Brister i miljöprocessen gällande havsbaserade vindkraftverk

Men det är svårt för den enskilde att komma till tals i de komplicerade tillståndsprocesserna. Advokat Per Malmer pekar här på olika brister och problem i miljöprocessen.

35 miljoner kvadratmeter är den tänkt att bli – den havsbaserade vindkraftsparken Taggen. Ytan motsvarar 35 000 hyggligt stora villatomter om 1 000 m² per tomt. De 170 m höga vindkraftverken, 83 till antalet, kommer att hamna i blickfånget för betraktaren längs kusten från Simrishamn och Stenshuvud (nationalpark) i söder till Hanö i norr. Det blir en av de största vindkraftsparkerna i världen. Förutom de nämnda orterna påverkar den högst väsentligt landskapsbilden i sådana populära sommarorter som till exempel Baskemölla, Vik, Kivik, Vitemölla, Haväng, Furuboda, Yngsjö och Åhus. Höjden, 170 m, kan ställas i relation till Globen, som är 85 m hög.

Hur fungerar tillståndsprocessen i miljödomstolarna för sådana här jätteanläggningar?
Fråga är om vattenverksamhet (11:2 MB). Målet handläggs som ett så kallat ansökningsmål med mark- och miljödomstolen (miljödomstolen) som första instans. Överklagande kan ske till Mark- och miljööverdomstolen (Miljö­överdomstolen) och Högsta domstolen. Prövningstillstånd krävs i båda instanserna.

Kungörelseförfarandet
Målet anhängiggörs genom att exploatören (sökandebolaget) ger in en ansökan till miljödomstolen. Ansökan ska kungöras i ortstidning (22:3 MB). Miljödomstolen är skyldig att beakta allt material i målet och det även om materialet tillförts av annan än den som är sakägare. I Taggenärendet kungjorde miljödomstolen ansökan i december månad i Blekinge Läns Tidning, Sydöstran och Kristianstadsbladet. Flertalet fastighetsägare längs den berörda kuststräckan är sommarboende – många med hemvist i Stockholmsområdet och Malmö/Lundområdet. Dessa fastighetsägare läser inte lokaltidningarna. Ett stort antal fastighetsägare har därför inte haft praktisk möjlighet att bevaka sina intressen i processen. Det framstår som angeläget att kungörelseförfarandet förbättras, vilket synes böra ske genom lagstiftning.

Vem är att anse som sakägare?
Frågan har främst betydelse för rätten att överklaga och för rätten att erhålla ersättning för rättegångskostnader. I det följande uppmärksammas situationen för fastighetsägarna i Taggenmålet.
Rätt att överklaga miljödomstols dom har den som domen angår, om avgörandet har gått honom eller henne emot (16:12 MB). Miljöbalkens bestämmelse har samma lydelse som den allmänna regeln i 22 § förvaltningslagen om rätt att överklaga ett förvaltningsbeslut. HD har i rättsfallet NJA 2004 s. 590, som inte avsåg vindkraftsbyggnation, uttalat att det därför är naturligt att rätten att överklaga ett beslut enligt miljöbalken följer allmänna förvaltningsrättsliga principer. Enligt HD ska rätten att vara part och att överklaga tillkomma varje person som kan tillfogas skada eller utsättas för annan olägenhet genom den verksamhet, för vilken tillstånd söks, om risken för skada eller olägenhet rör ett av rättsordningen skyddat intresse och inte är enbart teoretisk eller helt obetydlig. HD påpekar också att propositionen till miljöbalken anbefaller en generös tillämpning av sakägarbegreppet.

Regeringsrätten prövade sakägarfrågan enligt 22 § förvaltningslagen i RÅ 2010 ref. 74. Målet gällde bygglov för ett vindkraftverk med höjd 91 m belägen på ett avstånd om 16–17 :km från Onsala rymdobservatorium. Regeringsrätten anförde bland annat att observatoriet hade fri sikt mot vindkraftverket och att det inte kunde uteslutas att ett vindkraftverk på det angivna avståndet kunde åstadkomma störningar som skulle kunna innebära olägenhet för observatoriets verksamhet. Regeringsrätten ansåg observatoriet vara taleberättigat.

