Om rättsväsendets ansvar

I en rättsstat ska alla individer åtnjuta skydd mot statens (legitima) maktutövning. Individen ska också ha rättstrygghet och inte riskera att bli utsatt för brott. I detta kan det ligga en motsättning. Avvägningen mellan integritetsintrång och rättssäkerhet å ena sidan samt statens behov av att förhindra och lösa brott å den andra är ofta svår. En utgångspunkt vid en sådan avvägning är emellertid att rättssäkerheten aldrig får efterges. Däremot kan integritetsinskränkningar vara påkallade.

Inte utan visst missmod har man under det gångna året kunnat följa flera skakande beskrivningar i samband med statens myndighetsutövning där rättssäkerheten allvarligt ifrågasatts och oskyldiga personer drabbats svårt.

Uppmärksamheten om de tvångsomhändertagna barnen under 1900-talet borde leda till eftertanke. Också i dag omhändertas ett stort antal barn som därefter placeras i fosterhem och på inrättningar där övergrepp fortfarande förekommer. Lagstiftningen och rättstillämpningen när det gäller tvångsvård i allmänhet i Sverige i dag lämnar mycket övrigt att önska. De mest utsatta saknar en stark röst som tillvaratar deras intressen.

Ett annat exempel där rättssamhället uppvisat påtagliga brister är behandlingen av den dråpmisstänkta barnläkaren. Med förundran har man läst om gripandet, den långa tidsutdräkten, det efterföljande åtalet, den friande domen och nu senast barnläkarens förfärande beskrivning av vad hon upplevt i sina kontakter med rättsväsendet, och då främst med polis och häktespersonal. Här har rättsväsendet ett inte obetydligt förklaringsunderskott. Det är en självklarhet att såväl RÅ som JK och även Rikspolisstyrelsen (genom sin anmälan till polisens internutredningar), nu har inlett en granskning av hanteringen av ärendet. Med stort intresse emotses respektive myndighets beslut.

Ett annat uppmärksammat fall som även det inger stor olust är när polisen i Göteborg 2010 under dramatiska former bröt sig in och grep flera personer med utländsk bakgrund. De var på lösa och felaktiga grunder misstänkta för att planera terrorbrott i Göteborg. De och deras familjer med små barn utsattes för en synnerligen hårdhänt behandling. Den lokala polisstyrkan forcerade dörren, delgav fel personer misstanke om brott och utdelade enligt målsäganden därtill sparkar. Till detta kommer att polisen i strid med gällande lagstiftning begärde och erhöll så kallad masttömning utvisande all telefontrafik under viss, i och för sig irrelevant, tid. Förhör hölls med såväl vuxna som barn utan advokat. Personerna i fråga visade sig vara helt oskyldiga.

I Södertälje pågår för närvarande ett av de mest omfattande brottmålen som förekommit i Sverige. Ett mycket stort antal personer är misstänkta för mord och delaktighet i mord på tre personer. Rättegången beräknas pågå under lång tid. Redan på ett tidigt stadium har starka konflikter mellan de fyra åklagarna och advokaterna uppenbarats. Det hävdas från advokathåll att åklagarna undanhåller bevisning, att de trots att förundersökningen är avslutad kommer med nytt material och att de systematiskt underlåter att kontrollera sina egna uppgifter. Uppfattningen är att åklagarna inte uppfyller sin objektivitetsplikt och att de inte följer rättegångsbalkens regler. Advokaterna hotar med att anmäla hinder för huvudförhandling. En av de advokater som varit kritisk blev i sin tur föremål för mycket stark kritik från åklagarna. Kritik som jag anser sakna all grund.

Dessa händelser, som trots att de är olika till sin karaktär, visar dock flera gemensamma brister i den svenska rättsstaten. De avslöjar inte bara enskilda misstag, utan också allvarliga systemfel och de väcker frågor om ansvarsutkrävande. Myndighetsutövning innebär med nödvändighet att fel begås och enskilda drabbas. Det kan ske på grund av oaktsamhet, uppsåtligen eller vilket torde vara vanligast, utan att något formellt fel begåtts.

En enskild tjänstemans agerande kan dock ha mycket stor betydelse för den person som blir föremål för statens myndighetsutövning. Tjänstemän vid offentliga myndigheter kan därför dömas för tjänstefel om de uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften. Om gärningen är att anse som ringa ska inte dömas till ansvar. För ansvar för grovt tjänstefel krävs uppsåt och brottet ska vara att anse som grovt.

Syftet med straffmöjligheten är att tillgodose medborgarnas intresse av att offentliga uppgifter fullgörs på ett korrekt sätt. Det är statens skyldighet att garantera medborgarna en korrekt myndighetsutövning och kanske än mer angeläget att garantera medborgarna att det finns kontrollmekanismer som identifierar när ett fel har begåtts och att rättelse vidtas. Det åligger därför staten att snabbt reagera när det uppstår felaktig hantering eller försummelse i ett mål eller ärende.

