Europadomstolens praxis tolkas helt fel av JK
Nr 1 2009 Årgång 75Diskussionen handlade i sak om tillämpningen av det sätt HD beräknade skadan i NJA 2005 s. 462, avseende långsam handläggning i domstolar. HD utgick från principerna i ett Europadomstolsmål benämnt Ernestino Zullo mot Italien, som avgjordes i kammare den 10 november 2004.
JK framhåller att HD utgick från denna dom som inte blev slutlig och benämner den Zullo I. Han menar att denna numera ersatts av en plenidom i samma mål, som avgjordes den 29 mars 2006. JK:s slutsats blir att den så kallade ”Zullo I”-taxan således ”ersattes av en plenidom med ett annat beräkningssätt (Zullo II)”. Han hävdar att ”beloppen genomgående blir betydligt lägre än enligt Zullo I”.
JK avslutar med att avstå från att bemöta Clarence Crafoords påstående att JK ”konsekvent motarbetat enskildas rätt till skadestånd” (på konventionsrättslig grund, min anm.). Han menar att påståendet är grovt vilseledande. Clarence Crafoord ”borde inte ägna sig åt sådant”, avrundar JK.
JK:s påstående om Zullo I och II är emellertid felaktigt, vilket framgår direkt av samma pleniavgörande. Det är värt citera Grand Chamber: ”The Court also considers it important to point out that, contrary to the Government’s assertion, the Chamber has not in any way departed from its constant practice either regarding the assessment of the delays or regarding just satisfaction” (§ 70 i domen).
Grand Chamber kom helt enkelt fram till ett lägre belopp än kammaren, eftersom den gjorde en annan bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet – det vill säga inom ramen för kammarens ”taxa” – vars principer Grand Chamber dock bekräftade. Det sagda understryks därtill av att Europadomstolen i mål efter plenidomen har hänvisat – inte till pleniavgörandet utan – till Zullo I (se exempelvis domen den 13 november 2007, i fallet Famadhi och fem andra mot Albanien, § 99), när den redovisat principerna för skadans beräkning.
JK har även givit uttryck för ”njugg” inställning i andra sammanhang. Han – eller i vart fall företrädare för ämbetet – hävdade länge att Europadomstolen utgjorde ett exklusivt forum för utdömande av skadestånd på konventionsrättslig grund; en helt orimlig hållning redan vid tidpunkten då den framfördes. (Jag tänker inte här utveckla Europadomstolens klara uttalanden om att det i första hand ankommer på staterna att ”prevent or put right” kränkningar inhemskt, se dock undertecknad i Advokaten nr 9 2001.)
JK har hävdat att mål angående skattetillägg inte kan jämföras med brottmål (i syfte att neka skadestånd), trots att Europadomstolen kommit till motsatt ståndpunkt tidigare. JK har till och med noterat att han intagit en motsatt ståndpunkt i denna fråga än vad UD:s agenter hävdat inför Europadomstolen, men ändå nekat skadestånd. Han har uttalat att ”Justitiekanslern är medveten om att detta innebär att Justitiekanslern som företrädare för staten, … , har intagit en annan ståndpunkt i dessa frågor än Utrikesdepartementet.” (JK:s beslut 2006-04-05, dnr. 2594-06-40).
Det finns offentliga uttalanden om ”fortsatt njugg inställning till kränkningar” som citerats (i Pointlex 2005-09-14, Mikael Kindbom). Om jag tolkat JK:s inställning rätt, har den varit att enbart rätta sig efter HD:s praxis, utan att ge Europadomstolens praxis självständig prejudikatverkan (åtminstone när Europadomstolens praxis har talat för skadestånd).
Huruvida detta är utslag för ”konsekvent motarbetande”, kan lämnas osvuret. Det som redovisats ovan är illa nog. En sak är dock säkert. JK läser Europadomstolens praxis som fan läser bibeln. Han borde inte ägna sig åt sådant.