I det förut beskrivna Taggenmålet beviljade miljödomstolen i Växjö det av sökandebolaget begärda tillståndet att bygga vindkraftparken (dom 10.6.2011 i mål M 695-07). Domen överklagades till miljööverdomstolen av ett trettiotal fastighetsägare. Fastighets­ägarna framhöll i sina överklaganden de höga ljudnivåerna under byggnadstiden vilka skulle ge upphov till påtagliga störningar. Byggtiden beräknas till två år. Vidare påtalades den försämrade utsikten på grund av vindkraftverken, störningar genom buller från vindkraftverken och ljusstörningar på grund av att vindkraftparken måste förses med högintensivt, vitt blinkande ljus. De påtalade också den stora minskning av fastigheternas marknadsvärden som vindkraftparken skulle medföra. De nu nämnda olägenheterna är bara några exempel på anförda skäl.
Samtliga fastighetsägares överklaganden avvisades genom beslut i miljööverdomstolen (14.10.2011 i mål 5757-11) med motivering att de inte var berörda av den sökta verksamheten på sådant sätt att de hade rätt att överklaga miljödomstolens dom. Många av de klagandena hade fri sikt mot den planerade vindkraftparken belägen 11–12 km från deras fastigheter. En hade strandtomt med fastighetsgräns i havet och en bedrev fiske i det aktuella området.

Det var endast Skånes Ornitologiska Förening som medgavs talerätt. Talerätten grundades på den särskilda bestämmelsen om talerätt för miljöorganisationer i 16:13 MB. Föreningen erhöll ej prövningstillstånd. Miljööverdomstolens dom har överklagats till HD.

Det planeras många vindkraftparker till havs i Sverige och det framstår därför som mycket angeläget att HD snarast möjligt vägleder om vilka som är att anse som sakägare.
Det är en brist i lagstiftningen att den enskilde inte kan få någon form av förhandsbesked i sakägarfrågan. Besked får han först i miljödomstolens dom under förutsättning att han yrkat ersättning för rättegångskostnader av motparten. I miljödomstol gäller att enskild sakägare har rätt till ersättning av den sökande för rättegångskostnader oavsett utgången i målet. Någon motsvarande bestämmelse gäller inte för överinstanserna. I avsaknad av förhandsbesked ter det sig äventyrligt för en enskild person att dra på sig kostnader för ombud och utredning. Med hänsyn till att sökandebolagen i vindkraftsmål är ytterst resursstarka, föreligger en besvärande obalans mellan parterna.

Vilket skydd mot storskalig vindkraftsetablering ger 4 kap. miljöbalken för där nämnda områden?

4 kap. miljöbalken innehåller en förteckning över områden som ska skyddas mot större exploateringsföretag. Förteckningen kan sägas innehålla den svenska naturens nationalklenoder; så finns till exempel Vindelälven med men även kustområdet i Skåne från Örnahusen söder om Skillinge till Åhus. Det är just i den kuststräckan som tillstånd begärts för Taggens vindpark. Att Taggens vindpark är att anse som ett större exploateringsföretag torde inte kunna bestridas.

Beträffande syftet med det särskilda skyddet i miljöbalken 4 kap. hänvisar miljöbalkens förarbeten till prop. 1985/86:3 med förslag till lag om hushållning med naturresurser m.m. Beträffande sistnämnda proposition kan på s. 170 ff. bland annat utläsas att de i 4:2 MB förtecknade områdenas natur- och kulturvärden ska ges företräde i konkurrenssituationer. Vidare framgår att urvalet av områden baseras på den process av kunskapsinsamling, programarbete och planeringsåtgärder som vidtagits inom ramen för den fysiska riksplaneringen alltsedan förarbetena startade under senare delen av 1960-talet.

Mot bakgrund av nämnda skyddsbestämmelser kunde man med fog förvänta sig att miljödomstolen i sin dom i Taggenmålet skulle ha redogjort för hur den såg på betydelsen av skyddet i 4:2 MB för den aktuella kuststräckan. Det kan framhållas att många som yttrat sig i målet lyft fram den bestämmelsen. I sina domskäl berör miljödomstolen emellertid inte med ett ord bestämmelserna i 4 kap. miljöbalken eller hur energiproduktionsintresset ska vägas mot kustområdets särskilda skydd i miljöbalken. Som ovan angivits överklagades domen till Miljööverdomstolen, som ej meddelade prövningstillstånd.

Miljöbalken trädde i kraft 1.1.1999. Det synes inte rimligt att anta att domstolarna betraktar skyddsbestämmelserna i 4 kap. som obsoleta. Det framstår däremot som påkallat att lagstiftaren, för att säkerställa kommande generationers möjligheter till ostörda naturupplevelser, överväger att förstärka skyddet – måhända genom att införa en vetorätt för Naturvårdsverket i mål gällande större exploateringsföretag i de aktuella områdena.

Per Malmer
Advokat