Ekobrott och rättssäkerhet
Nr 2 2006 Årgång 72
Åklagarna som arbetar med ekonomiska brott litar för mycket på skatteverket. Det försämrar rättssäkerheten, och gör att hjärnorna bakom brotten ofta kommer undan. Det menar advokat Hans Sundberg.
”Sju åtalas i härva av svartjobb”, en inte alltför ovanlig tidningsrubrik återspeglande brottslighet i byggsektorn. Ett numera vanligt förekommande tillvägagångssätt av ekobrottslighet i byggbranschen kan gå till på följande sätt.
Brottsligheten bygger på att väletablerade byggföretag vid utförandet av entreprenader anlitar underentreprenörer (UE) som i sin tur anlitar underentreprenörer osv. Det finns företag inom byggbranschen som inte har några eller endast ett fåtal kollektivanställda. Däremot har man anställda projektledare och arbetsledare. Lönekostnaderna är en tung och riskabel post i resultaträkningen och elimineras genom att i stället anlita underentreprenörer inom olika branscher som bygg, VVS, el osv. Härmed undviker beställarbolagen att få personal ”sittande på lådan” i tider då det är ont om jobb.
Längst ned i kedjan av UE-bolag finns ett bolag vars uppgift är att ställa ut fakturor och få betalt för uthyrning av personal eller för tillhandahållande av personal på löpande räkning. Huvudentreprenören faktureras av anlitade UE-bolag som enligt principen ”katten på råttan, råttan på repet” faktureras av nästa bolag i UE-kedjan osv.
När pengarna väl hamnar på kontot hos det sista UE-bolaget i kedjan hämtas de omgående ut kontant av en så kallad målvakt (en styrelseledamot och firmatecknare enbart på papperet). En del av pengarna används för att betala den arbetskraft som de facto utfört arbete hos huvudentreprenören. Det påstås ofta från åklagarhåll, att pengarna återlämnas till det bolag som utfört betalningen.
För egen del är jag av den uppfattningen, att merparten av pengarna, som inte används för betalning av nödvändiga svartlöner, hamnar hos de personer som samverkat för att få organisationen av UE-bolag att fungera. I upplägget ingår, att det sista bolaget i kedjan inte betalar vare sig arbetsgivaravgifter, källskatt eller moms. Regelmässigt försätts UE-bolaget i konkurs då skatteverket tröttnat på att inte få in sina pengar. Detta moment omfattas dock av brottsplanen och nya bolag har redan anskaffats för att ta vid där det konkursdrabbade bolaget slutade.
Det finns flera fall där medlemmar i kriminella organisationer förekommit i brottsutredningarna. Utan att peka ut någon särskild kriminell falang anser jag mig ändå ha fått bekräftelse på, att det inte är de som blir fällda för brottsligheten i de alltmer vanliga bygghärvorna som ligger bakom upplägget som sådant. För detta krävs personer med förslagenhet och talang vad gäller organisation och med ett brett kontaktnät inom byggbranschen. De personer som grips och döms har säkerligen gjort sig skyldiga till någon form av skattebrott eller bokföringsbrott, därför att de har varit nödvändiga verktyg i händerna på dem som organiserat brottsupplägget.
Hjärnorna bakom uppläggen och de som tjänar de största pengarna går emellertid, enligt min uppfattning, fria. Säkerligen känner många till dem men ingen, vare sig bland beställare, underentreprenörer eller målvakter, vill eller vågar nämna dem vid namn. Fråga är om en kvalificerat organiserad brottslighet. Den slutsats jag vågar dra, grundad på egna erfarenheter som offentlig försvarare i denna typ av mål är, att de etablerade entreprenadföretagen måste vara medvetna om den brottslighet som pågår på arbetsplatsen. Man låter dock Mammon styra och tillämpar devisen att ”tala är silver men tiga är guld”.
