framför allt vänder de sig mot att det inte sker någon bra verksamhet för att förbereda de intagna på det kommande livet i frihet.
Christer Karlsson ifrågasätter frivårdsmyndigheternas arbete. Där behövs en klarare ansvarsfördelning. Idag är ansvaret för den som ska friges oklart och därför bollas ofta den frigivne mellan olika myndigheter.
– KRIS vill att man ser över detta. Lösningen kan vara att staten tar ett mer övergripande ansvar från det att domen faller till att den sista dagen på den villkorliga frigivningen är avklarad. I detta ingår att det ska gå ut stöd till den lokala KRIS-föreningen, säger Karlsson.
TOM KNUTSON
HANS HELLBERG
När han frigavs kom han ut till en vardag där ingenting av hans gamla liv fanns kvar. Han fru och barn hade lämnat honom, han saknade bostad, arbete och körkort.
– Jag satt på ett fik vid Ringvägen och tänkte vad gör jag nu. Jag hade ingenting att förlora mer. Allt var borta. Den känslan är svår att beskriva, säger han.
Snart återvände Michael Thyberg till en kriminell tillvaro. Det fanns inget annat alternativ som han såg det då och han hade ingenting att förlora. I flera år fortsatte han sitt kriminella liv. Till den 29 augusti för fyra år sedan då han klev in i KRIS lokaler på Södermalm.
– Det sa bara klick. Jag hade gett upp i mångt och mycket när jag fann KRIS. Jag visste inte hur jag skulle finna en väg tillbaka till samhället som en respekterad medborgare. Jag träffade en massa gamla vänner som var här. Min första spontana reaktion var: är det här ni är allihop! Att ingen har sagt någonting.
– Det var ett lyft att komma hit. Det var tryggt att komma hit. Det var drogfritt och alla hade samma bakgrund. Jag behövde inte göra mig till. När jag kom hit insåg jag att det fanns en väg tillbaka, berättar han.
Idag är Michael Thyberg, 43 år, med i KRIS Stockholms styrelse och chefredaktör för organisationens tidning ”Vägen ut”. Michael arbetar heltid för organisationen och lever ett liv helt utan narkotika eller alkohol; det krävs nämligen av de organisationsanställda. Han är solbränd, vältränad och uttrycker sig ledigt och välformulerat.
KRIS lokalförening i Stockholm ligger i en stor källarlokal på Tjärhovsgatan på Södermalm i Stockholm. På de gulmålade väggarna hänger affischer som varnar för alkohol. Här finns biljardbord, pingisbord och några låga och väl nedsuttna soffor utmed väggarna. Allt påminner om en något sliten ungdomsgård. Men de som rör sig i lokalen är mestadels vuxna män, inte sällan med tatueringar.
KRIS bildades hösten 1997 som en kamratförening på initiativ av elva bekanta som hade lång erfarenhet av kriminalitet, missbruk och fängelsevistelser. De ville skapa en arena där personer med liknande erfarenheter kunde stötta varandra att leva hederligt och drogfritt. Föreningen riktar sig till före detta kriminella eller missbrukare som bestämt sig för att bryta med sitt gamla liv och försöka ta tillbaka en plats i samhället igen. Tanken är att hjälpa människor som friges att hålla sig borta från kriminalitet och droger genom att erbjuda dem ett nytt hederligt och drogfritt socialt nätverk.
KRIS grundtanke var att arbeta uppsökande och informera intagna på fängelser om föreningen och att genom det egna exemplet visa att det gick att förändra sitt liv. De som visade intresse möttes upp av föreningen vid frigivning och välkomnades i gemenskapen.
Föreningen KRIS har vuxit snabbt sedan starten och idag har organisationen drygt 4 700 medlemmar. På 24 platser i landet finns lokalföreningar och man har verksamheter på gång i Vitryssland, Ryssland, Estland, Lettland och Sydafrika.
KRIS bedriver en stor rad aktiviteter med en mycket stor bredd på de olika platser man finns. Det handlar bland annat om föreläsningar, fängelseteam, kontakter med ungdomar på glid, kulturella och sociala aktiviteter. En viktig del är de så kallade muckarhämtningarna. Att man möter fången utanför fängelset vid frigivningen. En frigivning firas annars inte sällan med att gamla vänner möter upp utanför fängelset med en ölburk eller en spruta. Det finns inte en chans för den frigivne att göra något åt sitt missbruk eller kriminalitet.
År 2000 bildades riksförbundet RIKSKRIS. RIKSKRIS driver en rad olika projekt, bland annat med inriktning på att stärka samverkan mellan KRIS och invandrarorganisationer och stärka kvinnors ställning i föreningen.
– Det viktigaste med KRIS är det behov som föreningen kan fylla för folk som vill lägga av. Den kraft och trovärdighet som KRIS har finns inte någon annanstans, säger Michael. Vi hittar alltid en lösning. Skulle KRIS få mer resurser skulle vi kunna komplettera kriminalvårdens och frivårdens svåra arbete och därigenom göra större insatser vid frigivningen än normalt.
De största problemen som KRIS har i dag handlar om bristande resurser och att föreningen stundtals drabbas av växtvärk. Det finns en stor risk för utbrändhet bland dem som arbetar i föreningen. En känslig balansgång handlar om att få nyckelpersoner att stanna. Det är vanligt att de som är verksamma inom KRIS får anställning på behandlingshem eller liknande. Samtidigt gäller det att klara kontinuiteten i föreningen.
I dag är de som är mest aktiva i föreningarna med få undantag avlönade genom offentligt skyddade anställningar eller lönebidrag. Michael Thyberg anser att framtiden för KRIS ser ljus ut. Föreningen är här för att stanna, man kommer att utveckla verksamheten här och utomlands.
Christer Karlsson, som är förbundsordförande i RIKSKRIS och även en av föreningens grundare, och Michael Thyberg är kritiska till mycket av dagens kriminalvård. Framför allt vänder de sig mot att det inte sker någon bra verksamhet för att förbereda de intagna på det kommande livet i frihet.
Christer Karlsson ifrågasätter frivårdsmyndigheternas arbete. Där behövs en klarare ansvarsfördelning. Idag är ansvaret för den som ska friges oklart och därför bollas ofta den frigivne mellan olika myndigheter.
– KRIS vill att man ser över detta. Lösningen kan vara att staten tar ett mer övergripande ansvar från det att domen faller till att den sista dagen på den villkorliga frigivningen är avklarad. I detta ingår att det ska gå ut stöd till den lokala KRIS-föreningen, säger Karlsson.
TOM KNUTSON
HANS HELLBERG