Gästkrönika: Grundlagsutredningen visade enighet och styrka
Nr 1 2009 Årgång 75För mig personligen blev ordförandeskapet i utredningen ett tillfälle att återvända till de konstitutionella frågor med vilka jag både inledde och avslutade mitt ”gamla liv” i politiken.
Det är minst av allt min sak att recensera det resultat Grundlagsutredningen uppnått. Kommentarerna från de som bedömt vårt arbete pendlar mellan ett slags berömmande ”gott så” och en viss besvikelse över att utredningen inte var mera radikal.
Jag ska återkomma till dessa omdömen, men först säga något om vad utredningen faktiskt föreslår.
Grovt sett kan förslagen indelas i två kategorier – förslag som avser det politiska livets villkor (valdagen, folkinitiativ, personval, statsministeromröstning i riksdagen eller varje val etcetera) och förslag med avsikt att ge det juridiska systemet en tydligare reglering (sättet att utse högre domare, lagrådets ställning, borttagande av det så kallade uppenbarhetsrekvisitet etcetera).
Jag menar att utredningens förslag i den första delen alldeles avgjort kan bidra till att vitalisera demokratin och att göra ansvarsutkrävandet lättare. Inte minst gäller detta de steg som föreslås för att stärka personvalet.
I denna fråga ska det ingalunda förnekas att det finns en spänning mellan ett valsystem som utgår från partier som grundbultar och ett lättförståligt intresse från väljarna att kunna ge speciella kandidater ett starkare mandat.
Jag är själv övertygad om att partier, av i stort det snitt som vi har i Sverige, behövs även i framtiden. Men man får nog vara både blind och döv om man inte också ser dessa partiers kris. I värsta fall blir partiernas kris också ett djupare problem för själva demokratin.
Utredningens sänkning av personalvalsgränsen till riksdagen ger större utrymme för den goda kombinationen av parti- och personalval. Det är nu upp till partierna att visa hur kombinationen ska fungera i det dagliga politiska livet. Det jobbet kan inte grundlagen utföra.
Utredningens andra huvudområde rör de mera rättsliga delarna av regeringsformen. Här har ambitionen varit att förstärka tydligheten – rollerna, om man så vill – så att domstolar och förvaltning ska kunna spela en mera pregnant roll i det offentliga livet.
Här vill jag skjuta in en invändning gentemot dem som hävdar att detta skulle innebära någon slags ”judifiering” av vårt konstitutionella system. Innebörden skulle vara att domstolarna tar över där regering och riksdag i stället borde råda.
Jag menar att detta är en felsyn. Redan i dagens regeringsform anges att demokrati bygger både på folksuveräniteten och lagbundenheten.
Båda dessa delar av demokratin måste fungera.
Grundlagsutredningens förslag må i sin essens fokusera mest på bristerna inom den rättsliga delen av folkstyret. Förslagens syfte är emellertid inte att ge juridiken någon från demokratin skild uppgift utan att ge de rättsliga systemen en bättre möjlighet än idag att spela den centrala roll som redan den nuvarande regeringsformen anger.
Det kan också säjas så här:
Riksdagen och regeringen ska i enlighet med folksuveränitetens princip ha det avgörande inflytandet över Sveriges utveckling. Men den goda demokratin innefattar också ett oberoende rättsväsende med uppgift att vaka över de långsiktiga principer som de demokratiska organen – allra främst i grundlagen – har angett som samhällets bärande principer och värden.
Det är dessa roller som Grundlagsutredningen vill klarlägga. Ett utnämningsförfarande av högre domare som främjar öppenhet, en förstärkt ställning för lagrådet och en anpassning till en europeisk rättstradition vad gäller domstolars möjlighet att – utan uppenbarhetsrekvisit – lagpröva i enskilda fall avser att bidra till dessa tydligare roller.
Jag är för min del övertygad om att domstolarna skulle kunna bidra mera till att ge lagstiftningen en angelägen kvalitet. Ett förstärkt lagråd är ett instrument för detta, men också prövning i efterhand. Jag menar att lagstiftaren behöver institutioner som med ledning av samhällets långsiktiga principer kan ge besked om och när lagstiftaren inte förutsett alla möjliga konsekvenser av en ibland ymnig lagstiftning. Som Grundlagsutredningen framhåller är detta särskilt viktigt ifråga om vaktslåendet kring de mänskliga rättigheterna.
Jag vet att frågor av den här karaktären kan ge upphov till animerade diskussioner på den partipolitiska arenan, men jag förstår uppriktigt inte riktigt varför. De långsiktiga principer som binder Sverige samman över och bortom partipolitiken har alla ett intresse av att vårda. Och – väl att minnas – det är sist och slutligen alltid riksdagen som har sista ordet.
Så anmäler sig ånyo den ursprungliga frågan ”gott så” eller för lite resultat av fyra års utredande.
Här ska först sägas att utredningens förslag innehåller mycket mera än vad som diskuterats här. Inte minst har regeringsformen redigerats om och skrivits på ett sätt som ska göra den möjlig att förstå för alla.
Från olika håll finns det säkert anledning att säga ”för lite”. Om man emellertid ser grundlagen i ett mera dynamiskt perspektiv och som den gemensamma nämnare som håller vårt samhälle samman är nog emellertid ”gott så” ett rimligare omdöme. Kanske är förslagen till slut till och med större än vad de i förstone kan ge intryck av. Den som lever får se.
Utredningen är enig i sina förslag. Det innebär inte att alla är lyckliga, men väl att alla partier till slut ansett sig kunna ställa upp. Det är också en styrka.
För min del är partipolitisk enighet om ”spelreglerna” – åtminstone i stort – alltjämt viktigt. Alternativet – att bryta upp en grundläggande värdegemenskap till förmån för konstitutionella chanstagningar om framtida partipolitiska majoriteter – känns inte lockande.
Och så var det – till sist – det där med att återvända. Att få vara mäklare och medlare efter ett långt liv i partipolitiken var för min egen personliga del en viktig behållning av utredningsåren.
För alla som får chansen att vara grundlagsutredare tror jag dessutom gäller att det blir tydligare att det inte är säkert att ”motparten” alltid har fel.