Oroväckande är att EBM betecknar brottsligheten i byggbranschen som ”en dussinvara”. Följden av ett sådant synsätt är att viktiga rättssäkerhetsfrågor kan komma att åsidosättas. Tyngda under förundersökningsprotokoll på tusentals sidor finns en risk att åklagarna – i värsta fall – åtalar fel personer eller att de personer som åtalas får bära ansvaret för brott som även andra begått. Domstolarna och de tilltalade utsätts under huvudförhandlingen för en massiv offensiv från åklagarnas sida. Med biträde av skatterevisorer och skattebrottsutredare presenteras förundersökningsmaterialet i högt tempo på bildskärmar med hjälp av powerpointteknik.
Åklagarna har skapat egna begrepp som ”faktureringsbolag”, ”målvaktsbolag” mm som anammats av domstolarna. Begreppen används med en självklarhet för att markera att härmed har domstolen att bedöma brottsligheten i ett oseriöst bolag. Genom visualiseringen av utredningsmaterialet under huvudförhandlingen och etiketteringen av de förekommande bolagen finns en risk, att allt vad åklagaren påstår kan komma att framstå som en sanning.
Det är åklagaren som genom sin gärningsbeskrivning bestämmer ramen för brottmålsprocessen. Av beviskravet följer att åklagaren har att bevisa varje moment i gärningspåståendet och att bevisningen skall leda till att det är ställt utom allt rimligt tvivel att den tilltalade begått det brott som åklagaren påstår. Beviskravet till trots är det inte ovanligt i ekomål att bevisning saknas avseende ett eller flera moment i gärningsbeskrivningen. Brister i bevisningen kan endast läggas åklagaren till last. Ändå är det vanligt att de tilltalade döms till långa straff. En orsak kan vara, att domstolarna tar för starkt intryck av åklagarens presentation av förundersökningen där omfånget i sig kan tyckas imponerande. Det är tänkbart att domstolarnas resonemang går ut på, att det inte finns något rimligt alternativ till åklagarens hypotes och därför fäller den tilltalade till ansvar.
Det förekommer att domstolen i ekomål kritiserar åklagaren för dennes processföring. Min uppfattning är dock att detta inte är tillräckligt. Brister i åklagarens bevisning bör i större utsträckning än hittills ge fördelar åt den tilltalade.
Det allvarligaste är emellertid att det finns en tydlig tendens hos åklagarna att okritiskt förlita sig på skatteverkets revisioner och beslut. Skatteverkets utredning sker regelmässigt parallellt med förundersökningen.
Samarbetet mellan de berörda myndigheterna är mycket tätt och utbyte av material och information sker formlöst. Vanligtvis har beslut av skattenämnderna fattats då det är dags för huvudförhandling. Irevisionspromemorior och omprövningsbeslut åberopar skatteverket polisförhör med personer som hörts under förundersökningen. Den tilltalade saknar ofta ekonomiska resurser att anlita biträde i skatteprocessen och skatteverkets utredning blir därför aldrig ifrågasatt. Beslut fattas i stället enligt granskningsmännens förslag. Till råga på allt är granskningsmännen även föredragande i den skattenämnd som skall ta beslut i skattefrågan. Ordföranden i nämnden är dessutom arbetskamrat med föredraganden. Skatterevisorernas promemorior och beslut åberopas sedan som skriftlig bevisning i brottmålet.
Det skall betonas, att i skatteprocessen ställs inte samma krav på bevisningens tyngd som i brottmålsprocessen. Beslut fattas med ett stort mått av subjektiva bedömningar och antaganden. Åklagaren anlitar härefter skatteverkets granskningsmän som sakkunniga i brottmålet. Det tillhör dessutom vanligheterna att granskningsmannen deltar i åklagarens sakframställning och föredrar den egna revisionspromemorian. Jag har hittills aldrig varit med om, att en åklagare har ifrågasatt skatteverkets bedömningar. Det som kan tyckas mest anmärkningsvärt är, att åklagarna utan omsvep även tycks godta skatteverkets tolkningar av juridiska frågeställningar som inte är av skatterättslig natur. Till exempel är det vanligt att granskningsmännen i revisionspromemoriorna uttalar sig om civilrättsliga spörsmål såsom aktiebolagsrätt, avtalsrätt, entreprenadrätt osv. Fråga är om rättsområden där skatteverkets personal inte har åklagarens kunskaper och erfarenheter. Om inte de tilltalades försvarare är tillräckligt uppmärksamma kommer därför innehållet i promemoriorna i brottmålet att redovisas som ett sanningspåstående. Det finns, enligt min uppfattning, en stor risk att domstolarna fäster alltför stort avseende vid skatteverkets slutsatser. Domstolarna har att självständigt bedöma även den skatterättsliga problematiken i målet. Därför får skatteverkets utredningar en mycket stor genomslagskraft vilket kan ske på bekostnad av rättssäkerheten.
