Könsneutral straffrätt klarar inte mäns våld mot kvinnor

Straffrätten har en stor betydelse för hur samhället ser på våld. Den påverkar också hur man bemöter och utformar stöd till våldsoffer.

Det konstaterade Monica Burman, när hon presenterade sina slutsatser på Brottsofferdagen i Stockholm.

Monica Burman har studerat lagstiftningen kring mäns våld mot kvinnor från 1734 års lag till dags dato. Hon har också domstolarnas praxis från Brottsbalkens ikraftträdande 1966 fram till mitten av 2006.

I lagstiftningen har mäns våld mot kvinnor lyfts fram allt mer. En progressiv jämställdhetspolitik har lett fram till bland annat införandet av fridskränkningsbrotten, en brottskonstruktion som tagit fasta på det upprepade våldets konsekvenser och former menar Monica Burman. Men när lagarna ska tillämpas uppstår ett glapp.

Kön och straff

Straffrätten är könsneutral till sin form. Problemen uppstår när den tillämpas på våld som är bekönat, menar Monica Burman.

Förhållanden som spelar stor roll för våldsutsatta kvinnor, som makt och beroende, har svårt att vinna legitimitet i straffrätten, säger Monica Burman.

I sitt avhandlingsarbete har hon intresserat sig för hur våldet, gärningsmannen och offret framställs i lagtext och domar och stött på ett centralt problem.

– Våldet beskrivs som en del i en bråkig och känslomässigt rörig relation, där mannen är känslomässigt utsatt och kvinnan provocerande, säger Monica Burman.

I straffrätten innebär det faktum att en gärningsman blivit provocerad en förmildrande omständighet. När den våldsutsatta kvinnan beskrivs som provocerande blir hon på sätt och vis medskyldig till våldet. Samtidigt minskar mannens ansvar för sina handlingar. Formuleringar i domar om att mannen utfört misshandel och övergrepp ”i hastigt mod” eller ”i upprört tillstånd” minskar hans skuld, och påverkar hur allvarligt brottet bedöms.

Trots att forskning visar att mäns våldsutövning ofta är ändamålsenlig – han slår för att han vinner något på det – är detta perspektiv ovanligt i förarbeten och domar. I slutsatserna skriver Burman att gärningsmannen vanligen anses ”utöva våld på grund av något, inte för att uppnå något.” På detta vis kommer kvinnans beteende i fokus.

– Domstolarna bekräftar i stor utsträckning de våldsamma männens syn på vad kvinnan bör göra och inte göra, säger Monica Burman.

Det ideala brottsoffret

Kvinnan, brottsoffret, beskrivs i domarna på ettdera av två olika sätt, som enligt Monica Burman utgör varandras motsatser. Antingen framstår hon som oskyldig genom att hon är underlägsen och försvarslös. Eller så blir hon i praktiken medskyldig till våldet genom att hon grälar och provocerar.

Båda typerna av kvinna riskerar att komma i konflikt med föreställningar om hur ett riktigt brottsoffer är beskaffat. Viktiga faktorer är att brottsoffret ska vara fysiskt underlägset förövaren, och att han eller hon försöker försvara sig.

– Det är svårt för aktiva och starka kvinnor att bli betraktade som brottsoffer med behov av hjälp och stöd. Dessutom riskerar kvinnors motstånd att betraktas som medagerande, genom att hon provocerar mannen, säger Monica Burman.

Kvinnor som stannar kvar i en våldsam relation får också del av skulden. Genom att stanna kvar har de inte uppfyllt kravet på motstånd.

Hinder för jämställdhet

Straffrätten ses av lagstiftaren numera som en väg mot jämställdhet, och mäns våld mot kvinnor anses helt klart vara en fråga för straffrätten. Tidigare under nittonhundratalet låg fokus snarare på sociala insatser som skulle stoppa våldet.

Men Monica Burmans analys visar att rättstillämpningen inte alltid ger det resultat som lagstiftaren eftersträvat.
– Sraffrätten kan ses som bekönad. Den gynnar typen man på bekostnad av typen kvinna. På det viset finns det en risk att den skapar hinder för jämställdhet i stället för tvärt om, säger Burman.

Ulrika Brandberg

Läs mer: Monica Burman: Straffrätt och mäns våld mot kvinnor. Om straffrättens förmåga att producera jämställdhet. Iustus förlag 2007.