Domarutnämningarna – då och nu
Nr 4 2012 Årgång 78Oberoende domstolar är en relativt ny företeelse i Sverige. Länge hade kungen både den dömande och den styrande makten. Men under de senaste årtiondena har en rad reformer genomförts för att förstärka domstolarnas fria ställning.
I praktiken var det naturligtvis omöjligt att sköta allt dömande själv för en person, och dömandet delegerades därför tidigt till betrodda personer, både lokalt och centralt.
Under 1700-talet uppstod maktdelningsläran. I Sverige slog läran aldrig igenom fullt ut, men den satte ändå spår i 1809 års regeringsform. I spåren av detta kom domstolarna att betraktas som en självständig statsmakt. I praktiken märktes det bland annat genom att Högsta domstolens ledamöter blev oavsättliga. Fortfarande var kungen ordförande i Högsta domstolen, och hade även två röster där om han var närvarande.
Från början av 1900-talet kom olika spelregler att råda för domstolar i städerna och domstolar på landet. Medan staten tillsatte landsbygdens domare i häradsrätterna, valde befolkningen själva sina domare i rådhusrätterna.
1909 inrättades Regeringsrätten, för att öka rättssäkerheten och minska regeringens arbetsbörda. Samtidigt slopade man kungens möjlighet att delta i HD:s dömande. Två självständiga domstolar hade i praktiken skapats.
1971 samordnades stads- och landsbygdsdomstolarna, och alla blev tingsrätter. Domarna utnämndes av regeringen.
Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet inrättades 1975 med uppdraget att bereda ansökningar till domartjänster och lämna förslag till regeringen. Nämnden bestod av sju domstolschefer, Domstolsverkets generaldirektör, en advokat och två fackliga representanter. De så kallade kallelsetjänsterna låg utanför Tjänsteförslagsnämndens uppgift, och bereddes av regeringen i ett slutet förfarande. Kallelseförfarandet omfattade justitieråd, regeringsråd, presidenter i hovrätt och kammarrätt, hovrättslagman och kammarrättslagman, lagfarna ledamöter i Marknadsdomstolen och Arbetsdomstolen, ordförande i Patentbesvärsrätten samt lagmännen i de tre största tingsrätterna.
Under 1980- och 90-talen hördes allt mer kritik mot det slutna kallelseförfarandet, som av många debattörer ansågs hota domstolarnas självständighet och riskerade att skapa följsamma domare som vill hålla sig väl med makten. Kritiken, och i någon mån också ett förändrat samhällsklimat, fångades sedan upp av Grundlagsutredningen, som föreslog att alla domartjänster skulle sökas.
Kallelseförfarandet avskaffades sedan 2011. Fortfarande utses alla ordinarie domare av regeringen, som dock i praktiken sällan ändrar i Domarnämndens förslag.
Även den svenska domarutbildningen har varit föremål för diskussioner under senare år. Domarutredningen föreslog i slutrapporten En öppen domarrekrytering (SOU 2003:102) att man helt skulle slopa domarutbildningen. Samtidigt borde lönen höjas, så att en domartjänst skulle framstå som en naturlig avslutning på en juristkarriär. Utredaren ville också ersätta Tjänsteförslagsnämnden med en ny Domarnämnd.
Advokatsamfundet var positiv till utredningen och tillstyrkte förslaget om en helt öppen domarrekrytering, bland annat för att öka bredden i domarkåren. I övrig fick dock utredningens förslag mycket kritik, och regeringen tillsatte 2005 en ny utredning med uppdraget att lämna förslag för att uppnå en mer öppen domarutbildning, men med bibehållen domarbana. I rapporten En mer öppen domarutbildning (Ds 2007:11) föreslogs bland annat att domarutbildningen skulle dimensioneras inte efter det framtida behovet av domare utan i stället av överrätternas behov av föredragande.
Regeringen tog fasta på flera av utredningsförslagen och beslöt bland annat att inrätta Domarnämnden, som år 2008 ersatte den tidigare Tjänsteförslagsnämnden. Samtidigt betonade man än en gång vikten av att få in fler jurister med en annan bakgrund än den traditionella domarutbildningen i domstolarna. Adjunktion och annonsering skulle enligt regeringen vara vägar att uppnå detta.
Grundlagsutredningen förordade senare att Domarnämnden skulle bli helt fristående. Domarnämnden ombildades efter detta förslag den 1 januari 2011 och blev fristående. Samtidigt avskaffades kallelsetjänsterna, också det efter Grundlagsutredningens förslag. Advokatsamfundet var positivt till denna stärkning av domstolarnas självständighet. Domarnämnden handlägger nu ansökningar till samtliga tjänster.