Det finns många exempel på personliga tragedier som skulle kunnat undvikas om åklagaren varit mer kritisk till skatteverkets hypoteser och påståenden.
Mina slutsatser är, att enda möjligheten att komma till rätta med skattefusket i byggsektorn är att fokusera insatserna på dem som organiserar brottsuppläggen. Nu ägnas alltför mycket resurser åt jakten på målvakter och andra aktörer som enbart utgjort nödvändiga verktyg i händerna på huvudgärningsmännen. En bidragande orsak till detta är, att skatteverkets utredningar inte går ut på att utreda vilka som ligger bakom brottsplanerna så länge man har någon form av företrädare för UE-bolagen att rikta sina krav emot.
Det är en felaktig och ur rättssäkerhetssynpunkt riskabel attityd från åklagarhåll att betrakta byggmålen som en ’’dussinvara”. I stället måste åklagarna, innan åtal väcks, i större utsträckning pröva om det finns alternativa hypoteser till dem som skatteverket driver. Genom att ställa upp alternativa hypoteser är jag säker på, att utredningarna i större utsträckning skulle leda till att upphovsmännen bakom uppläggen skulle få allt svårare att komma undan. Vidare måste skatteverkets inflytande i brottsprocessen begränsas. Då åklagaren åberopar revisionspromemorior som bevis skall innehållet i rätten föredras av åklagaren varefter granskningsmannen skall höras om sina iakttagelser vid revisionen av såväl åklagare som försvar. Det bör inte tillåtas att granskningsmännen biträder åklagaren i dennes sakframställning för att därefter inte ens höras i målet. Åklagarna bör tro mer på sin egen förmåga att komma åt skattefusket i byggbranschen i stället för att sätta alltför stor tilltro till skatteverkets revisorer. Detta skulle stärka rättssäkerheten, förbättra effektiviteten och resultaten i ekomål.
HANS SUNDBERG, ADVOKAT
Publicerad i nr 2, 2006
Brottsligheten bygger på att väletablerade byggföretag vid utförandet av entreprenader anlitar underentreprenörer (UE) som i sin tur anlitar underentreprenörer osv. Det finns företag inom byggbranschen som inte har några eller endast ett fåtal kollektivanställda. Däremot har man anställda projektledare och arbetsledare. Lönekostnaderna är en tung och riskabel post i resultaträkningen och elimineras genom att i stället anlita underentreprenörer inom olika branscher som bygg, VVS, el osv. Härmed undviker beställarbolagen att få personal ”sittande på lådan” i tider då det är ont om jobb.
Längst ned i kedjan av UE-bolag finns ett bolag vars uppgift är att ställa ut fakturor och få betalt för uthyrning av personal eller för tillhandahållande av personal på löpande räkning. Huvudentreprenören faktureras av anlitade UE-bolag som enligt principen ”katten på råttan, råttan på repet” faktureras av nästa bolag i UE-kedjan osv.
När pengarna väl hamnar på kontot hos det sista UE-bolaget i kedjan hämtas de omgående ut kontant av en så kallad målvakt (en styrelseledamot och firmatecknare enbart på papperet). En del av pengarna används för att betala den arbetskraft som de facto utfört arbete hos huvudentreprenören. Det påstås ofta från åklagarhåll, att pengarna återlämnas till det bolag som utfört betalningen.
För egen del är jag av den uppfattningen, att merparten av pengarna, som inte används för betalning av nödvändiga svartlöner, hamnar hos de personer som samverkat för att få organisationen av UE-bolag att fungera. I upplägget ingår, att det sista bolaget i kedjan inte betalar vare sig arbetsgivaravgifter, källskatt eller moms. Regelmässigt försätts UE-bolaget i konkurs då skatteverket tröttnat på att inte få in sina pengar. Detta moment omfattas dock av brottsplanen och nya bolag har redan anskaffats för att ta vid där det konkursdrabbade bolaget slutade.