Bedömningen om en tjänsteman har handlat oaktsamt eller inte är främst beroende av vilka krav på noggrannhet och omsorg som uppgiften kräver. Straffet för tjänstefel är böter eller fängelse högst 2 år. I lagen om offentlig anställning föreskrivs vidare att en arbetstagare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter i anställningen, får meddelas disciplinpåföljd för tjänsteförseelse. Under senare tid har framför allt polisens uppträdande diskuterats i medierna, vilket har satt frågan om tjänstefel i fokus. Röster har höjts för ett återinförande av det tjänstemannaansvar som avskaffades 1976. Den så kallade ämbetsansvarsreformen hade tre huvudsakliga syften: att avsevärt inskränka det straffbara området, att på ett mera rationellt sätt bestämma den personkrets som skulle vara underkastad straffansvar samt att åstadkomma ett närmande mellan den offentliga och den privata arbetsmarknaden. Avskaffandet av tjänstemannaansvaret medförde en betydande avkriminalisering av det straffrättsliga ansvaret för statligt anställda. Stora delar av tjänstemannens ansvar kom i stället att regleras genom disciplinlagstiftning. Innan reformen genomfördes kunde i princip varje fel eller försummelse i tjänsten leda till ansvar för tjänstefel. Påföljderna omfattade böter och fängelse, men också de särskilda ämbetsstraffen suspension och avsättning. Reformen kom dock att leda till att lagligheten av myndighetsåtgärder på till exempel rättsväsendets område kom att prövas på disciplinär väg i en omfattning som från principiella utgångspunkter inte bedömdes lämplig. Det ledde till lagändring. Vid den reform som därefter genomfördes 1989 fick straffbestämmelsen i brottsbalken sin nuvarande lydelse. Den innebär att ansvar kan inträda även om oaktsamheten inte anses som grov. Av allmänna principer följer emellertid att straffrättsligt ansvar för oaktsamhet inte ska komma ifråga för varje avvikelse från den eftersträvade normen. En viss marginal föreligger med nödvändighet alltid mellan det helt aktsamma och det oaktsamma. Enligt förarbetena kan det emellertid inom vissa områden, till exempel rättsväsendet, där det uppställs särskilt stora krav på korrekt handläggning, finnas skäl att göra en strängare bedömning än i andra fall.

Den intressanta frågan är således om den straffrättsliga regleringen av tjänstefelsansvaret på ett adekvat sätt fullgör den förtroendeskapande funktion som lagstiftningen syftar till och om den samtidigt möjliggör en nyanserad syn på det handlande som är föremål för bedömning. Oaktat de oproportionerliga ingripanden och övriga allvarliga brister som jag menar att exemplen ovan är uttryck för anser jag inte att utkrävande av det straffrättsliga ansvaret ska utvidgas. Ur ett medborgerligt perspektiv bör ett disciplinärt förfarande kunna utgöra ett väl så ändamålsenligt sätt att sanktionera sådana fel som varje normal omdömesgill och effektiv polis, åklagare eller domare skulle kunna göra sig skyldig till. En utvidgning härvidlag skulle heller inte vara effektiv. Den skulle helt sakna preventiv betydelse. Också för de enskilda tjänstemännen inom rättsväsendet ska proportionalitetsprincipen gälla. Däremot ska straffbestämmelsen givetvis tillämpas i de allvarligare fall som åsyftats. Tyvärr är den straffrättsliga tjänstefelsregleringen inte alltid lätt att tillämpa.

En åklagare kan i dag även dömas för obefogat åtal om åtal väcks trots att sannolika skäl för åtal saknas. Det är i sammanhanget tankeväckande att en domare utan någon som helst påföljd kan döma en person till livstids fängelse, tvångsomhänderta barn med mera så länge det sker inom lagens ramar. Konsekvenserna av en sådan felaktig, om än inte tjänstefelsgrundande rättstillämpning, är för den enskilde betydligt mer ingripande än de mindre allvarliga fel som kan omfattas av det straffrättsliga ämbetsmannansvaret. Att misstag och fel kommer att begås inom ramen för statens myndighetsutövning går tyvärr inte att undvika. Vad som krävs är att det finns verktyg som när ett misstag eller fel begåtts snabbt identifierar felet och ger upprättelse till den som drabbats. En person som på grund av felaktig myndighetsutövning kommit att frihetsberövas kan som bekant vända sig till JK för ersättning, både för tiden som frihetsberövad och för vissa andra ekonomiska skador som staten förorsakat. Härtill kommer möjligheten att inom ramen för en sedvanlig skadeståndsprocess väcka talan mot staten i allmän domstol. Det finns som i fallet med de tvångsomhändertagna fosterbarnen även en (om än mycket begränsad) möjlighet att få ex gratia-ersättning av staten i vissa fall. Dessa korrektiv utgör dock sällan upprättelse i mänsklig mening. Jag tror i stället att den principiellt viktigaste åtgärden när det gäller att förhindra att enskilda oförskyllt drabbas av felaktigheter inom rättsväsendet är att verka för skapandet av en god rättskultur som bygger på respekt för mänskliga rättigheter, effektivitet och transparens. Först då kan lagstiftning och rättstillämpning utgöra det skydd som den enskilde har rätt att kräva.

De oskyldigt drabbade i Göteborg har aldrig fått någon upprättelse. Överåklagaren lade ner förundersökningen om tjänstefel. Beslutet i överprövningsärendet ledde inte till ändring trots de allvarliga fel som begåtts. De bedömdes som svårutredda och ringa!

Anne Ramberg
anne.ramberg@advokatsamfundet.se