Det finns flera fall där medlemmar i kriminella organisationer förekommit i brottsutredningarna. Utan att peka ut någon särskild kriminell falang anser jag mig ändå ha fått bekräftelse på, att det inte är de som blir fällda för brottsligheten i de alltmer vanliga bygghärvorna som ligger bakom upplägget som sådant. För detta krävs personer med förslagenhet och talang vad gäller organisation och med ett brett kontaktnät inom byggbranschen. De personer som grips och döms har säkerligen gjort sig skyldiga till någon form av skattebrott eller bokföringsbrott, därför att de har varit nödvändiga verktyg i händerna på dem som organiserat brottsupplägget.
Hjärnorna bakom uppläggen och de som tjänar de största pengarna går emellertid, enligt min uppfattning, fria. Säkerligen känner många till dem men ingen, vare sig bland beställare, underentreprenörer eller målvakter, vill eller vågar nämna dem vid namn. Fråga är om en kvalificerat organiserad brottslighet. Den slutsats jag vågar dra, grundad på egna erfarenheter som offentlig försvarare i denna typ av mål är, att de etablerade entreprenadföretagen måste vara medvetna om den brottslighet som pågår på arbetsplatsen. Man låter dock Mammon styra och tillämpar devisen att ”tala är silver men tiga är guld”.
Oroväckande är att EBM betecknar brottsligheten i byggbranschen som ”en dussinvara”. Följden av ett sådant synsätt är att viktiga rättssäkerhetsfrågor kan komma att åsidosättas. Tyngda under förundersökningsprotokoll på tusentals sidor finns en risk att åklagarna – i värsta fall – åtalar fel personer eller att de personer som åtalas får bära ansvaret för brott som även andra begått. Domstolarna och de tilltalade utsätts under huvudförhandlingen för en massiv offensiv från åklagarnas sida. Med biträde av skatterevisorer och skattebrottsutredare presenteras förundersökningsmaterialet i högt tempo på bildskärmar med hjälp av powerpointteknik.
Åklagarna har skapat egna begrepp som ”faktureringsbolag”, ”målvaktsbolag” mm som anammats av domstolarna. Begreppen används med en självklarhet för att markera att härmed har domstolen att bedöma brottsligheten i ett oseriöst bolag. Genom visualiseringen av utredningsmaterialet under huvudförhandlingen och etiketteringen av de förekommande bolagen finns en risk, att allt vad åklagaren påstår kan komma att framstå som en sanning.
Det är åklagaren som genom sin gärningsbeskrivning bestämmer ramen för brottmålsprocessen. Av beviskravet följer att åklagaren har att bevisa varje moment i gärningspåståendet och att bevisningen skall leda till att det är ställt utom allt rimligt tvivel att den tilltalade begått det brott som åklagaren påstår. Beviskravet till trots är det inte ovanligt i ekomål att bevisning saknas avseende ett eller flera moment i gärningsbeskrivningen. Brister i bevisningen kan endast läggas åklagaren till last. Ändå är det vanligt att de tilltalade döms till långa straff. En orsak kan vara, att domstolarna tar för starkt intryck av åklagarens presentation av förundersökningen där omfånget i sig kan tyckas imponerande. Det är tänkbart att domstolarnas resonemang går ut på, att det inte finns något rimligt alternativ till åklagarens hypotes och därför fäller den tilltalade till ansvar.
Det förekommer att domstolen i ekomål kritiserar åklagaren för dennes processföring. Min uppfattning är dock att detta inte är tillräckligt. Brister i åklagarens bevisning bör i större utsträckning än hittills ge fördelar åt den tilltalade.
Det allvarligaste är emellertid att det finns en tydlig tendens hos åklagarna att okritiskt förlita sig på skatteverkets revisioner och beslut. Skatteverkets utredning sker regelmässigt parallellt med förundersökningen.
Samarbetet mellan de berörda myndigheterna är mycket tätt och utbyte av material och information sker formlöst. Vanligtvis har beslut av skattenämnderna fattats då det är dags för huvudförhandling. Irevisionspromemorior och omprövningsbeslut åberopar skatteverket polisförhör med personer som hörts under förundersökningen. Den tilltalade saknar ofta ekonomiska resurser att anlita biträde i skatteprocessen och skatteverkets utredning blir därför aldrig ifrågasatt. Beslut fattas i stället enligt granskningsmännens förslag. Till råga på allt är granskningsmännen även föredragande i den skattenämnd som skall ta beslut i skattefrågan. Ordföranden i nämnden är dessutom arbetskamrat med föredraganden. Skatterevisorernas promemorior och beslut åberopas sedan som skriftlig bevisning i brottmålet.
Det skall betonas, att i skatteprocessen ställs inte samma krav på bevisningens tyngd som i brottmålsprocessen. Beslut fattas med ett stort mått av subjektiva bedömningar och antaganden. Åklagaren anlitar härefter skatteverkets granskningsmän som sakkunniga i brottmålet. Det tillhör dessutom vanligheterna att granskningsmannen deltar i åklagarens sakframställning och föredrar den egna revisionspromemorian. Jag har hittills aldrig varit med om, att en åklagare har ifrågasatt skatteverkets bedömningar. Det som kan tyckas mest anmärkningsvärt är, att åklagarna utan omsvep även tycks godta skatteverkets tolkningar av juridiska frågeställningar som inte är av skatterättslig natur. Till exempel är det vanligt att granskningsmännen i revisionspromemoriorna uttalar sig om civilrättsliga spörsmål såsom aktiebolagsrätt, avtalsrätt, entreprenadrätt osv. Fråga är om rättsområden där skatteverkets personal inte har åklagarens kunskaper och erfarenheter. Om inte de tilltalades försvarare är tillräckligt uppmärksamma kommer därför innehållet i promemoriorna i brottmålet att redovisas som ett sanningspåstående. Det finns, enligt min uppfattning, en stor risk att domstolarna fäster alltför stort avseende vid skatteverkets slutsatser. Domstolarna har att självständigt bedöma även den skatterättsliga problematiken i målet. Därför får skatteverkets utredningar en mycket stor genomslagskraft vilket kan ske på bekostnad av rättssäkerheten.
Det finns många exempel på personliga tragedier som skulle kunnat undvikas om åklagaren varit mer kritisk till skatteverkets hypoteser och påståenden.
Mina slutsatser är, att enda möjligheten att komma till rätta med skattefusket i byggsektorn är att fokusera insatserna på dem som organiserar brottsuppläggen. Nu ägnas alltför mycket resurser åt jakten på målvakter och andra aktörer som enbart utgjort nödvändiga verktyg i händerna på huvudgärningsmännen. En bidragande orsak till detta är, att skatteverkets utredningar inte går ut på att utreda vilka som ligger bakom brottsplanerna så länge man har någon form av företrädare för UE-bolagen att rikta sina krav emot.
Det är en felaktig och ur rättssäkerhetssynpunkt riskabel attityd från åklagarhåll att betrakta byggmålen som en ’’dussinvara”. I stället måste åklagarna, innan åtal väcks, i större utsträckning pröva om det finns alternativa hypoteser till dem som skatteverket driver. Genom att ställa upp alternativa hypoteser är jag säker på, att utredningarna i större utsträckning skulle leda till att upphovsmännen bakom uppläggen skulle få allt svårare att komma undan. Vidare måste skatteverkets inflytande i brottsprocessen begränsas. Då åklagaren åberopar revisionspromemorior som bevis skall innehållet i rätten föredras av åklagaren varefter granskningsmannen skall höras om sina iakttagelser vid revisionen av såväl åklagare som försvar. Det bör inte tillåtas att granskningsmännen biträder åklagaren i dennes sakframställning för att därefter inte ens höras i målet. Åklagarna bör tro mer på sin egen förmåga att komma åt skattefusket i byggbranschen i stället för att sätta alltför stor tilltro till skatteverkets revisorer. Detta skulle stärka rättssäkerheten, förbättra effektiviteten och resultaten i ekomål.
HANS SUNDBERG, ADVOKAT
Publicerad i nr 2, 2006